Pernilla och Puma

När jag står där på min arbetsplats vid trimbordet, har jag förutom hunden som jag jobbar med, radion som sällskap. Jag har så långt tillbaka jag kan minnas, alltid velat ha musik och ljud omkring mig. Tills för några år sen, då när jag brakade, Ni vet. Jag klarade inte av att höra och tänka samtidigt. Det gick inte. Nu har det gått fyra år men jag har ännu ett behov av tystnad mellan varven. Bara mellan varven. När jag är ensam med min kundhund har jag radion som skvalar. Men när husse eller matte kommer för att hämta och betala, då stänger jag av. Då ska jag prata, lyssna och koncentrera mig samtidigt. Då måste skvalmusiken tystas annars blir det "för mycket" för min hjärna.
Jag är så glad för att jag klarar av radion igen. Jag älskar musik och lyssnar gärna. Idag spelades den här. Kommer Ni ihåg? Jag gör, som igår. Olycklig då killen jag var kär i hade svikit men det kunde jag ju inte visa. Vemodet i låten spelar mina känslor. Det jag inte minns är vem jag var kär i. Spelar roll?


Liksom Nik Kershaw, som Ni såg för ett tag sen här, har Howard Jones också blivit äldre, och jag.