Ja, jag tänker ju på mig själv!
Förändring tar tid, jag håller på, jag SKA förändra. Det är bara det att jag inte riktigt har kraft just nu och det är så många pusselbitar som ska läggas.
Det är inte bra idag men det är bättre. Det kommer snart att bli mycket bättre för jag och min kära vän S ska ut och gå. Hon har just nu lite extra tid över och vi har planerat den här promenaden. Dessutom skiner solen och det är blå himmel. Fåglarna sjunger och jag hoppas att molnen kan hålla sig borta ett tag till så jag får lite sol i ansiktet på promenaden.
Har en telefontid med min läkare i dag och jag tänker inte mesa och försöka vara duktig. Nej, förresten, jag SKA vara duktig och säga som det är. Jag fixar inte mitt jobb just nu, det ska jag säga.
Många är nyfikna på varför jag sitter här och skriver som en berg och dalbana. Ena dagen upp och nästa ner.
Jag rasade i augusti efter att under mycket lång tid försökt att få allt att gå ihop. Jag plockade bort det ena efter det andra, orkade inte med mina intressen och gick ner i arbetstid. En dag fick jag veta att jag var tvungen att gå upp i full arbetstid, så som min tjänst är från början. Då rasade mitt korthus.
En del kallar det för att gå i väggen. Jag höll inte med om det utan sa att jag snarare sprungit in med axel i dörrposten (ska ju vara duktig och klara allt). Men med lite insikt och hjälp, har jag nu kommit så långt att jag kan erkänna att jag skjutit väggen framför mig mycket, mycket länge. Men som sagt, det tog stopp!
Först hette det att jag hade en utmattningsdepression. Sen hette det panikattacker och stressymtom. Nu heter det utmattning och stresskollaps. Vad är skillnaden? Ingen, det är bara olika skeden, enligt mej.
Bra att du har insett att det inte bara var axeln som var i dörrposten utan att det var mer. För första steget för att komma tillbaka är att man får sjukdomsinsikt. Och sånt kan ta tid, det vet jag själv.
Du skriver och duktig och UB verkade lite upprörd på dig, med all rätta. Sluta vara duktig flicka. Sluta med att försöka visa dig stark, för rent krasst, du är inte det nu. Visa istället mod genom att säga det. Vilket du verkar göra. Bra att du inte ska mesa till läkaren. Och måtte det gå fort tills du är ifrån det där djävla stället, även om det inte enskilt är orsaken till det här så hjälper det ju verkligen inte till i ditt arbete att bli bättre.
Men du kommer att bli det. Du har ju inte på något sätt gett upp. Du har en plan, du har en väg. Gå den nu i lugn och ro bara.
*stor kram*
När jag läste vår lokaltidning i morse tänkte jag på dig!
Ett reportage om en tjej som var i din situation för 7 år sedan.
Vandra VARSAMT framåt!!! *lycka till*
Jag älskar dig för den du är Mamma !
Hoppas du får den hjälp du behöver för att må riktigt gott igen.
Jag har själv varit det och guu va jobbigt det är.Kämpa på och må så gott du kan.
Bra blogg du har:O)
