Års dag man inte vill fira
Jag tänker närmast på den 25-års dag vi haft idag. 25 år sedan Olof Palme blev mördad. Inget man vill kalla Jubileum precis, men jag tycker den är viktig att minnas.
Jag var 18 år då och hade varit med MC-folket på fest. (Ja, jag har kört MC med FMCK i grönställ i skogen) Min kompis körde hem sent på natten och sov över hemma hos mej i min mammas hus. Glömmer väl aldrig när mamma dundrade in i mitt rum. Det var förmodligen sen förmiddag men jag minns det som tidig morgon. Hon ställde sig mitt på golvet och gastade, "här ligger Ni hela dagen när Palme har blivit skjuten och allt".
Hon var nog lite chockad, min mamma. Det är inte likt henne att göra så. Hon brukade/brukar alltid ha full kontroll och aldrig över reagera.
Visst är det lustigt med just den där dagen? De flest minns exakt hur de fick reda på nyheten, vart de befann sig och hur. Minns Ni?
Att se det vackra
Jag har inte alltid kunnat se det vackra i saker och ting. Det fanns en tid, en ganska lång tid, då jag inte hade tid att se, höra eller känna.
Visst är det hemskt?
Vi människor har så bråttom att vara duktiga och effektiva så vi glömmer att vi är mänskliga varelser med behov.
Vi har behov av att se små obetydliga ting, att höra obetydliga ljud, att känna vinden mot kinden och se ljuset som skiftar i färg.
Jag tror att många som varit på brantens kant av utbrändhet, har en extra stor förmåga att känna glädje i att våra sinnen har vaknat. Mitt i all stress har man inte förmågan att orka låta sinnena spela. Man stänger av.
Jag var avstängd under en mycket lång period. Jag förstod det inte då, men jag har förstått det i efterhand. Sakta, sakta har allt kommit tillbaka.
En annan sak som börjar komma tillbaka för mej, är förmågan av att stressa och sen känna att jag har stressat. Låter det konstigt?
En psykolog sa till mej en gång, "det är inte farligt att stressa, bara man stressar av i mellan".
Så klokt! Och det är det jag menar, jag KÄNNER att jag är stressad och ser till att jag stressar av.
Samtidigt som jag är stolt över mig själv för att jag kommit så långt i min bearbetning är jag livrädd att jag ska glömma mig och ramla tillbaka. Det har tagit mig tre och ett halvt år att komma hit, där jag är idag. Hur lång tid kan det ta innan man ramlar tillbaka?
Jag inser att jag inte vill vara den, jag en gång var. Jag ska göra allt för att inte bli, den jag en gång var. Jag ska inte tävla med mig själv i att bli bäst. Jag ska inte sätta upp mål för att hinna mer.
Jag vill aldrig mera stressa men det går inte alltid att undvika. Hur gör jag då för att komma ihåg att stressa av?
Vi tog med kameran till Fridhem
Det ligger strax söder om Visby och hur många bilder jag än visar, kommer Ni inte i närheten av upplevelsen att besöka platsen.
Så här på vintern är det lite magiskt med all is och stillheten.
Från stranden kan man se Högklint klippan som sticker ut sin ensliga udde i havet.
Vi har inte många vattenfall här på ön, men här finns ett.
Det är så vackert med alla isformationer som vattnet bildar.
Vi genar genom fikets trädgård. Allt är igenbommat och stängt men ändå så levande.
Början till Majbålet som sedvanligt tänds på Valborgsmässoafton.
Den tappra men bleka februarisolen har gjort sitt för dagen. Vi är rosiga om kinderna och vill in i stugvärmen.
Solsidan
Jag gillar programmet och ser självklart varje söndag. Varje söndag blir jag också så arg på Ove och tycker så otroligt synd om Alex. Det är tur att Felix (som spelar Alex) själv skriver och regisserar rollfiguren. Tur också att jag ingen "Ove" har som granne. Hade nog gjort något elakt och olagligt då.
Bild från TV4.se
Vad hände nu?
Elvaåringen är på dansskolan och maken har lovat att hämta när det är dags, sen i eftermiddag. Jag har ingen tid att passa och kände mig för en stund sen lite lyxig. Åhhh, ska gå runt och fixa och dona här hemma. Damma, plocka, sätta upp det sista i vardagsrummet, det som inte blivit fixat sen renoveringen. I handen har jag en kopp kaffe och i den andra en trasa. Lyx? Ja, ibland kan man känna lyx i att få städa och fixa.
Men så skulle jag bara fixa ett snabbt bankärende. Slog på datorna, in på banken och skulle bara kolla.......ja, Ni vet hur det är?
Nu sitter jag här och trasan ligger på bordet. Kaffekoppen har jag ställt någonstans, jag vet inte vart och där står den och kallnar.
Typiskt MIG! Så därför slutar jag skriva nu och ska omedelbart slå av datorn.
Vårigt
Har det lite lugnare just nu, eller har för en gång skull varit klok och lyckats boka in hundarna lite glest så att jag få tid för annat än päls. Papper till exempel. Snart är högarna klara och pärmarna tomma för att bäras in till min hjälte, fru A (fast hon är skild). Hon som fixar deklarationerna för oss är för mig en hjälte. Jag ordnar allt med min och makens företags administration, men inte bokslut och deklaration. Så att ligga lite före och få lämna över 2010 års buntar och pärmar är för mig jätteskönt. Visst kommer det en faktura sen men det är det värt!
