I fredags
I fredags hade jag bestäm lunchträff med en av mina kära arbetskamrater M. Jag har avböjt många gånger men den här gången kändes det speciellt kul att få träffa henne. På något sett har det där med uppsägningen gjort att kanalerna med arbetsplatsen har öppnats. Det finns inte några krav kvar längre och det gör att "det jobbiga" med att möta relationen med jobbet, har släppts.
Först kom ett sms där det stod att "ytterligare en jobbarkompis hängde på, är det ok?"
Jag svarade att det var självklart.
När jag sitter i bilen på väg till lunchstället kommer ytterligare ett sms. " Det är fler som vill träffa dej. Det blir M, S, J, K och jag, hoppas det är ok?"
Vi hade en jätte trevlig lunch, även om jag önskat att den varit mycket längre. Det var så jätte kul att få träffa dem och jag insåg hur mycket jag kommer att sakna dem.
På väg från lunchen höll jag på att börja gråta. Jag slutar ju på jobbet på grund av att jag inte fixar stressen och att jag blivit sjuk just därför. Men jag har ju alltid trivts med mina jobbarkompisar. Jag hoppas verkligen att jag får fortsätta att hänga med på deras upptåg och att de inte glömmer bort mig.
Vem vinner ikväll?
Bilderna är lånade från www.tv4.se
Båda finalisterna har gjort otroliga framsteg i sin dans. Spontant, tycker jag att Tina ska vinna. Tror inte att jag kommer att ändra mig efter kvällens program men sådant vet man aldrig.
Slut på friden
När det tränat några gånger förhöll det sig så, att trummisen inte kunde komma och därför fick åttaåringen tillträda som reservtrummis.
Maken kommer hem efter att ha hämtat henne vi kompisen och är helt hänförd över hur duktig hon är. Jag får själv, några dagar senare, höra och uppleva denna otroliga musikaliska resa och erkänner att hon är en hejare med trummpinnarna.
Till historien hör också att maken själv trummat lite som barn och vad händer? Jo, naturligtvis kommer det hem ett trumsett. Vi brukar uppmuntra musik, sport och dans i det här huset och piano har det klinkats en del. Det finns också en avlagd elgitarr och nu finns det också ett trumset. För att få plats valde åttaåringen att slänga ut Barbiehuset. Det i sig, kan ju förklara hur roligt hon tycker det är med sitt trumset.
Dunk choff, dunk choffchoff, dunk choff, bongbongbongbong.
Tack för stödet
Jag har mörka och tunga dagar men som jag tidigare skrivit så går jag framåt med små, små steg. Mars har varit jobbig. Det har varit möten och förpliktelser och slutliga beslut som jag varit tvungen att ta ställning till. Jag har inte fått det lugn jag just nu behöver. För det är nog det, som är ett av mina största problem. När jag har lite extra ork och energi vill jag så himla mycket och då slutar det ju inte alltid så bra.
Men, jag har varit duktig och avböjt då vänner ville har med oss ut på galej. Jag sa Nej till en bortbjudning i Påsk och avböjde ett ljusparty igår. Jag sa att jag INTE kunde ställa upp som förälder vid kaninhoppningsdag i morgon. Bra jobbat Pernilla!
Precis så att jag håller ihop
Alla älskar helger och ledighet. Det gör ju jag också egentligen men just nu, när jag mår som jag gör, så är helgerna ganska jobbiga. Det finns folk hemma hela tiden, det ringer i telefonen titt som tätt. Folk kommer och går. Det busas med hunden och radion eller TV:n står och skvalar.
Phu, jag blir ju helt slut, ju.
Förr, innan det stora braket i augusti, då hade jag alltid radion på. Det var aldrig tyst och jag avskydde att vara ensam. Tänk vad saker och ting kan ändras.
I torsdags berättade jag för jobbet att jag ville sluta. Det återstår för mej att skriva ihop en skriftlig uppsägning. Innan, ville jag prata med mitt fack angående uppsägningstiden. Facket tyckte inte om mitt beslut, så klart. De vill ju att jag ska dra på det längre, få rehabilitera på annan arbetsplats och hi och ha och allt det där som jag inte orkar. Lovade dock att jag skulle meddela F-kassan vad facket hade att säga och just F-kassan har jag jagat idag. Innan jag fick fatt i henne hade min stressnivå gått upp till 100% och jag ville bara be allt och alla att fara och flyga. Det är ju så jag "blir" när trådarna inte hålles på plats.
