Hundträning
Vi har tränat, jag och Puma men vi tränar lite i smyg. Åker och tränar lydnad tidigt på morgonen då ingen annan tok är på appellplanen men mer än så har det inte blivit.
Men i måndags kväll fick jag ett infall. På vår klubb, ja jag är ju ännu medlem även om jag inte är aktiv, har vi måndagskvällarna avsatta för egen träning. Instruktörer och andra aktiva måste ju få tillfälle att träna tillsammans och få dricka sitt kaffe och snacka en massa hund. Den här tiden är det inte så många som orkar ut och klafsa omkring på den våta och leriga appellplanen men det var några tappra förare där.
Jag parkerade bilen och satt en stund och funderade på om jag skulle åka igen. Sen tog jag mig samman och tog ut hunden och rastade honom. På väg tillbaka till stugan funderade jag återigen på om jag skulle sticka där ifrån innan någon sett mig.
Vad skulle jag säga? Vad skulle de säga? Undrar vad de tänker om mej?
Jag tror att de flesta på klubben vet hur det varit ställt med mej, men jag försvann ändå så burdust från att vara aktiv och involverad i kursverksamheten. Pang, så var jag bara borta. Kan man bara klampa in så där då, efter två år?
Det är klar man kan! Men det var så min hjärna och kropp kännde just då, när jag stod där på parkeringen. Dåligt samvete kallas det nog, men varför? Har ingen aning faktiskt.
Jag blev varm mottagen, de såg mycket glada ut över att se mig där och det var inget farligt alls, så klart. Det kan vara svårt att förstå hur svårt det kan vara att komma "tillbaka" efter det som hände mej. Men Ni som varit med om något liknande förstår säkert hur det kändes för mej.
Puma fick träna lite lydnad en stund med störning som han inte gjort på mycket länge och han fick ligga ett platsligg tillsammans med andra hundar. Jag fick ta del av lite nyheter. Aktiva som skaffat nya hundar och gamla som gått ur tiden. Ny styrelse på gång.............och sen orkade jag inte höra mer. Jag stannade inte länge men det räckte gått och väl för mej.
Hurra! Jag har kommit över första tröskel och jag ska se till att jag blir en aktiv hundförare igen och att komma tillbaka till tävlingsplanen. Men jag skyndar långsamt.
Här tränar jag och Puma vändningar på stället. Det ser ut som om vi svänger sakta åt vänster. Träningsläger på Fårö tillsammans med kompisar från Visby Brukshundklubb 2006 tror jag året var.
Jag kan förstå din känsla, även om jag inte varit med om precis det som hänt dig. Men jag har ändå en period i mitt liv "klappat ihop" (av olika orsaker) då jag inte orkade se människor ens...och sen är det superjobbigt att komma tillbaka (det var det för mig)! Man får ta det i de steg man orkar. Tusen tack för ditt tips med belöningen bakom! Har funderat lite på hur de brukar göra som tränar detta, själv har jag ju aldrig kommit längre än Lkl 1 och apell med mina hundar, eftersom jag haft sån otur med sjukdomar på dem. Så nu är jag helt grön kan jag säga. Kram på dig!
Kul! Ja nästa måndag då ska jag och Texas också ta tag i kragen! SOm birgitta fint uttryckte det, träningsfeber, när jag sen frågade om hon ockås började få det sa hon att det var för kallt upp i norr för "feber" ;) Kram till dig och Puma! Har inte satt upp något direkt mål, förra året skulle jag ju tävla tvåan men se hur det gick!? Får kanske bli i år istället!?
Hej du
Ja undrar varför det alltid är svårt att komma igång med ngt man har gjort förrut..fast när man väl är där så går det galant..lycka till kramkram
Vad trevligt att du ändå gick in en sväng, men det är nog bra att det lite i små doser. Du har ju kommit en bit på vägen. Kramar
va bra gjort av dej att du gick dit en sväng å vad bra att du och fina Puma har smygtränat,
vacker bilde på er,
kram
Hejja dig att du steg ur bilen! Så har jag oxå känt ibland när jag har varit borta från klubben ett tag, fast jag inte har varit borta så länge mellan varven som du. Visst var det skoj att träna lite igen? Vi har firat vår lille kille som blir 2 år idag, inte sant vart tar tiden vägen?
KRAM på dig
det är mycket som jag känner igen i dte du beskriver..så glad jag blir att du kom iväg och att det blev så bra och att du faktiskt också lyssnad epå ditt hjärta och din kropp...kraam
DUKTIGA du! Hejja hejja!
Vad klok du är gumman! =)
En fröjd att du har kommit över tröskeln tycker jag. Jag blir glad för din skull.
BRA! Det du visade var mod och lite jävlaranamma, när du trots den inre rösten, klev ur bilen och så att säja "klev över tröskeln".
BRA! Att du försökte känna efter och försöka sätta ord på vad som försökte hålla dej kvar i bilen! BRA! Du är på väg tillbaka!
BRA!Små doser, så att du inte trycker på eller att du slutar försöka.
BRA Pernilla!!
Jag kom på att jag nog behöver förklara "på väg tillbaka"...
Jag menar tillbaka till ett bra liv (som frisk), men jag menar inte tillbaka till det liv du hade innan...
Steg 1. Bli frisk.
Steg 2. Prioritera.
Steg 3. Lev väl.
Allt är jobbigt, men lika viktigt. Det är samma jobb som att tapestera eller måla om. Grundarbetet är mer än halva jobbet. Om du gjort ett bra jobb, syns det inte. Slarvar du, så syns det...
Vad bra att du inte vände och for igen! De där små trösklarna är nog så viktiga :)
Toppen Pernilla! Jag tycker du var strong som tagit första steget. Hoppas att det inte dröjer för länge tills du tar nästa steg - alltså att åka upp och träna på måndagarna igen alltså.
Jag själv är urdålig på att komma iväg till klubben och träna, fast jag så väl behöver det - både mina hundar och jag. Jag ska nog försöka ta tag i den saken också.
Kram Marie
