Pernilla och Puma

När tolvåringens satte Insulinpump hade vi en jobbig period med mycket provtagning. Även på nätterna måste blodsockernivån kollas. Det innebar att jag sov men mobilen, ställd på larm, under huvudkudden. Vissa nätter vacklade jag upp och var mer död än levande.


Insulinpums som hjälper till att dosera insulin så att man lipper ta sprutor. (Hm, enkelt beskrivet).

Nu har det mesta stabiliserats och det behövs inte så många prov. Men vissa kvällar äter hon lite senare eller äter onyttiga saker. Helgerna är sådana tillfällen. Godis vid tv:n och insulinintag sent. Två timmar efter intaget kan man förvissa sig om att det blev rätt mängd, eller så får man spä på. Får hon i stället för mycket insulin blir hon "låg". Är hon då vaken, känner hon det, men om hon sover är det värre. Att bli låg är farligt och kan gå riktigt galet om det vill sig illa, i alla fall i sömnen. Det får inte hända helt enkelt.


Blodsocker mätare för att kontrollera nivån med en liten droppe blod.

Låg kan hon också bli om hon gjort av med mycket kolhydrater. Sportat eller varit i farten med mycket aktiviteter. Ikväll är en sådan kväll. Vi har varit på kurs och åt middag tidigt. Varje rubbning gör att också hon och blodsockret rubbas. Sen när vi kom hem åt hon lite frukt senare än vanligt. Mat + aktivitet. Då vet man aldrig vart blodsockret tar vägen. Så här sitter jag och väntar på att tiden ska gå så att det snart blir dags att ta ett prov på min sovande dotter. Ingen idé att lägga sig för jag måste ju snart upp. Sen får vi hålla tummarna för att det ligger bra. Att vi förhandlat fram rätt insulindos till just detta tillfälle. Är det inte bra måste jag ju upp och ta ett nytt prov snart igen. Är det okej, då för jag sova HELA natten. Lyx!


Säng att sova i hela natten, om man har tur.

Jag är inte ensamstående men att hålla koll på blodsockret är inte min mans starkaste sida. Att dela på bördan är ingen bra idé. Man måste ju veta vad och hur man hanterade situationen innan. Han är bra på annat och det får jag trösta mig med.

Dags att hämta en ny matkasse. Det är spännande och skrämmande på en och samma gång. För några veckor sen  fick vi ju Blåmusslor i ett recept. Uahhck!

 Vi har Icas matkasse. För att beställa kassen måste man ha Ica-kort och på deras hemsida går att se vilka affärer som erbjuder matkasse. Betalningen sker automatiskt via Ica-kortet fredagn innan hämtning.  I vår lilla stad, Visby finns två butiker att välja mellan. Vi har dessutom bestämt att ha kassen varannan vecka. Varje måndag mellan kl 15-17 hämtar man smidigt kassen bakom butiken. Ringer på , de öppnar, prickar av och lämnar ut den kasse man beställt. Det finns nämligen två alternativ,  ”billiga veckan” eller ”inspiration”. Vi har Inspiration men jag blir inte inspirerad av Blåmusslor, så det går inte alltid hem hos mej. Men mycket annat har jag blivit inspirerad av. Jag har fått varor i kassen som jag inte ens visste fanns att köpa. Kul! I recepten har jag fått tips som jag återanvänt och annat har jag upptäckt  som inte fungerar i vår familj.


Då vi haft matkasse ett par månader har jag nu fått in snitsen. I början var det jobbigt att läsa recept på mat man inte vet hur den ska smaka eller hur lång tid det tar att förbereda. Ni vet,  man gör sallad medan annat kokar på spisen och så.

I inspirationskassen finns mycket av grönsaker och protein. Mindre av kolhydrater och såser. Som man borde äta, alltså. Men för att det hela ska passa vår familj gör jag ibland lite potatis till eller fixar till en sås. Allt för att alla ska bli nöjda och glada. Däremot provar vi allt (utom Blåmusslor, typ) att smaka lite dödar ingen.  Eller vad sa jag nu?

När vi absolut inte vill ha eller laga en rätt måste ju råvarorna ändå användas. Då får man hitta på något annat att laga för att de ska gå åt. Just nu ligger det lite Blekselleri i kylen som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Någon som har något tips?

Mamma, ska vi gå ut och träna sen?

Jag har börjat på en kurs. En kurs i Rally Lydnad tillsammans med Benji. Jag, den gamla lydnadsinstruktören, har börjat om från början och går nu kurs. Wow!

Det är roligt att gå kurs igen. Det där med lydnadsträning och tävlandet lämnade jag ju bakom mig då när det stora "braket" kom. Lika så, det aktiva livet på Brukshundklubben har jag i stort sett lämnat. Jag har försökt att komma tillbaka men det är mer jobbigt än roligt. Förmodligen för att jag känner pressen på att vara mer aktiv än jag vill idag. Jag har tränat lydnad tillsammans med några kompisar men jag tycker inte att det är så viktigt längre. Inte så viktigt att bevisa för mig själv vad jag kan. Inte så viktigt att tävla för att vinna och vara bäst. Dessutom är jag ganska trött efter dagarna vid trimbordet och prioriterar att ta det lugnt på kvällen. (Eller är jag lat?)