Varför, varför, varför ska det va så här?
Ärligt talat är jag ganska le på att vara sjuk. Jag vill säga "JA" till inbjudningar men kan inte göra det för att jag vet att jag inte håller. Jag vill kunna bjuda hem människor eller umgås på annat sett.
Tålamod, tålamod!
Men fatta! Jag har helt enkelt inte mer tålamod.
Är nog inne i en svacka.
Åh, vilken fin!
" Åh, vilken fin", utbrister hon till sin lilla systers stora glädje.
Åttaåringen snurrar runt ett varv och håller med.
"Vart har Ni köp den?" frågar storasystern.
"Rea på ICA MAXI", svarar åttaåringen.
Tonåringen rynkar pannan och rynkorna sprider sig ner mot näsan tills det ser ut som om hon ska kräkas.
"Nej, Ni skämtar, fy, då kan man ju inte ha den."
Vit Påsk
Vad skulle nu det här vara bra för? Det har snöat hela påsken.
Som tur är har också solen varit framme en del. 
Blåsten sliter i håret och kylan biter i kinderna.
En öde golfbana på Påskdagen.
Mitt favorit träd. Tro inte att det är dött för om några veckor börjar det att
grönska på vissa grenar. 
Snödrivor har vi inte sett så många av i vinter. Därför ville vi inte se dem
nu på våren heller. Men Kung Bore vill annorlunda.
Matte, matte vänta på mej!!
Vattnet rinner sakta i en kanal.
Svalörten trotsar snön och snön trotsar vårblommorna.
Hunden börjar få snöbollar i öron och på benfanor.
Ett dilemma om man är en Springer Spaniel.
Vad kan gömma sig i drivan? 
I lä av skogen värmer solens strålar skönt på de frusna kinderna. 
Lite hopp och bus. Kasta snöboll är bland det bästa man vet om man
är en Springerkille men hopp i benen.
Hur får de byxorna att sitta kvar?
En rumpa är bredast på ett ställe, mitt på själva rumpan. De flesta killar med "häng" har byxorna strax ovanför den punkten. MEN sen finns det de som ha byxorna UNDER! Hur i hela friden får de byxorna att sitta kvar? Finns det kallingar som har kardborrband fastsydda så att de får jeansen att sitta?
Det finns en som säkert kan svara på frågan. Tonåringens X "Basse". Hoppas att han läser så att jag kan få svar, eller finns det någon annan som har svar? 
Socklarna är på plats
Men det återstår mycket än. Vi tar det lite lugnt vi har ingen anledning att jäkta.
Denna takbjälke ska spacklas och målas, svart, tror jag.
Målning och spottar som ska sättas fast. Men vi väntar med målning tills
vi kan måla allt på en gång.
Fläkten har hängts upp professoriskt. Väggen bredvid ska putsas och
väggen bakom fläkten ska nog kaklas. Vi har lite svårt att bestämma oss
vad vi ska ha på väggen över diskbänken men hur som, så väntar vi ännu
på två liggande väggskåp som jag nyss beställt.
Vi pratar om glasskiva men nu har jag fastnat för STORA kakelplattor.
Jättestor! Hittar tyvärr ingen bra bild men det finns ju plattor som är uppåt 1 m långa.
Vad tycker Ni?
Påskris, påskägg och påskkärringar
Visst är de söta? Åttaåringen och vårt reservbarn E. Nu beger de sig snart
iväg men först ska de fylla på korgen med färdkost.
Evighetsägg som är målade för många år sen. Vanliga hönsägg som
man kokar i några timmar. Sen målar man, lackar om man vill och då kan
man behålla år från år. Vi skriver på vem som gjort dem och år. Lika roligt
varje år när man plockar fram dem.
Våran veranda och Puma.
Försöker i alla fall att pynta och fixa lite fint i det ofärdiga köket.
Jag gjorde det!
