Pernilla och Puma

Efter att ha klarat av mina timmar på arbetsplatsen kommer jag hem till min bästa fyrfota vän. Han väntar tålmodigt på sin matte, numera i sin ensamhet. Han sköter sig bra hemma ensam även fast han nog hade det lite jobbigt i början. Numera händer det att jag till och med kommer på honom med att sova tungt när jag smyger in.

Tonåringen är hemma och hälsar på. Trevligt!
Hon har pausat från Coop Forum Cup och sovit några timmar i en lånad säng hos mormor som bor närmare än vad hemmet ligger i förhållande till hallarna där Cup:en går av stapeln. Tidigt i morse tog hon sig till dansskolan och har dansat med barnen. Nu är hon hemma för att duscha, för att sen åka till Fotbollen igen. OBS!!! hon spelar inte själv, bara hejar på. Men ikväll är det viktiga matcher, säger hon.

Det är inte matcherna som är viktiga, det är EN av spelarna som är viktiga (mammas ord).

Hon är på strålande humör och skrålar för fullt. "Vart ligger landet där man böjer bananerna? Är det samma land där det bor, Indianerna?
(Nicke & Mojje)
Som sagt, barndansen har börjat igen. Nu får vi står ut med Nicke & Mojje eller Bamses dunderhits ett tag. Det är trevligt med Smurf hits också. Hon dansar och gör koreografi och dansar igen, om och om igen. Tonåringens barndom har nog satt sina spår. Vi sjunger ofta och gillar att ha musik på. Mojje är en otrolig artist och han har spelats mycket. Det har satt sina spår och  vi sjunger högt om både bananer och bajamajor.  Det är lite konstigt bara att det är från tonåringens rum som denna musik kommer. Brukar ju låta " Gucci Gucci, Prada Prada....." Har Ni inte hört den? Va glada för det, jag lovar!

Jag har två. De är det bästa jag har gjort (inte helt själv, men en då). Jag älskar de över allt annat. Jag försöker att vara den bästa för dem och vill alltid finnas här för dem. Jag vill vara deras bästa vän och stöd i vått och torrt. Det är inte alltid jag är önskvärd, men jag får hela tiden bevis på att de älskar mig också. Tack för att jag har Er båda, mina vackra döttrar.
 
Här är de, mina båda stoltheter. I mitten står kusinbarnet Sean.

Maken ropar "skynda dej, kom och se".
Han står med näsan tryckt mot fönsterrutan och tittar nyfiket in mellan träden till grannen bakom vårt hus. Det är svårt att se, men där,där är han, med sin randiga båt. Klara fina färger, blått, grönt, gult och rött. Men vad gör han?  Jag byter fönster och ser lite bättre. Från köket där jag står rapporterar jag ropandes till maken som står kvar i vardagsrumsfönstret.
"Han har tagit fram åkgräsklipparen (det är januari!)", ropar jag.
"Men båten då, vad ska han göra?", ropar maken tillbaka.
"Ser ut som om han ska sätta fast båtkärran på åkgräsklipparen"
Jag skrattar och lämnar fönstret. Man slutar inte att förvånas.
Någon minut senare ropar maken igen.
"Dra mig baklänges, han åker nu!
Undrar vilken hamn han ska till? Får hoppas för trafikens skull att han ska till fiskelägret som ligger någon kilometer härifrån. Men vägen dit är inte särskilt bred. Är mycket frestad att sätta mig i bilen och köra efter.

Jag blir så glad när någon skriver att de tycker om att läsa min blogg. Jag är nog en ganska ironisk människa och försöker dessutom att se saker och ting med en glimt i ögat. Det förgyller ju tillvaron på ett enkelt sätt. Klart att min tonåring kanske inte alltid är exakt den som jag speglar i min blogg. Men det är inte många hårsmån ifrån.

I eftermiddag ska hon få köra igen. Kaninen Cocko ska få sin Myx-spruta och kaninhopparklubben har som vanligt dragits ihop av "kaninmamman" själv i Stenkyrka. Hon är helt ovärderlig och alla ungarna älskar henne. Hon viger större delen av sitt liv åt dessa små varelser, kaninerna. Hon mailar till oss och påminner med sms. Hon har nu, som vanligt fixat en veterinär, köpt in vaccination och kör en "samvaccinationsdag". Billigt och bra. Kaniner på löpandeband, putt, betala, stämpel i intyget och så kan vi köra i fem månader till innan det är dags för nästa putt.