När Tolvåringen skulle börja med agility valde jag en annan hundklubb för henne. Dels för att det är många fler ungdomar i den klubben och också för att jag trodde den var väldigt bra på just agility. Det har visat sig stämma och dessutom är det en mycket trevlig klubb.

När jag fick se att de skulle arrangera en kurs i "rallylydnad" och att tolvåringen ville prova, hoppade jag också på tåget. En spark i rumpan för att komma igång igen. Rallylydnad var något som just var på uppgång när jag brakade, så det har jag aldrig provat. Vet nästan ingenting om det faktiskt så jag tyckte det verkade spännande. Dessutom känner inte så många, av de nya människorna i tolvåringens klubb mig, så jag är liksom anonym. Herregud vilken dålig självkänsla jag kan ha ibland. Jag ber om ursäkt för mig själv hela tiden, märker Ni det?

 Ska verkligen Pernilla falla så djupt att behöva gå en kurs? Åh så värdelös hon blivit. Hon har ju en bra ny hund som borde varit "klar" nu, som hon borde tagit flera meriter med.........bla, bla, bla.

Ångestspöken som inte är bortjagade, är vad det är!

Idag är jag på benen igen. Viljan räcker långt.

Viljan räcker långt för Nike också, för visst är han en knähund om han själv får bestämma. Den är mattes knä som är lite för litet bara. Men vill man så........! 

Lilla H kom på ett snabb besök tillsammans med sin mamma. Med sig i bagaget hade lilla H en del baciller också och självklart så blev hon hängig redan andra dagen. Så är det med små tjejer och stora också förrästen. För igår när vi vinkade "hej då" tidigt, tidigt på morgonen för att de skulle bege sig till båten, var det en mormor som inte mådde bra. Jag bokstavligt talat stöp tillbaka i sängen och tillbringade hela dagen där. Idag är jag hjälpligt på benen men så mycket mer än så, är det inte. Tur det finns alvedon, säger jag bara.

Nu är allt i sin ordning i naturen igen. Vår så som den ska vara.

Idag skiner solen och det drippelidroppar från taken. Skönt, jag vill snabbt få bort allt vitt elände som kommit.



De tre musketörerna sitter på trappan och spanar ut över parkeringen och undrar vad som försigår. Där har det startats ett byggprojekt. Stuga, modell mindre. Någon fyller ju två år i morgon. Projektet hinner inte bli klart tills i morgon men det gör ju inget. Hon är inte här i alla fall utan får presenten lite senare. Jag hoppas hon får många paket och äter tårta en då utan oss. Men det känns i hjärtat att de ska bo så långt borta och att man får träffa dem så sällan.

Vad är nu detta? Hej mitt vinterland? Nej, det är ju Påsk! Man ska njuta av vårblommor och spirande gräs. Man ska fixa och dona ute i trädgården och njuta av solen. Eller hur?

 
Men se hur det ser ut hos oss idag.


Lite vackert hittade jag ändå i allt elände.


Det verkligen yr och är full snöstom.


Tolvåringen försöker att pilla av snö av en begravd blomma.


Ett vått litet fågelbo.


Glad Påsk på Er!

Vi har målat evighetsägg i år också. Finns ett problem. Jag är så trött och slö så jag orkar inte ladda ur kameran så Ni kan få se äggen. Jag är faktiskt så trött och slö så att jag inte ens tagit några kort. Hur ska Ni då kunna få sen dem?
Jag är faktiskt så trött och slö så att jag inte ens orkat ladda batterierna på kameran som alltså är urladdade.

Skärpning!!

Evighetsägg är vanliga ägg som man kokar i två timmar. Sen kan man spara dem hur länge som helst. Vi har ägg som är sedan 1999. Jättekul att ta fram varje år. Vi skriver på initialer och år och på det viset är det en nostalgikick varje åt till påsk.

Prova!

Nu ska jag lägga kameran på laddning och sedan fota äggen när jag lackat dem.

Det blev ingen städning av uterummet i helgen. Däremot fixade vi, jag och tolvåringen, lite påskris med vippor i som vi satte på trappan och utanför trimmet. I morse hade det snöat igen och där hängde de färgglada vipporna stelfrusna med glittring snömodd på. Vackert och tragiskt på ett blandat sätt.

Solen värmer i alla fall lite när den behagar titta fram mellan molnen och det mesta av snön har återigen smält bort.

En snöig lördagmorgon blev det. Helt otroligt! Men det vita smälte snabbt bort, som tur var. Jag sov dessutom hela tolv timmar den natten. Måste ha varit otroligt trött. Har sovit tio timmar i natt också och fattar ingenting. Idag skiner dock solen och det ger i alla fall lite energi.