Förändring
Jag tar det från början. Dottern har vunnit (ja, hon har vunnit igen) en ipod. Den ska man pumpa full med musik och annat. Den har en hel massa finesser som jag inte ens vill försöka att förstå mig på. Men jag är ju mamma, så självklart måste jag hjälpa den lilla damen med sin nya pryl.
Det laddas hem program från nätet. Jag trycker på "nästa" flera gånger utan att förstå men det fungerar. Vi får in musik genom en liten vit kabel från datorn till den lilla tunna prylen och vips har det blivit liv i lurarna. HURRA!! Jag har klarat det igen!
Det var steg 1 i förändringen.
Lite växer självförtroendet när en blivande mormor kan fixa en massa tekniska prylar.
Programmet iTunes (musikprogrammet) har gjort entre i vår dator men inte i min mapp. När jag sen ska uppdatera lite uppgifter på Eniro får jag en gratis låt. Jag gör som vanligt, trycker på knappen utan att förstå och vips har jag fått en iTunes ikon och min gratislåt. KUL! Jag flyttar gladeligen över min andra musik och sitter och diggar lite till bokföringen.
Min låt lista är dock inte så lång och jag klickar mig vidare och hittar en massa radiokanaler. 80-tal!!
Det är nu jag märker den stora förändringen. Helt salig ramlar händerna ner från tangenterna och verrifikationerna hamnar i knät. Åhhh den här! Herre Gud jag har lyssnat på detta och tyckte det var jättebra. Det är bra men....eller inte!
Eller, Ni, visst är det lite bra?
Nostalgi är det i alla fall.
Plötsligt händer det!
För ett år sedan skulle jag besöka en vän och kom i sista stund på att hon fyllt år nyligen. Rusade in i en spelbutik för att köpa henne några lotter i present. Jag gick fram till kassan och säger till expediten att jag vill köpa några lotter......"triss....typ", säger jag och höjer axlarna i en hjälplös gest.
"Vilken av dem" frågar då den unga tjejen.
"Ehh, ja, vad finns det", säger jag fånigt.
Ni förstår hur okunnig jag är på ämnet men jag fick med mig några lotter i ett fint (fint?) presentkuvert. När jag sen skulle betala kommer nästa chock.
"Va, triss kostar väl 25kr stycke?"
Tjejen i kassan ser nu road ut och jag ser att hon samlar ihop sig tålmodigt och säger,
"De vanliga trissen ja, men de här............"
Ok, ok jag har slutat lyssna och betalar för att snabbt komma därifrån. Sen dess har jag lyckats undvika att köpa lotter eller att spela.
Att köra rakt fram med släp är väl ingen konst, men att backa!!
Det var på den tiden som jag ägnade mer tid på hästryggen än på marken. Jag och min kompis A tävlade en del i hoppning och det stora bekymret var alltid hur vi skulle komma till tävlingarna. Jag själv hade ju ingen pappa som kunde ställa upp och köra och A:s pappa ville inte blir utnyttjat jämt. Men det blev han ändå, ända tills A fick körkort.
Det var inte med glädje vi hängde transporten efter pappans volvo och körde iväg med två stora hästar. Men det gick och vi lärde oss vissa tekniska möjligheter. Det stora problemet var BACKNIGEN!
Vid det flesta ridhus kunde man köra in på ena håller och ut på andra. Alltså slapp vi (vi? jag körde inte) backa men det finns ett ridhus på södra Gotland som inte har den möjligheten.
Men vi fixade det! Två tonårstjejer i vita ridbyxor. Glada om det blivit någon rosett i bagaget, enbart trötta och besvikna om det gått si och så. Där stod vi när vi skulle åka hem och en och annan "pappa" kunde komma förbi och lite försiktigt fråga om "Vi behövde hjälp med att få runt släpet".
Nix, vi hade kommit på det.
Jag tog en häst i var hand och gick åt sidan. A kopplade loss släpet och sköt det bakåt med armkraft. Sen backade hon runt bilen, sköt fram släpet och kopplade på det på bilen. Ner med rampen, på med hästarna och iväg!!