Tonåringen ska alltså få köra ut till vaccinationen. Det blir några mils landsvägskörning och sen hem igen. Men jag vet att hon gärna skulle vilja styra bilen ännu lite längre norr ut på Gotland. Gissa varför? Jo där bor en viss.............! Varför kan hon inte bli intresserad av killar som bor i närheten?

Idag sitter jag och tonåringen i bilen och väntar på att åttaåringen ska sluta sin eftermiddagsaktivitet. Vi är lite tidiga och tonåringen som övningskört undrar om man kan sätta på värmen även om bilen inte är igång. Jag förklarar det där med tändningen. Hon vrider om nyckeln till första hacket, känner med handen vid fläkten, ingen värme. "Du måste vrida ett hack till," säger jag då. Hon sitter med ena handen om nyckel på helspänn. Hon ser ut som om bilen när som kan överraska henne med att studsa framåt. Lyset och fläkten går igång och hon ser lugn ut. Jag skrattar.
En halvminut senare sitter hon och undersöker stolen som hon sitter i. Jag tror att hon fortfarande var inne på "värme tänket" och skulle ha igång värmen i stolen. I stället hittar hon en inställningsknapp och stolen börjar röra sig uppåt - framåt. Hon börjar (ursäkta uttrycket) asgarva. Där sitter hon och åker upp och ner och skrattar som om hon åkte en karusell första gången i sitt liv.

Funderade ett tag på om det kan vara jag som gjort något fel, men kom fram till att det nog har med kromosomer att göra.

Nu ska det blåsa i Sverige och då får lilla Gotland panik. Oj oj, ön kommer att gå under. Sen blir det en liten vanlig vindpust och kanske någon soptunna som blåser omkull. Händer att det tar i lite till ibland men vad hetsar alla upp sig så för?

Klockan 8.30
Sitter lugn vid frukostbordet och hade väckt åttaåringen som skulle iväg på en aktivitet tillsammans med Cocko, kaninen alltså. Då kommer det ett sms, "inställt pga blåsten". VA, de ska ju vara inomhus? Varför inställt, fattar ingenting. Det kommer ju inga orkanvindar till Gotland och vi är väl vana med lite blåst.  Åttaåringen blir besviken, så klart. Hon har ju sett fram emot det här, efter ett längre juluppehåll. Vi ringen kompisen EH som också har kanin och skulle på samma aktivitet. De bestämmer i stället att hon kommer till oss med kaninen.
De var ute i säkert två timmar och hade jätte kul. Ingen blåste bort och dagen blev räddad.


En bild från våren 2007.

Jag hade ett långt och jobbigt möte med F-kassan idag. Men det var också ett bra möte. Ett bra samtal är givande och det här gav mej energi. Jag var modig och berättade om mina planer och drömmar och vet ni, jag fick fullt stöd av dem att förverkliga idéerna. Nu kan jag inte avslöja mera ännu men det ska jag göra så småningom, ha tålamod ni som ännu inte vet. Jag lämnade en stor sten på handläggarens kontor och där kan den ligga tycker jag, tills den kommer i rullning.
Var en trött men nöjd och ny människa när jag kom hem. 

För några dagar sen sa tonåringen en sak angående den kommande Turkietresa som vi planerar.
"Mamma, tänk om jag är ihop men någon kille då när vi ska åka i höst. Va tråkigt i så fall."

det är mycket roligare att blogga än att städa. Nu har jag i alla fall plockat undan allt men städa, nja fortsätter imorgon. Har samlat in tomtarna under två dagar. Brukar alltid bli någon kvarglömd därför tänkte jag att jag skulle samla ihop dem på ett ställe. Lyckades i alla fall att missa två stycken i sovrummet som jag fick knöla ner i backarna i efter hand och just nu när jag sitter och skriver kommer jag på att det står en till ute på trappan. Jag älskar mina tomtar men favoriterna syns inte på bilden för de är lite mindre. Fråga mej inte hur många de är. Har ingen aning och tänker heller inte räkna. Det brukar alltid tillkomma någon varje år och så även i år.

Nu har jag börjat plocka bort julen. Men jag fattar inte hur jag ska få plats med allt i lådorna. De är nästa fulla och då jag inte börjat plocka av granen ännu.

Men vad gör jag då vid datorn?
Ja, inte vet jag hur jag hamnade här?

