Pernilla och Puma

En dag i Juni tog vi hundarna med till havet.


Nike och Benji fick bekanta sig med havets vågor för första gången.


Spännande men vått.


Roligare att leta skatter bland stenarna.


En spännande fjäder kan förgylla en valp på tre månader.

Buskillar eller Bröderna Bus, kalla dem vad Ni vill.

Jag fick det här mailet för ett par dagar sen. Jag är ju själv ingen hunduppfödare men känner många och visst stämmer det. Jag lovar!

---

En kvinnlig uppfödare är . . . 

 

. . . svår att vara till lags
Smeker den raggiga hunden, men ber maken att går raka sig.

. . . en social stjärna
förutsatt att festen ges av en hundkollega. Annars somnar hon i ett hörn av soffan.

. . . ekonomisk sinnad
Slösar inte med pengar på egna skönhetsbehandlingar, manikyrer,
festklänningar, högklackade skor och vackra underkläder.

. . . en kulinarisk perfektionist
Hon blandar varje hunds egen matskål med perfekt avvägda vitaminer och tillsatser,
medan familjens korv och potatismos oftast ser ytterst tråkig och smaklöst ut.

. . . fenomenalt att packa bilen
Lyckas lätt få in 3 barn, 4 hundar i burar, tält, 4 ihopfällbara stolar med bord,
en 25 kg säck hundmat, kylvätska, extra kläder, trimbord, hundväska och sig själv i combin.

. . . lätt att klä
Förutom hundkläder att gå hemma i, behövs bara en snygg blus,
en kjol men fickor (för utställningsborsten),
och ett par bekväma tygskor

. . . hopplös med "timing"
Har alltid en utställning, hundmöte, en veterinärstid eller en tik som håller på att valpa,
just när makens chef kommer på middag.

. . . utrustad med selektivt luktsinne
Lider av lukten av en cigarett, men känner inte om hela bottenvåningen stinker av bajs från valphagen.

 

. . . en hängiven föreningsmänniska
Förutsatt att ordet hund, uppfödare, bruks eller utställning finns med i namnet.

. . . rädd om familjens fritid
Hon befriar maken från att klippa gräsmattan
genom att sätta upp staket och låta hundarna förvandla den till lera.

. . . en mästare i konversation
Pladdrar på i timmar om nyaste vaccinet, avmaskning., senaste utställningen - tyvärr ofta i telefon.

. . . lätt at göra glad
Ett nytt trimbord, hårtork eller ihopfällbara stolar gör att du vinner hennes hjärta.

. . . en sentimental toka.
Inramade vackra fotografier av olika hundar pryder större delen av hemmet.
Kort på make och barn är några skrynkliga bilder nedtryckta i plånboken.

 

. . . kärvänlig på ett något annorlunda sätt.
Om hon klappar dig på huvudet och säger: "Du är en fin kille/tjej",
tro't eller ej, men hon menar att hon älskar dig.

Blodsockerprov och mycket planerande vad det gäller mattider. Det är så livet ser ut just nu. Insulinet ska ställas in och många prov måste tas. Jag och maken går upp på nätterna i omgångar och sticker vår lilla nioåring för att notera hur blodsockret rör sig upp eller ner.
Nioåringen mår bra, nästan som vanligt faktiskt. Orken är inte riktigt tillbaka på topp men det kommer den snart att vara igen.

För två dagar sen fick jag ett sms från Kennel mamman U-B. Det handlade om den valp som bodde hos oss til för två veckor sen, Benji.
Under första sjukhusveckan flyttade han hastigt till en ny familj. Vi hade ju lovat att ta hand om honom tills rätt köpare skulle dyka upp och nu såg det ut som om köparen hade dykt upp. Hastigt, mitt i vår sjukhusröra frågade Kennel Rindi om vi ville att han skulle flytta eller om han skulle bo kvar hos oss och att vi i stället skulle bli delägare i honom.