Jag har meddelat min arbetsgivare att jag inte har för avsikt att komma tillbaka på grund av min hälsa. Läkaren håller med och jag HAR tagit rätt beslut. Det vet jag, innerst inne.
Nu återstår det bra att lämna in en skriftlig avskedsansökan och sen får jag väl besöka arbetsförmedlingen. Jag måste gå den vägen då jag fortfarande är sjukskriven. Men min framtid, den ser jag framför mig.
Jag ska lära mig trimma fler hundraser än idag och så ska jag fixa en F-skatt sedel. Företaget kommer att heta "Klipp & Klapp" Det har U-B hjälpt mig att komma på och det passar perfekt tycker jag.
MEN.....först ska jag bli frisk. Även fast jag vissa dagar nästan glömmer att jag är sjukskriven, så får jag bakslag. Det går framåt men med små steg. Nu förtiden tar jag ett litet steg åt gången, även om stegen tas sällan så går det ju framåt.
Hoppas jag har kurrage idag.
Önskar att allt redan var över och avslutat.
Tankarna irrar hit och dit. Vad kommer att sägas, vad kommer jag att säga? Måtte jag bara klara av detta, sen, sen ska jag gå vidare, vidare i livet.
Jag är gråtfärdig och pulsen känns ända upp till hårfästet. En inre röst säger "det är lugnt, vad kan hända?"
För mej känns det som precis allt kan hända idag.
Men det ordnar sig, det gör det alltid. Snart är mötet avklarat och då är det lugnt igen. Jag ska bara ta mig igenom det och det tär på mina krafter.
Det är idag jag ska börja se framåt!
....då gick skärmsläckaren igång på dataskärmen.
Då gick skärmsläckaren igång på dataskärmen och kort från Turkietresan börjar rulla fram. Jag slits fem månader tillbaka i tiden. Jag mådde ganska dåligt egentligen men mådde ändå så oändligt mycket bättre i Turkiet än vad jag gjort här hemma. Därför blev just den resan något alldeles speciellt när det handlar om avkoppling och minnen.
Vi firade min årsdag.
Flörtiga kypare, men mej ville de inte flörta med.
Sträv sand, varm sol och kall öl.
Konstigt, jag dricker nästan aldrig öl, förutom när jag är utomlands.
Vart tog lusten vägen?
Nu undrar Ni vilken lust jag menar, va?
Lusten att plantera vårblommor, de är den lusten jag menar. Hade lovat min kära mor att vi skulle åka och köpa lite vårblomster. Min plan var också att åka till Marwin och plantera lite fint på hans grav. Men när det vräker ner, först flörtkulor sen stora vita flak med snö, då rinner liksom planterar lusten av en.
Åker till Marwin i morgon i stället. Då är nog all snö borta.
Att blandat ihop helgdagarna
Hon har inventerat att det finns kjol och huckle. "Mamma, du har smink va?".
Jag försäkrar henne om att jag ska fixa fräknar och röda kinder.
Helt plötsligt ser hon lite fundersam ut sen frågar hon. "Ska man säga bus eller godis?"
Gjorde ett test
Satt för några dagar sen och läste en tidning som heter "Drömhem & Trädgård". Där fanns ett test om vilken "färgtyp" man är. Hur jag än gjorde kom jag till den "Svart/vita typen". Så långt kan jag hålla med, håller ju på att inreda ett kök helt i svart, vitt och grått som basfärger. Men sen läser jag vidare om hur denna typ är och då står det så här. "
Om du tar in andra färger i din inredning är det oftast häftiga accentfärger som rätt, chockrosa, lila eller kanske lime. Finstämda färgskalor med subtila nyansskillnader är definitivt inte din grej."
Pratar med en kompis och berättar då om testet och att det där med accentfärger i alla fall inte stämmer på mej. Hon gapflabbar i telefonluren. När jag ber henne förklara, för jag fattar faktiskt inte vad hon menar, kippar hon efter andan i andra ändan av telefon ledningen.
"Era illgröna tallrikar med matchande decilitermått. Du har hittat ljus i samma färg också. Väggen i åttaåringens rum är skarpt lila/rosa och på kontoret är en vägg orange", vrålar hon och skrattar ännu mer.
Jaha, du menar så!