Varje gång blev det stillestånd på parkeringen. Alla stod och tittade helt förundrat på oss och de som sett oss tidigare började ta tid och se om vi kunde slå den tidigare tiden.
Som sagt, det är inte lätt att backa med släp, så varför riskera att göra bort sig?
Fejat och stökat hela Påsken
Tonåringen gick i högstadiet, sjuan kanske och skulle göra "operation dagsverket". Varje elev skulle jobba ihop en hundralapp och skänka till något, för året, välgörande ändamål.
Min knodd och en kompis raggade jobb och jag erbjöd dem att putsa fönster. Frågan om hur mycket de skulle putsa, kom snabbt och jag svarade att jag betalar efter hur mycket jobb Ni gör. Allts kunde de tjäna en extra slant att skänka (stoppa i egen ficka).
Jag ställde fram allt vad de behövde på bordet och åkte på jobbet. De hade hela dagen på sig och de skulle också hem till kompisen och göra något jobb där.
När jag kom hem på eftermiddagen fick jag en smärre chock. Där stod två glada tjejer och var jätte stolta över sin prestation. De hade ju hunnit med jätte många fönster. Problemet var bara det att de enbart smetat runt smutsen på utsidan av fönster så det inte gick att se ut. De hade tagit alla fönster i hela huset inklusive uterummet och väntade nu på att jag skulle berömma deras storverk och betala bra.
Jag kommer inte ihåg hur mycket de fick betalt av mej men jag minns att jag fick tvätta om allihop så att vi kunde se ut.
Vrid, snurr eller tryck
Minnena drar iväg med mej. Det är för ungefär åtta år sen och jag och min då, nioåriga dotter (tonåring idag) är på klubben och tränar hund. Av någon anledning ska hon ringa och jag säger till henne att gå in i köket i klubbstugan och ringa på den telefonen. Ungen försvinner in genom dörren men kommer ut efter en minut igen. Hon står i dörröppningen och ser fundersam ut.
" Vad är det?" frågar jag.
"Hur gör man?" ställer hon som motfråga.
Jag förstår ingenting men följer med henne in för att ringa.
Där på väggen finns en röd, något äldre modell av telefon som sitter fast på väggen.
Min kära dotter tar ner luren och trycker men sitt lilla finger i håligheten på nummer två. Ingenting händer, så klart. Det är ju en telefon med snurrskiva. Det har hon aldrig sett förut och hon ser helt hänförd ut när jag visar hur hon ska sätta fingret i håligheten och snurra skivan runt.
Tekniken går fort framåt, ibland fortare än att vi hinner förstå och det här hände ändå för mer än åtta år sen. 
Luktsinne utan dess like
Puma fick också julklapp som så alltid. Ett paket med en pipande tomte som han bär runt på här hemma och ett paket med ett gott, gott ben som tog slut samma kväll. Den julklappen fick inte ligga under granen tillsammans med de andra julklapparna. Nej, den risken tar vi inte ett år till.
Det var nämligen så, att vi firade jul för många år sen, hos min syster. Vi kom dit och la alla julklappar under deras gran och där fanns också en klapp till vår förra hund, Marwin. Det innehöll lite gott till honom och det nosade han sig naturligtvis till. Paket låt långt in under granen under andra paket och det var bara tur att vi han rädda både klappar och gran innan olyckan var ett faktum. Han skulle till varje pris ha sitt paket och visste exakt vilket det var och gick bärsäkragång för att få fram det.
Vi har nog ingen aning om vilket otroligt luktsinne våra hundar har, men en sak är säkert. Det är enormt bra.
Bilden är från våren 2007 då Marwin ännu fanns med oss.
Ett hästminne
Lucia har jag också firat till häst. Vi lånade byxor av en mamma som jobbade inom vården. Stora och vita, sen krängde vi lucialinnena över jackorna och så förmodligen ut som uppblåsta snögubbar med glitter i håret. Hästarna försökte förbrilt få av sig glittret som vi bundit runt öronen. Det puttade säkert och nu i efterhand tycker jag att vi var riktiga marodörer. Stackars lilla Gilbert. Han hette så det svarta, heta Gotlandsrusset som jag älskade över allt annat i många, många år. Men han klädde bra i silverglitter.