Det var ett mycket svårt beslut som skulle tas hastigt. Det är en så vacker och lovande hund men samtidigt resonerade jag, att man inte kan samla på hundar.
Allt var så jobbigt och två vilda valpar gör saken inte lugnare. Folk erbjöd sig från alla håll att hjälpa oss och det är vi så glada över. Tack!
Även om man kan få hjälp så är det inte bara och bara. Två vildar, varav en som är utbrytarkung och kan hitta på de mest konstiga påhitt, kan vårt samvete inte lämna över vem som.

Benji fick alltså flytta. Mest ont i hjärtat hade maken. Han hade verkligen fastnat för Benjis charm.

Så kom på sms:et för två dagar sen från min kära vän Kennel mamman.
"Benji kommer hem igen i morgon. Allergi gör att familjen inte kan behålla honom."

Jag och maken tittade på varandra, funderade ett kort tag och sa i mun på varandra, "då får han flytta hem igen för gått".

Så har det blivit och nu är det full fart i luckan igen och vi är så glada!

Nu har nioåringen gått omkring med ett (miss)prydande sjukhusband i snart tre veckor. Vi hoppas på att få klippa av det snart men vi måste ha tålamod. Vi är så oändligt glada idag för att vi är hemma. Permis ända till måndag förmiddag. Helt plötsligt får livet ett annat värde. Men njuter av varenda tiondels sekund. Men känner vinden i håret och solens härliga värme. Saker som tidigare var viktiga är helt plötsligt oviktiga.

Vår diagnos är inte livshotande och det kommer att gå att leva ett nästan vanligt liv. Ändå har vi sörjt över att just hon, ett barn är drabbad. Diabetes är inte någon svår sjukdom att bära. Forskningen har gått framåt enormt bara de senaste fem åren. Ändå känns det tungt. Just nu kretsar livet runt blodsocker tagning, insulinsprutor mat och mattider. Det blir bättre, jag vet. Det känns bara lite surt.

Mitt i sörjandet över sjukdomen sitter vi ändå ganska friska och krya på barnavdelningen och ser små bebisar komma in med ilfart. Ett hjärtsjuk barn som får åka helikopter till ett specialiserande sjukhus. En mamma och sin tonåring som kommer för behandling tre gånger om dagen.

Vad har då vi att klaga över? Inte för att vi klagar högt men vi känner oss lite gnälliga, invärtes. Jag är sliten och gråtmild. Tacksam och glad. Krisen är över, mitt barn har överlevt även om det såg illa ut när vi kom in till sjukhuset. Nu ska vi bara försöka att hinna ifatt sommaren och försöka att leva som vanligt även om det aldrig kommer att bli som vanligt.

Jag lever och finns här men jag kommer att vara frånvarande ett tag. Ni klarar Er utan mina blogginlägg ett tag va?

Ja, jag har varit på trimutbildning och lärt mig mycket, mycket om sträva pälsar, terrier, Schnauzer och allt från ergonomi vid plockning och saxklipp till schampo och borstar. Då har jag nog ändå inte skrivit med hälften av det jag fått lära mig.

Slutkörd kom jag hem, nöjd och glad men ibland blir inte livet som man förväntar sig. 

Livet gjorde en tvärvändning och jag kommer att ägna min energi åt annat ett par veckor.

Man tror ibland att vissa saker drabbar andra, inte en själv eller de kära man har i sin närhet. Man hör att andra har drabbats men när man själv helt plötsligt står mitt uppe i ett kaos, fattar man ingenting.

Jag befinner mig i ett kaos men det kommer att reda upp sig, det vet jag. Det är bara lite svårt att ta det till sig just nu med alla tårar som rinner och förtvivlan för att min inget kan påverka. Det kunde ha varit mycket värre, men det är ingen tröst just nu. Känner mig så maktlös och liten.

På återseende, ta var på de härliga sköna sommarveckorna de är värda SÅ mycket.