Kommer Ni ihåg vår byfåne?
Där körde han runt, runt i trädgården med snöplogen påsatt framtill och vagn hängande efter. Jag vet inte om han tänkt att grenarna skulle klippas sönder eller om han ville skyffla ihop dem med plogen. Men det slutade med att det small till och sen blev allt tyst. Vad som gick av, vet jag inte, men något brast, det är jag säker på.
Han är faktiskt ganska underhållande ibland.
Vår, vår, vår
Jag övertalade åttaåringen att vi skulle gå till skolan idag och när jag lämnat henne fortsatte jag på en vårpromenad som blev två timmar lång.
Andas, andas. Jag behöver energin och den finns i naturen.
Jag håller på att brista
Jag fixar inte sådan "röra". Irritationen är på väg tillbaka och jag tål ingenting. Trådarna som ska hålla ihop mej är gjorda av sytråd, så känns det just nu.
Maken tar hantverkarna och drar vidare i nästa vecka. Pust på våra väggar får vänta, jag orkar helt enkel inte. Måste få lugn och ro och tystnad.
Det finns en sak till som kanske gör att jag mår lite sämre. Det stundar ett möte på arbetsplatsen på torsdag. Det liksom gnager i ryggmärgen. Fattar bara inte varför jag ska stressa upp mig när jag vet att jag inte behöver det.
Men, så här ser köket ut idag. Det börjar likna något.
Varför blir inget som jag vill?
Åttaåringen ville hjälpa till och därför började hon med att dammsuga upp skräp i lådorna och jag torkade efter. Fronterna ska ju bytas därför får vi leva i tre veckor utan handtag på lådor och luckor. När lådan högst upp ska öppnas får man helt enkelt börja från golvet och öppna lådorna nerifrån för att få tag. Suck.
Så klart for låda tre till när hon satte in sina små fingrar under kanten på låda två och ja, precis! Rakt på nagelbandet och rackarns va ont det kan göra.
När plåster va på plats och tårarna borttorkade fick jag fortsätta själv.
Tar tillslut fram en "lådinsats", heter det så? Ni vet, som man ska ha knivar och gafflar i och det visar sig att den är 0,5 cm för lång för dessa dj...la lådor. Tur att jag inte köpt så många insatser. Ville vänta och se vad jag behövde, och, jag behöver inga fler, av den modellen. Nu har jag en insatts i trä och två andra modeller till djuplådorna som inte passar för att de är för lååååånga. Hållare till kryddburkarna gick att fixa med makens bästa sågmaskin.
Planen för morgondagen är att putsa några väggar till. Hjälp va jobbigt det är men så himla kul att se när vårt favoritrum växer fram.
Kyl och frys som maken fixade vid återförsäljaren som "sveda och värk". Mmmmm, gratis är gott! Ni förstår säkert att han inte är att leka med när det inte går som det ska.
Om han kliver in i butiken idag vänder alla försäljarna och får SÅ mycket att göra. Men det är faktiskt inte vårt fel att det strulat. Kyl och frys hade vi inte tänkt byta då vi inte riktigt hade råd med det just nu. Men så blev det alltså inte. Idag har de bytt plats så att handtagen sitter i mitten emot varandra. Snyggare tycker jag.
Detta kök är som en parodi
Först vattenläcka, sen kom inte köket som planerat. Nu har vi väntat och jag är sk...t trött på att diska i tvättstugan. Då, kommer äntligen resten av köket och till och med bänkskivorna som vi egentligen hade berett oss på, att få vänta på lite till.
Första luckorna sätts på plats och då...........!
DE ÄR INTE HÖGBLANKA, JU!!!?
Men det kan inte vara sant? Fram med offerten och där står "facette vit", inget mer. Det är jag som godkänt offerten och det står ingenstans att det ska vara högblankt men det är det vi beställt. Det är det vi diskuterat med försäljaren från första stund.
Har jag nu varit så klumpig och trott att "facette vit" var högblank, så får jag väl stå mitt kast. Suck och svordomar. Som ni vet har vi ju inte blivit så populära vid köksleverantören. Ska vi orkar att ifrågasätta beställningen efter allt som blivit fel vid leverantören?