Idag har jag bytt bort hästarna mot hundar. Det är inte så stor skillnad egentligen. Man arbetar och formar ett flockdjur, man lär sig deras egenskaper och språk och fungerar så som en flockledare. Skillnaden är att jag inte kan sitta på Puma, det kan jag ju med en häst.
Jag har haft turen att få prova på akademisk ridning och det för bara några år sen. Då fick jag börja med en lös häst och träna på kroppsspråk för att få hästen att följa mej. Sen så småningom red jag utan några hjälpmedel. Ingen sadel eller träns. Styrde hästen med tryck och smekningar. Helt underbart och skrämmande. Jag har ridit i så många år och upptäckte att jag inte kunde rida. Ingen balans och ingen förståelse. Men jag bättrade mig även om jag bara var och snuddade på den akademiska ridningen.
Idag rider jag inte, nu får det räcka med hundvärden för min del.
Att fira jul i värmen
Det är mörkt och kallt. Vått, lerigt och regnar var och varannan dag. Termometern visar mellan 3 och 5 plus grader.
På något sett är jag ändå nöjd med att sitta i vårt kalla och fuktiga land och vänta på julen. Jag har firat jul och nyår i värmen en gång för några år sen. Det kändes faktiskt väldigt konstigt. På nyårsafton såg vi ett fantastiskt fyrverkeri på stranden. Med linne och kjol på och barfota stod vi och skålade vi in det nya året. Då började mina funderingar spöka i huvudet. Var det verkligen nyår ju då? Nej, inte i Sverige i alla fall. Vi låg ju många timmar före Sverige. Var det verkligen på riktigt då?
Hela jul och nyårshelgen kändes inte "på riktigt" och därför är jag nöjd och glad att jag är hemma i Sverige och väntar på julen. Trots att regnet inte vill släppa fram snön. 
Vad vill du vara i luciatåget, tomte eller stjärngosse?
Nioåringen var då, för många år sen, en liten dagisflicka. Föräldrarna var som vanligt inbjudna till Luciatåg och vi satt alla uppträngda och förväntansfulla för att se våra små komma med sina kronor och ljus.
Alla flickor hade krona och ljus, alla pojkar var tomtar utom lilla K som också var Lucia.
Hans mamma berättade att hon hade frågat den lilla gossen vad han skulle vara utklädd till, tomte eller stjärngosse?
Den treåriga pojken hade tittat oförstående på sin mamma och svarat,
"Lucia".
"Ja, jo men alltså, man brukar klä ut sig till tomte eller så, flickorna kan vara tärnor", hade mamman förklarat.
"Ja men man ska väl vara Lucia i ett luciatåg? Jag ska vara Lucia", sa lilla K och så blev det.
Ont bakom öronen?
Ett år för många år sen firade jag julafton i mitt föräldrarhem. Min ena systers son hade precis kommit fram till det lilla faktum, att tomten inte fanns. Alla förnekade det bestämt och sa till honom att han minsann skulle få se när tomten kom.
Tomten detta år var en inhyr bekant så när han knackade på dörren såg min systerson lite fundersam ut. Ingen saknades och han kände inte igen ansikten.
När det var hans tur att gå fram och ta emot en julklapp, tog han ett stadigt tag i tomtens skägg och ryckte till. Vi såg hur stackars tomten höll på att storkna av smärta, men skägget satt kvar. Min systerson nöjde sig, men såg misstänksam ut. När den stackars tomten sen skulle gå, såg vi hur det rann blod nerför halsen bakom öronen på honom. Skägget satt nämligen fast med ståltrådsöglor bakom öronen och som skurit sig fast ordentligt.
Honom jag aldrig fick lära känna.
Ibland kan man sakna dem som man aldrig fick lära känna.
Hur gick det med Engelskan
För ganska många år sen, närmare bestämt åtta år sen, sa jag upp mitt gamla liv (för första gången) och började plugga. Jag fick bidrag och började på KomVux där jag hade som mål att plugga upp min urdåliga engelska. När jag gått en termin fick jag tyvärr några griller i huvudet. Jag fick för mig att jag skulle plugga något "nyttigt" något som jag verkligen skulle få andvändning av. Hur jag nu kunde inbilla mig att engelska inte var något nyttigt, det vet jag inte. Det var väl det, att jag fick en massa andra ämnen med på köpet, matte, till exempel som jag redan hade med mig i bagaget.