Får man vårkänslor av att prata/skriva om deklarationen? Ja, kanske? Nu tar det nog någon vecka innan blanketten kommer i brevlådan men som jag sa, jag tycker det är skönt att ligga steget före. För att dela med mig av vårens känslor tänkte jag bjuda på några bilder som för mig betyder VÅR! Nämligen Tulpaner. Jag har haft turen att få några buketter som jag förevigat med kameran. Turen att få, för jag är nämligen så snål att jag sällan köpet blommor till mig själv. Men blir desto gladare när jag får några. Tulpanerna är sen några veckor vissna och idag står tre tappra gula i en vas i köket i stället. Det var de som jag fick i lördags på hundutställningen.
Har Ni fått några Tulpaner i år?
Tårar av både glädje och sorg
I helgen har Gotlands Vackraste hund, Gotlands Vackraste veteran och Gotlands Bäste Juniorhandler korats. Det är Gotlands Kennel klubb som ordnar med jippot och det är hundar som blivit BIR, BIM, fått Cert eller Championat under 2010 som får vara med. Juniorerna kvalar in under vår- och höst utställningarna och min elvaåring var bland de som kom med under höstens utställning (om Ni kommer ihåg?).
När jag timmat färdigt de tre hundar som jag skulle ha med mig, var jag först tvungen att lägga mig i en snabb men intensiv influensa. Phu!!
När lördagen kom räknade jag timmarna som var kvar att vila tills det var dags för avfärd. Jag intalade mig om att två varv i ringen, det skulle jag klara av. Det var nämligen två hundar jag skulle visa. Tävlingen går till så att man bedöms två och två. En går vidare och en åker ut. Slutligen finns en kvar och det är vinnaren. Som Ni förstår hade jag inte så stora förväntningar på kvällen. Men ack, så jag bedrog mig.
Först var det elvaåringen och Nikes tur. Matt och slapp, med sminkade kinder, stod jag och såg på. Jag orkade inte ens vara nervös. När domaren Torbjörn Skaar utsåg min alldeles egen elvaåring som vinnare med sin för dagen, något bångstyriga Nike, då höll mamma på att brista i gråt.
Sen var det veteranernas tur. Hundar över åtta år och där hade Puma kvalificerat sig. Jag stoppade två av elvaåringens Dextrosol i munnen och sprang in i ringen......och blev vinnaren. Vilade en stund, drack vatten och in i ringen igen mot nästa.......och vann igen!
Slutligen blev vi tvåa, då var jag så glad så jag hade glömt det där med att känna efter. Just då hade den gamla Pernilla tagit över. Hon som säger "det ska bara GÅ, GÅ, GÅ!"
Nu var det dags för mamma Stella. Mamma till våra Nike och Benji. När jag blev tillfrågad om jag ville visa henne på tillställningen svarade jag snabbt JA. Det är en ära att få vara handler och allra helst åt en så vacker hund.
Vi gick också vidare i fler steg. Inte förrän i näst sista uttagningen åkte vi ut och det av hela 37 hundar. För varje gång som vi utsågs som vinnare höll jag på att bryta ihop. Inte på grund av Dextrosolbrist utan för att U-B, hennes matte och vår kära Kennelmamma så gärna hade velat vara med. För att jag inte kunde glädjas med henne eller i alla fall få skicka massor med sms om hur det gick, så som jag gjort så många gånger när hon inte orkat vara med.
Men jag bet ihop och.....visst var hon med. Hon vakade nog över mig så att jag inte skulle snubbla på den smala mattan eller halka i glädjen.
När vi slutligen satt i bilen på väg hem strömmade tårarna tyst på mina kinder. Jag var så trött och matt, så glad och lycklig, så ledsen och sorgsen.
Tack snälla Ni i hejarklacken, Kennelpappa Rolf (jag är så himla glad att du var med), Susanne (jag är så glad att du ringde och frågade mej), Maken (tur du var med och bar bur och körde bilen), tonåringen, elvaåringen, Gammelhusse Rolf och alla Ni andra som höll en tumme för mej.
Nu längtar jag till våren
Bild från våren 2010
Bild från våren 2008
Bloggslö, ett nytt ord!
Dagarna i den här veckan har rusat iväg, som vanligt. Elvaåringen har legat sjuk men är på bättringsvägen. Ute är det vårkänning ena dagen och snöstorm nästa.´
Vardagsrummet är snart klart. Målat, tapetserat och den nya soffan kom i går. Så snygg, så skön, så glad är jag!
Ja, ja! Jag ska ta kort men först vill jag ha det helt tipp topp. Nu finns inget på väggarna för jag vet inte riktigt hur jag vill ha det och förmodligen måste jag måla eller fixa nya ramar till de kort jag vill ha upp. Sådan är jag!
Men om Ni vill ha en förhandsvisning kan Ni alltid gå in på elvaåringens blogg. Hon dokumenterade hela soffbygget med kameran.