En stund senare åker maken iväg för att kolla ett av hans andra jobb. Han försvinner och jag funderar på om jag ska gå och slå huvudet i en vägg eller något liknande. SÅ besviken jag är och tårarna bränner innanför ögonlocken. Jag orkar inte mer, nu är jag färdig att rasa.
En stund senare ringer maken. "Det är fixat, blanka luckor kommer om 3 veckor. Vi får ha dessa "oblanka" så länge".
Han hade åkt in till leverantören en då och fått ena av killarna att kolla på beställningen OCH det står att vi ska han högblanka!!!!
Det är alltså fel levererat även fast försäljaren inte ens vill kontrollera det. De är inte så samarbetsvilliga längre.
Just nu är min make inte så populär inne i den butiken ska ni veta.
Nu är arbetsdagen slut
Maken kommer in och säger käckt, "Japp, då sätter vi i gång".
F har inte hunnit sätta upp så många kök ännu då han är ganska ny i branschen. Han vägrade att ge sig och klockan visade nästan en timma över arbetstid innan han svärande gav sig av hemåt. Utdragslådor är ingen lek att sätta ihop.
Maken, den långa, går igenom beskrivningen med F.
Snar så......
Holi Makaroni vad de jobbar! Jag håller mig undan, det är det bästa. Vågar knappt gå ner och sätta på kaffe men känner nu i kaffetarmen att det ändå är ett måste.
Så här såg det ut igår.
Så här ser det ut just nu.
Nu har köket kommit
Bilder kommer sen, jag lovar. Just nu finns inte så mycket att se.
Kärleksproblem
Åttaåringen erkände för ett tag sen att hon är kär.
Suck! Ja ha, så har nummer två också börjat.
Men åttaåringen är inte som nummer ett. Nej hon är mer blyg och vågar inte fråga chans. Hon har i stället bestämt sig för att vänta och se om killen i ställen frågar på henne. Men jag vet inte om det är rätt taktik, händer inte så mycket, verkar det som.
Tonåringen däremot levde livets glada dagar när hon gick i ettan. Hon var tillsammans med en Erik som hade frågat chans på henne. Efter ett långt tag frågade en annan kille chans på henne och hon sa JA. Men det var då som himlen brakade ner. Erik som var mycket sårad anklagade henne för att vara otrogen. Jag blev verkligen ställd mot väggen när, min då sjuåriga dotter, kommer hem och vill att mamma ska förklara vad hon gjort för fel.
Kan tillägga att Erik var ond på henne mycket länge och det tog lång tid innan de blev vänner igen. 
Någon är besviken på mej
Han kommer nog alltid att finnas kvar i tonåringens hjärta också, precis som våra egna "första kärlekar" finns förankrade i våra egna.
Han kommer alltid att finnas i mitt minne, inte hjärta direkt. Det är nämligen den enda ligist ,men brallorna hängande en decimeter under kalsongernas övre kant, med luvan uppdragen över huvudet i 25 graders värme och med percing i ögonbrynet som jag tyckte var söt.
Nu var jag lite ironisk och småelak men du har väl humor Basselito?
Hoppas att du hälsar på oss i sommar med eller utan luvan uppdragen.
Leende på läpparna
Dörren öppnas och hon trippar ut med famnen full av tvätt, stannar upp och kramar tvätten som en kudde. Hon lägger huvudet på sned och sjunger med i melodin "Åhh, ingen stoppar mig nu" sen fortsätter hon in på toaletten och lämnar tvätten i tvättkorgen.
Med fasta steg går hon tillbaka till sitt rum. Hela tiden med ett finurligt leende på läpparna. Musiken ändras igen och nu dånar plötsligt "Lilla snigel akta dej". Dock inte den vanliga versionen som man sjunger som barn utan en upp poppad variant. Hon kommer ut igen, nu bärande på en handuk. Hon stannar till och tar några danssteg, vänder och dansar tillbaka till rummet med handduken som partner. Musikbyte igen. En smäktande ballad från en 80-tals film. Nu kommer hon dansande igen, sjunger högt och försvinner in på badrummet. Musiken tystnar och endast hennes falska visslande hörs genom duschens strilande.
Snart sjutton år, vår i luften och just för tillfället inget bekymmer i världen.