Termin nummer två sökte jag därför en Datateknisk utbildning och fortsatte därefter med en Mediautbildning. Jag ägnade alltså min KomVux tid med att knacka hemsidor och fixa med bilder och text. Super roligt och jag ångrar absolut inte ett enda dugg. Jag har alltså bytt hårdisk, gjort barnspel, fixat hemsidor, broschyrer, knackat lite kod och redigerat bilder. Jag har också lärt mig att räkna hexadecimalt (talsystem för datorer) och gjort en del animationer. Hälften av allt har jag glömt och tro inte att jag skulle ge mig på att öppna min egen data och byta "bussar" på den eller så. Nej hjälp, glöm det. Men jag har blivit ganska bra på programmet Dreamweaver och behärskar Photoshop ganska väl.
Men hur gick det med engelskan?
Apropå läsning
Nyfikna på hemsidan som jag skapat?
Doften av sommar
Doften av salt hav.
Ljumma vindar mot kinden.
Solens smekande strålar.
Jag vill hålla kvar sommaren lite, lite till.
/Pernilla
Norges brons
Har konstiga känslor i kroppen. Känslorna beror på att Norge har tagit OS-brons i hoppning. Nu pratar vi hästar, inte höjdhopp, stavhopp eller längdhopp. Egentligen bryr jag mig inte om det Norska laget eller deras hästar utan det är deras tränare som orsakat mina känslor. Vår Svenske och Gotländska Sylve som tränat och först Norgmännen till bronset. Så klart att det ligger en Sylve med i framgångarna och klart att lilla jag faktiskt har ridit för honom!!!
Mallig? Ja, lite faktiskt, fast det var ungefär 200 år sen och det finns inte en chans att han kommer ihåg mej. Jag är en av många tusen ponnyryttare som passerat och jag red inte speciellt länge för honom.
Nu lyckades ju han ju inte göra mig till någon framgångsrik tävlingsryttare och inga medaljer har jag vunnit. Någon enstaka rosett lyckades jag dock ta med mig från några tävlingar men i jämförelse med hur många tävlingar jag faktiskt startat i, så är statistiken låg.
Men vad gör det? Han har fått brons och jag har ett svagt band till honom eller en sliten sytråd kanske det är. 
Bilden hämtad från http://www.helagotland.se/nyheter/
Giftdag
Kommentar av åttaåringen i måndags.
"Mamma, idag har J och J sin giftdag"
"Ja, kära du, men det heter bröllopsdag"
60-talen och 80-talet
Ni vet 80-talet, det var då jag hade min, ja, hur ska man säga, min storhetstid? Jag hade glansiga storskjortor med axelvaddar och med skärp om höfterna och upp tuperat hår. Bilderna i albumet chockar ofta min bekanta. "Är det du??"
När jag då, på den tiden, befann mig på 80-talet sa min mamma ofta, " ja du, på 60-talen då hade........"
Men guuud, 60-talet, det var ju en hel evighet sen, tyckte jag då. Herregud, jag tyckte min mamma pratade om forntiden. Forntiden då hon var ung och tältade med min pappa och mina syskon som var små. Hon hade konstig frisyr och urfula solglasögon. Jag hade minsann sett kort.
Vad är det då för skillnad på 20 år mellan 60-talet och 80-talet eller 20 år mellan 80-talet och 2000-talet? Det ska jag svara på. Det är mycket stor skillnad för 80-talet det var alldeles nyss.
Kort från 80-talet på mej? Nej Ni, så kul ska vi inte ha det.
Vi planerar att åka på en liten tripp
Första gången vi var där var jag lika fascinerad som jag förmodligen blir den här gången. Man kliver rakt in i Astrids böcker både till utseende och vad det gäller människorna där. Jag tänker då på skådisarna som vandrar runt som olika skepnader ur böckernas värld.
