Pernilla och Puma

Nej, ingen nöjdbroms men i den vanliga bromsen behöver jag dra. Det går för fort nu och jag hinner inte med. Börjar känna mig sliten och trött. Det är det där med att VILJA göra saker som jag inte orkar, det handlar om. Jag har börjat träna lydnad med ett gäng en gång i veckan. Jag jobbar varje, ja VARJE dag! Möten med skolan, komma ihåg att tolvåringen ska få med sig rätt saker hemifrån på morgonen. Ni vet, gympa, danskläder och läxböcker, frukt, blodsocker mätare, druvsocker, mobil.......

Hon är duktig och för det mesta finns allt i hennes väska redan. Men som mamma vill jag ändå att hon inte ska behöva vara så duktig bara för att jag inte orkar vara skärpt. Hm, det handlar nog om min dåliga självkänsla och samvetet. Vi släpper det.

Möte. Jag kunde inte vara tyst på föräldrar mötet och nu sitter jag i en grupp som ska dra i trådarna för klassresa. Varför i hela värden kunde jag inte vara tyst nu? Jag har varit tyst i ett par år och vips så tyckte jag att nu, nu orkar jag mer och munnen började glappa.
Nu är det svårt att dra sig ur och i morgonkväll ska vi träffas. Suck så jobbigt det känns helt plötsligt.

Men nästa vecka är det lugnare igen. Man ska inte gräva nedåt utan se framåt.

(Nu lyckades jag nog få till det, där på slutet.)