Visst blir man lite avundsjuk?
Vårtecken, positiva och negativa
I helgen tog vi bort årets första fästing på Puma. Tänk att något så litet kan göra en så äcklad, förbannad och sur. Hemska smittspridare, fy och fa!
Det blir att åka till apoteket och inhandla ett fästinghalsband, fort som sjutton.
Eländigt
Lördagen började bra med påfyllda energitankar. Jag och maken satte igång och putsade väggarna i kökets matdel. Jag kämpade på med spackelspade av största modell och slevade på "geggan" på väggen.
"För tunt!", hojtar maken.
"Okej, tjockare, ska försöka."
Efter någon timma hade jag fått in första steget på tekniken och tjockleken på geggeriet var rätt men det gick för långsamt.
Jag kämpade på och han borstade efter. Mot eftermiddagen var jag så slut och alltsammans höll på att brinna ifrån mej. Ni vet "brinna", när det stelnar. Man ska ju hinna borsta till det medan det ännu är mjukt och man ska borsta hela väggen på en gång annars bli det inte snyggt.
Utmattad lämnade jag ifrån mig verktygen till maken och på några minuter hade han slevat på det sista och börjat borsta. Då gick jag och hämtade damsugaren i stället, trött, sur och butter.
Lite senare kommer H på besök. Jag beklagar mig (lite) att jag aldrig kan klara av något arbete av detta slag utan att hans kära vän, maken, gnäller eller klagar. (Nu var jag ju ganska trött också så jag tyckte nog lite synd om mej själv. Så farligt gnällig är inte min maken egentligen).
H höjer ögonbrynen och säger,
" Men tänk på att du faktiskt gjorde allt det här och riktigt bra dessutom. Det är inte alla som skulle klarat eller ens ge sig in på något liknande arbete. Du som dessutom har pressen på dej att ha ett proffs som tittar på."
Tack H, det värmde och stärkte mig i en stund av svaghet.
Nu har maken inte stått och tittat på, han har satt upp lister och fixat en massa annat. Men H har rätt i en sak när det gäller maken. Han är duktig som låter mig hålla på. Även fast det tar lång tid och kanske inte alltid blir rätt så låter han mig tålas.
Jag blev tröttare och tröttare och sjönk ihop i soffhörnet med melodifestivalen. På natten hade jag värsta mardrömmarna om att barnen blev dödade och helt sjuka saker. Vinglade upp till åttaåringen mitt i natten för att kolla att drömmen inte var sann.
På morgonen fick jag svar för min konstiga natt. Feber!
Jag låg pall hela dagen igår men i morse visade termometern 37,8. På bättringsvägen alltså, men det blev en kort morgonprommis på darrande ben men hunden i morse.
Varför hetsa upp sig?
Vi övningskör in till skolan idag. Är lite extra snäll då hon börjar lite senare och bussarna inte stämmer. Vi står vid ett rödljus i lite motlut. Det är ganska mycket trafik och bilen bakom står ganska nära.
"Tänk på att du står i uppförsbacke nu."
"Det är lugnt."
Hon har inte dragit i handbromsen.
"Bilen bakom står nära, klarar du att komma iväg utan att rulla bakåt?"
"Jaaaadå, det är lugnt," hon ler mot mig med sitt lyckliga nykära ansikte.
Det slår om till grönt. Hon gasar och gasar och börjar sakta släppa kopplingen medan motorn varvar.
"Ta det lugnt!"
Jag tror automatiskt att hon blivit nervös för att inte komma iväg. Då säger hon med samma leende mun och lugn,
"Jag är lugn."
Motorn rusar och jag ropar högt,
"Ta det lugnt!!!!"
Bilen skuttar iväg med rusande motor och tonåringen tittar frågande på mig, fortfarande med frågande min och en, för henne, mycket lugn röst.
"Jag ÄR lugn."
Kan det vara påverkan av Jr som nyss fått körkort?
