Pernilla och Puma

Jag har inte alltid kunnat se det vackra i saker och ting. Det fanns en tid, en ganska lång tid, då jag inte hade tid att se, höra eller känna.


Visst är det hemskt?
Vi människor har så bråttom att vara duktiga och effektiva så vi glömmer att vi är mänskliga varelser med behov.


Vi har behov av att se små obetydliga ting, att höra obetydliga ljud, att känna vinden mot kinden och se ljuset som skiftar i färg.


Jag tror att många som varit på brantens kant av utbrändhet, har en extra stor förmåga att känna glädje i att våra sinnen har vaknat. Mitt i all stress har man inte förmågan att orka låta sinnena spela. Man stänger av.


Jag var avstängd under en mycket lång period. Jag förstod det inte då, men jag har förstått det i efterhand. Sakta, sakta har allt kommit tillbaka.


En annan sak som börjar komma tillbaka för mej, är förmågan av att stressa och sen känna att jag har stressat. Låter det konstigt?
En psykolog sa till mej en gång, "det är inte farligt att stressa, bara man stressar av i mellan".
Så klokt! Och det är det jag menar, jag KÄNNER att jag är stressad och ser till att jag stressar av.


Samtidigt som jag är stolt över mig själv för att jag kommit så långt i min bearbetning är jag livrädd att jag ska glömma mig och ramla tillbaka. Det har tagit mig tre och ett halvt år att komma hit, där jag är idag. Hur lång tid kan det ta innan man ramlar tillbaka?


Jag inser att jag inte vill vara den, jag en gång var. Jag ska göra allt för att inte bli, den jag en gång var. Jag ska inte tävla med mig själv i att bli bäst. Jag ska inte sätta upp mål för att hinna mer.
Jag vill aldrig mera stressa men det går inte alltid att undvika. Hur gör jag då för att komma ihåg att stressa av?

Elvaåringen är på dansskolan och maken har lovat att hämta när det är dags, sen i eftermiddag. Jag har ingen tid att passa och kände mig för en stund sen lite lyxig. Åhhh, ska gå runt och  fixa och dona här hemma. Damma, plocka, sätta upp det sista i vardagsrummet, det som inte blivit fixat sen renoveringen. I handen har jag en kopp kaffe och i den andra en trasa. Lyx? Ja, ibland kan man känna lyx i att få städa och fixa.

Men så skulle jag bara fixa ett snabbt bankärende. Slog på datorna, in på banken och skulle bara kolla.......ja, Ni vet hur det är?
Nu sitter jag här och trasan ligger på bordet. Kaffekoppen har jag ställt någonstans, jag vet inte vart och där står den och kallnar.

Typiskt MIG! Så därför slutar jag skriva nu och ska omedelbart slå av datorn.

I helgen har Gotlands Vackraste hund, Gotlands Vackraste veteran och Gotlands Bäste Juniorhandler korats. Det är Gotlands Kennel klubb som ordnar med jippot och det är hundar som blivit BIR, BIM, fått Cert eller Championat under 2010 som får vara med. Juniorerna kvalar in under vår- och höst utställningarna och min elvaåring var bland de som kom med under höstens utställning (om Ni kommer ihåg?).

När jag timmat färdigt de tre hundar som jag skulle ha med mig, var jag först tvungen att lägga mig i en snabb men intensiv influensa. Phu!!

När lördagen kom räknade jag timmarna som var kvar att vila tills det var dags för avfärd. Jag intalade mig om att två varv i ringen, det skulle jag klara av. Det var nämligen två hundar jag skulle visa. Tävlingen går till så att man bedöms två och två. En går vidare och en åker ut. Slutligen finns en kvar och det är vinnaren. Som Ni förstår hade jag inte så stora förväntningar på kvällen. Men ack, så jag bedrog mig.  

Först var det elvaåringen och Nikes tur. Matt och slapp, med sminkade kinder, stod jag och såg på. Jag orkade inte ens vara nervös. När domaren Torbjörn Skaar utsåg min alldeles egen elvaåring som vinnare med sin för dagen, något bångstyriga Nike, då höll mamma på att brista i gråt.



Sen var det veteranernas tur. Hundar över åtta år och där hade Puma kvalificerat sig. Jag stoppade två av elvaåringens Dextrosol i munnen och sprang in i ringen......och blev vinnaren. Vilade en stund, drack vatten och in i ringen igen mot nästa.......och vann igen!
Slutligen blev vi tvåa, då var jag så glad så jag hade glömt det där med att känna efter. Just då hade den gamla Pernilla tagit över. Hon som säger "det ska bara GÅ, GÅ, GÅ!"



Nu var det dags för mamma Stella. Mamma till våra Nike och Benji. När jag blev tillfrågad om jag ville visa henne på tillställningen svarade jag snabbt JA. Det är en ära att få vara handler och allra helst åt en så vacker hund.

Vi gick också vidare i fler steg. Inte förrän i näst sista uttagningen åkte vi ut och det av hela 37 hundar. För varje gång som vi utsågs som vinnare höll jag på att bryta ihop. Inte på grund av Dextrosolbrist utan för att U-B, hennes matte och vår kära Kennelmamma så gärna hade velat vara med. För att jag inte kunde glädjas med henne eller i alla fall få skicka massor med sms om hur det gick, så som jag gjort så många gånger när hon inte orkat vara med.
Men jag bet ihop och.....visst var hon med. Hon vakade nog över mig så att jag inte skulle snubbla på den smala mattan eller halka i glädjen.



När vi slutligen satt i bilen på väg hem strömmade tårarna tyst på mina kinder. Jag var så trött och matt, så glad och lycklig, så ledsen och sorgsen.

Tack snälla Ni i hejarklacken, Kennelpappa Rolf (jag är så himla glad att du var med), Susanne (jag är så glad att du ringde och frågade mej), Maken (tur du var med och bar bur och körde bilen), tonåringen, elvaåringen, Gammelhusse Rolf och alla Ni andra som höll en tumme för mej.