Vid vårt första besök var tonåringen mindre och beskedligare. Hon formligen älskade att vandra runt med oss i parken på den tiden. (Nu vägrar hon att följa med). Jag står och gräver i min handväska efter något och familjen går sakta framåt. Femton meter längre bort stannar de för att vänta på mig. De får då se hur Kling och Klang kommer fram till mej och undrar med sina myndiga polisröster,
" får man stå så ensam och leta i väskan? "
" Nej, det är nog inte tillåtet " säger Kling.
" Hm, då måste vi skriva rapport " säger Klang.
Jag börjar skratta och ska gå till min familj när Klang sträcker ut handen,
" Stopp där, vi måste skriva rapport ".
Jag känner mig smått förvirrad och generad och vill gå vidare men de står på sig.
" Du kanske vill följa med till stationen? "
" Nej tack " säger jag lite blygt, " Jag vill bara till min familj därborta," jag pekar generat på maken som står längre bort och skrattar.
Jag hade tur, de släppte mig men minnet sitter i och jag vet att dessa skådisar tar sitt jobb på fullt allvar.
Våra underbara döttrar utanför Nils Karlsson Pysslings hus för sju år sen
(tror jag). Som Ni ser har det varit och "Tjillivippat" på spiken.
Uggla
Så var det igår. Magnus Uggla var ju med och hade till och med en allsång med, "Kung för en dag". Jag gillar Uggla och jag är inte ensam. Men de som inte gillar Magnus, gör verkligen inte det heller. Det är alltså ett dera det ena eller det andra. För mig är det, det ena.
Vi sitter där ensamma, jag och åttaåringen och jag berättar att jag minsann har Magnus Ugglas autograf. Den fick jag för många, många år sen då han var i Visby på koncert.
Vi, jag och några fler tonårspolare skulle försöka planka in men det gick inte så bra. (Det här berättade jag inte för åttaåringen). Hur som så blev vi insläppta när sista utropet var klart och jag lyckades ta mig långt fram och stod på plats när Uggla kom ner från scenen för att skriva några autografer. Men jag min dummer, hade ju inget att skriva på. Därför tog jag fram en femma, på den tiden var de utav papper, minns ni? När jag berättar det här för min åttaåring ser hon mycket skeptiskt på mej. Va, av papper?
Det går upp för mej att hon tycker att jag är väldigt gammal. Det var alltså på den tiden när det fanns gammeldags pengar.
Femman finns kvar. Det var inte så länge sen jag såg den, men just i skrivandets stund har jag ingen aning om vart den är eller vart jag såg den.
Glömsk? Nja det är väl åldern.
En av hans gamla skivor som pryder skivsamlingen.
Midsommarafton i mitt minne
Det var jag som kom på idén. Vi tog fram kritor och papper och började tillverka en midsommarstång av papper. Vi klistrade och ritade blommor. Slutligen hängde vi upp hela härligheten i en takplafond i hallen och dansade "små grodorna" som aldrig förr.
Varje år vid tiden för midsommar börjas det pratas om denna härliga midsommarstång som vi aldrig kommer att glömma. Tyvärr finns inga digitala kort.
Den blomstertid nu kommer
Idag är det skolavslutning för åttaåringen. Nu börjar sommaren på riktigt. Jag hoppas att det blir ett skönt och bra sommarlov både för henne och för mej.
Förra sommaren liksom försvann, jag kommer inte ihåg så mycket av den. Det är sant. Jag brakade ihop i slutet av augusti och på något vis måste jag ha levt i ett stressat och förvirrat töcken. Jag vet att min kära vän U-B gick på cellgifter och att vi hade gamla hunden Dora här som reservhund. Vår egen gamla hund hade ont i frambenet och vi medicinerade i hopp om att det skulle hjälpa. Men mer? Var vi och badade mycket? Hur var dagarna? När hade jag semester? Hade vi mycket på jobbet?
Jag vet inte hur det var men jag vet att minnet kommer tillbaka. Just nu är det oväsentligt för mej hur det var. Jag vill bara kocentrera mig hur det ÄR.
Sommaren börjar idag och jag ska göra den till en härligt sommar. Titta och njut!