Återbesök
Det är en liten pudel som varit och klippt sig hos mig för någon månad sen och det är ingen ras som jag är expert på (än). Dessutom klippte jag en frisyr på den och alltsammans blev väldigt bra, matte och husse var höjda och glada. Det kan man dock inte veta förrän de återkommer om en ny klippning. Det är då man vet att de verkligen tyckte det var bra gjort. Men så var det alltså den här gången. I morse fick jag besök av dem igen och han var långhårig. Men även fast han var lång i pälsen var han snygg och inte alls så spretigt och fult som när han kom förra gången. Då säger hans matte att "Han har varit jätte snygg hela tiden, inte tofsig och delad päls och så. Det bevisar bara hur välklippt han är från förra gången".
Gissa om jag blev stolt?
Egot växer!
Det har hänt i år också
Det hänger kvar en tomtemobil på åttaåringens dörr!!
Va, hur kan man gå förbi den flera gånger om dagen utan att se den? Jag är dessutom inte ensamen i familjen och att jag är blind är väl en sak men att alla andra i familjen också är det är ganska förvånande.
Nissen som jag glömde på trappan i ett par veckor är alltså ingenting mot detta.
Julen vara ända till påska. Ja, nästan i alla fall.
Vått och lerigt
Tonåringen har fallit
Jr har inte gett upp hoppet och nu har min tonåring fallit. Hon har fallit djupt! Hon svamlar, fnittrar och är allmänt rastlös, då hon inte sitter i telefonen med Jr alltså. Det pyr också svartsjukerök ur öronen på henne. Tidigare i eftermiddags skulle Jr träffa en tjejkompis och gissa om hon var på dåligt humör?? Jag vet inte om det är ett dåligt eller gott tecken?
Snögrotta
Idag har jag lovat åttaåringen att vi ska ut och leta efter blåsippor. Ute har det varit kallt men vårsolen lyste och värmde igår så vårkännslorna stod på topp. Idag flyger det dock vita flingor i luften men jag kommer nog inte ifrån mitt löfte. Får sätta på varma kläder och hoppas att vi hittar sippor som har långa skaft så att vi kan plocka dem med vantar på.
Här kommer lite fler snöbilder från "norrveckan". Vi byggde en gång genom en snöhög.
Först en grop......och
....en grop från andra hållet.....som
blev till en gång.
Yes, jag är igenom....
hej mamma, jag ser dej!
Köksbilder
Nu har jag tagit lite köksbilder på det så kallade köket.
Först hade vi ett fyrkantigt kök och bredvid fanns ett sovrum. Rummen låg omlott med varandra, alltså inte kloss parallellt. Ja, Ni förstår nog.
Väggen mellan rummen rev vi för ........lääänge sen och i sovrumsrummet kommer det att bli en matdel.
Sovrumsrummet för en vecka sen.
Samma rum idag. Stolarna kommer att bli svarta när jag är färdig med dem som den på bilden. 
Köksdelen för en vecka sen.
Köksdelen idag. Mattan är på plats som Ni ser där skyddspappen är bortagen. Spisen fick flytta in provisoriskt igen. Fläkten är också upphängd provisoriskt.
Till höger, vår nya terrassdörr. Gissa om den släpper in ljus? 
Ny kyl och frys. Frysen är dock felhäng men det går att ändra på den här modellen.
Heldag på Ikea
Klockan var 9.30 när vi stuvade in oss i Forden och färden började från Hassela. Väl på Ikea släpptes U-B och åttaåringen av vid entrén för att kvitta ut en rullstol. U-B är inte riktigt kry och orken räcker inte till att vandra runt några längre sträckor. Läs mer om hennes öde på hennes blogg.
Sen började den rofyllda vandringen. Vagnar fylldes och fynd gjordes.
En paus med mat och kaffe och sen var det iväg igen. Jag köpte naturligtvis MASSOR av köksgrejer. Saker som jag planerat och en massa "braoha" saker.
När vi tillslut nådde kassorna drog jag snabbt kortet genom kortläsaren och medvetet lyssnade jag DÅLIGT på summan som nämndes. Chock ville jag inte utsätta mig för. Jag var helt enkelt alldeles för upplivad efter en lyckad shoppingdag.
Jag och BF ledde sen del alldeles utmattade U-B till bilen och började stuva in alla kassar.