Nu har vi bokat resa till i höst. Härligt! Skulle ju ändå föredra att åka nu i vår men maken har jobb upp över öronen och kassan är tom. Men det är ändå härligt att veta att man har våren framför sig, sen sommaren och sen, sen är det dags att packa väskan och bränna på fläsket lite till. Det blev Alanya i Turkiet jag, maken och åttaåringen tillsammans med två tonårsblondiner. Vi sa att vi skulle ha semester va?

Vi funderar på att resa iväg på semester nästa höst. Senaste resan gick till Icmeler i Turkiet med direktflyg från Visby. Jätte bekvämt och inga extra utlägg för inrikesflyg eller båt eller extra nätter i sthlm för att man inte kan ta sig därifrån till Visby på hemvägen etc. Men det var också en riktig budget resa ang flyget. Oförskämda flygvärdinnor som rent av var otrevliga. Ingen, och då menar jag INGEN service alls och hälften av dryckesvarorna till maten var slut. Men annars var det bra och jag kan tänka mig att åka dit igen. Är man införstådd med att det inte går att begära något av flygresan och bara hålla sig ur vägen så att man slipper bli utskälld av en turkisktalande flygvärdinna, så ska det nog gå bra. Maken vill absolut inte åka till Turkland igen.  Men nu är de så att tonåringen kan tänka sig att åka med...................resan måste alltså ske runt höstlovet och då finns det inte så mycket mera att välja på, om vi ska vara bekväma och åka direkt från Visby.
Maken har vikt sig och jag kollar hotell i Alanya. Vi vill inte åka till samma ort som i fjol utan lite vill vi vidga våra vyer.

Tonåringen får ta med sig kompisen Sprallefia och vi placerar de båda i ett eget rum (gud hjälpe mig annars).
Förmodligen har jag och maken ingen aning om vad vi ger oss in på när vi tar med oss två snygga äkta blonda sjuttonåringar på semester till ett land som Turkiet. Dessutom gav tonåringen mig en ordentlig tankeställare när hon idag fällde kommentaren " men tänk om jag är ihop med någon kille just då? "  hur ska jag tolka det?  Hmm resan är inte bokad än.

Husses kommentar: Stor maskulin hanhund. För dagen något ren av onödigt badande.

Knackade på dörren och utanför stod hundvakten. Hon är ju inte hundvakt just nu men för lite över ett år sen när vi var bortresta tog hon hand om hundar, kanin och huset för oss. Helt ovärdeligt och ett riktigt lyckokast för alla inblandade. Jag blev jätte glad men gladast blev nog Puma. Han är så rolig när han visar sin glädje. Normalt går en hund i taket, ylar, hoppar och beter sig. Så gjorde Marwin när hans favoriter hälsade på. Med U-B var han nog värst. Det var ju hans uppfödare och det är klart att det blir en favorit Han viste inte vilket ben han skulle står på och pep och kved som bara den. Det är annurlunda med Puma. Han är så till sig att han liksom försöker att komma in i en. Han trycker pannan mot en och liksom försöker att borra ett hål. Han slickar och fjäskar och kryper gärna upp i knät.

Läs mer om Puma!

Det svåraste med att byta år är att skriva ner det på papper. Jag menar då att vi inte längre ska skriva 2007 eller 07, utan 2008. Det tar sin tid men tillslut sitter även 08:an i fingrarna och det går utan problem att skriva ner det med en penna utan att skriva fel.
Det gamla året avslutades med att vrida på både stereo och TV:n på hög volym. Sen var det dags att gå ut till den lilla vita och sätta honom i transportbur i bilen i garaget. Det lilla vita heter Cocko och är en mycket söt kanin av rasen Hermelin. Dessutom är han 8-åringens ögonsten och hon gick hela nyårsafton och oroade sig för honom och alla smällare. Han har ett eget litet paradis i ett "kaninhus" som är hans vinterbur. Det är kallt men väl ombonat på ett "kaninigt sätt" efter konstens alla regler. Då han är en" utekanin" kan man inte ta in honom längre stunder för han blir helt enkelt för varm, därför fick han sitta i bilen en stund. Där var det lugnt och skönt och inga knallar som skrämde slag på honom.
Puma däremot var mest sur för att han inte fick följa med ut och se på alla vackra raketer. Han hade gärna följt med ut för raketer och smällare bekymrar inte honom. Vi skulle dock aldrig utsätta honom för det och därför ficka han vara inne och lyssna på TV:n och stereon samtidigt.