En sak är säker, tur att vi hade takbox! Med ett totalt fyllt kombiutrymme och en full takbox återvände vi till Hassela. Klockan 19.30, ja ni läste rätt, 19.30 var vi hemma igen. Min underbara åttaåring var med hela dagen och gnällde inte en enda gång på hela dagen. Hon är helt underbar och var mycket glad åt sin nya sänglampa och lite annat smått och gott till sitt rum.
Med varsitt kvitto som var ungefär en halv meter långt satt vi sen och funderade på vad vi egentligen hade i kassarna.
Vet Ni vad vi gjorde dagen efter?
Vi åkte till Ikea och kompletterade. Det var en del saker som glömts bort och sen ångrar man sig lätt att man inte köpte den där grejen, ni vet.
Köket
MEN......det blidde inget kök..........det blidde ett halvfärdigt kök.
Stön!
Så här började det.
Maken river ner tak, sliter upp golv, spättar gamalt kakel och vad hittar han? Jo en vatten läcka.
Det har inte läckt mycket men tillräckligt för att isolering ska bytas och en rörNisse måste hit och fixa = en dags försening.
Tur i oturen skulle vi kunna kalla det för vad hade hänt om det fått läcka lite till. Gissa om vi vet vem som lagt dessa rör för 17 år sen? Gissa om han fått fixa det....Gratis? Han har skruvat ihop utan packning, nämligen. Tagen på bar gärning alltså.
Vidare sätts det nya taket upp och golvet kommer på plats. MEN, när det nya köket ska hämtas........finns inte det. Försenat, det skickas den 5/3, men tyvärr kommer inte bänkskivan och fronterna förrän ännu två veckor senare. VA??????
Maken blir tvärgalen och dessa stackars försäljare får veta att de lever. Självklart kan inte de hjälpa att den Danska tillverkaren inte kunnat leverera, men de borde meddelat förseningen. Några stomar finns på lagret och firman fick punga ut med några "plåsterpåsåretvaror".
Idag är golvet klart, man kan dock inte se det för skyddspappen. Spottarna är på plats i taket. Renoveringsgips är uppsatt på väggarna och fläkten är upphängd. Den gamla spisen har fått bäras in igen och disken fixas i tvättstugan.
Maken tittar bedrövat på mig och säger "det kunde ha varit klart". Jag tror att han är livrädd för att det här kommer att få mig att tvärdyka. Men jag se ljust på det hela. Jag har missat det allra värsta och det var när de rev alltsammans. Nu återstår ju faktiskt bara skåpen och puts på väggarna.
Tonårs "Dottern" har lagt ut bilder på köket när det såg ut som värst. Jag lägger ut aktuella bilder en annan dag.
Home sweet home
Hur trevligt det än är att vara borta, är det skönt att komma hem igen. Jag har varit så trött att jag inte ens orkat slå på datorn (och alla bloggare vet ju vad det vill säga!). Nu är vardagen tillbaka och jag kommer nog snart ifatt mig själv igen. En total kollaps har jag bjudit på under veckan i norr. Det blev lite för mycket och allt bara sprack. Det positiva är att jag återhämtar mig snabbare än förut.
Det har varit en oförglömlig vecka i Hassela. Vi har haft så roligt och trevligt med äventyr från morgon till kväll. Skoter har vi naturligtvis provat på. Jätte roligt men jag blir nog aldrig någon vidare chaufför. Jag skulle köra en sväng på en frusen sjö och BF satte bak på. Jag har ju kört en del motorcykel och också vattenskoter men snöskoter är något helt annat, det fick jag erfara. Jag trodde att man kunder sladda runt lite men självklart går inte det. Den driver ju med ett band bak. Hur som, skotern höll på att tippa och BF fladdrade av som en liten studsboll.....rakt ner i den stenhårda isen. Phu! Hon klarade sig ifrån skråmor som tur var, men jag fick mig en tankeställare och satte bakpå efter den färden. 
Påväg ut i vildmarken.
Här sitter vi och njuter i solen på renskinn. Snart ska vi grilla korv.
Vi har åkt spar. Familjen har en jättelång backe ner till stora vägen där vi åkte. Jobbigt att ta sig upp igen bara.
Bakom huset ligger en skogsbacke där vi åkte snowracer. 
Är skaren för tunn eller jag för tung?
