Pernilla och Puma

Gotlandsbåten är en av de tråkigaste platser men kan tillbringa sin tid på. Men det är vår E4:a över till "Sverige", som en del brukar säga. Själv föredrar jag att säga "fastlandet".
Idag tillbringades det lite över tre timmar på båtskrället. Färden bar till Oskarshamn och sen vidare till Öland.
Här ska jag heja på fjortonåringen och hennes klubbkompisar i agility. Jag vill ha fintväder, friska förare och hundar och kanske någon uppflyttningspinne med hem.

Morgonen bjöd på fuktigt, dimmigt men vackert skådespel. Jag kunde inte låta bli att fotografera de vackra spindelnäten som jag och hundarna vandrade förbi. Nu har jag fullt av kort på de små rackarnas alster. Men vilka vävar de skapar!

Vad ska jag skriva?
Ingen aning. Det är tomt, vakuum. Jaha, och nu fick jag något att skriva om. För jag hade ingen aning om att Vakum inte stavas så, utan stavas V A K U U M.
Varför då? Eller har jag fel?

Nästa helg, eller alltså, den här helgen som kommer, ska jag åka till "grannön" tillsammans med fjortonåringen och hennes klubbkompisar. Det är tävlingar i agility som står på tur.
Nu tänker ni nog att, "herre Gud, får dessa människor aldrig nog?"
Ibland frågar jag mig samma sak. Hundar på jobbet, hundar på fritiden. Men hundar är mitt liv just nu och så vill jag ha det.
När vi körde hem från agility träningen i går, brann himlen. Vi stannade flera gånger och tog kort. Ibland är man liksom bara tvungen.

Tack alla ni för alla gratulationer!
Det är så roligt att ni glädja med mig. Nu ska jag landa på jorden, hur nu det ska gå?
Bara för att jag tycker det är så himla "stenkul" med hundar, bjuder jag på steniga bilder idag.

Tänk om jag kunde beskriva min glädje och lycka för er. Men det går nog inte. Det är bara tokigt hundfolk som förstår lyckan över att få utdelning för jobbet och mödan man lägger ner.

Men hur som vill jag berätta hur det gått för oss den här otroliga helgen. Benji har vunnit både Internationellt och Svenskt Cert. För att få ett Svenskt Uställnings Championat krävs tre Cert. För Internationellt krävs fem Cert i tre olika länder.
Sen delas ett reserv C.A.C.I.B ut till nästa hund i ordningen. Det vann Nike på lördagen och Benji på söndagen.

Ja, jag vet. Det är lite krångligt men att få med sig den här skörden hem är för mig som att vinna högsta vinsten. Jippi!!!

Sen har det gått så himla bra för min kunder också. Det är så roligt så det bubblar i mig.
Som tur är finns lite tårta kvart från igår som vi kan fira med.

Nu var det helt plötsligt svårt att hinna med!
Allt snurrar runt årsdagar och hundutställning. Hundar badas och trimmas på arbetstid och mina egna på fritiden.
Igår fyllde hon år, min lilla "stumpan". Trettonåringen har blivit en fjortonåring. Jag säger som alla andra mammor, "vart tog de åren vägen?"

Idag var det hundutställning och vilken utställning sen!!
Äntligen var det mina hundars tur. Benji blev 2:a bästa hanhund med C.A.C.I.B och Nike blev 3:a med Reserve C.A.C.I.B
Det är ett internationellt Cert och för att få sin hund till internationell Champion krävs fem C.A.C.I.B från olika länder. Ganska svårt att få, alltså men ändå en väldigt fin merit att vinna.
Jag är i alla fall överlycklig, glad och upprymd.
Efter utställningen blev det födelsedags tårta och nu laddar vi om för en ny utställningsdag i morgon.

Vi var en sväng på stan i helgen, jag och trettonåringen. Bäst att passa på medan hon är liten och snäll. I morgon blir hon en fjortis. Det är det här som är så ofattbart med barn. De bara växer liksom!!! Så där bara, utan att fråga.
Precis som den andra "skitungen" jag har, växte även den här snabbt om mig i längd. Haha, säger maken, det är ju inte så svårt!
Nej, så är det kanske, men tro för den skull inte att jag är lägst i hierarkin här i huset. Ha! Inte en chans!

Trettonåringen inhandlade en snygg väst på Cubus.

Sen åt vi en god lunch tillsammans. En riktigt härlig dag alltså.

I julklapp fick jag en "putsafönster-maskin".
Som om det skulle bli mer inspirerande att putsa dessa tråkiga glas?
Det är inte det, att jag inte VILL ha rena rutor, utan det är det att det är tråkigt att putsa. Lat? Ja, förmodligen är det så.

Plötsligt sa trettonåringen en dag, att hon nog skulle putsa av terrassdörren i köket. Det var tidigare i våras.
Oj, oj, oj!

Jag föreslog att hon kunde sätta ihop och få igång maskinen och det gjorde hon.
Man tvättar med våt trasa och sprayflaska. Sen suger maskinen upp smutsen och vips så kunde jag se ut!

Wow, liksom!
Trettonåringen tog ett fönster, hon tog två.
"Kul det här", deklarerade hon.
"200 spänn för hela huset", sa jag då!

Hon tog budet och gissa om jag var lycklig?
Nu är det dags igen. Går inte att se ut och jag skulle så gärna vilja ha in sommarens sista solstrålar.
Men jag vet inte hur jag ska gå tillväga? För att få en trettonåring att ta budet krävs en del list.

Till det här inlägget visar jag en bild som är helt orealistisk till inlägget. Men han är "HELT KLART" det vackraste vi har i huset.

Pratar med den treåriga unga damen i telefonen och frågar om hon badat något på semestern?
"Ja", svarar hon, kort och gott så som bara en treåring kan.
"Har du badat i sjön eller hemma i din bassäng", försöker jag för att få henne att berätta lite.
Då blir det tyst en stund sen svarar hon lite frustrerande, "i vattnet!"

Ja, självklart! Hur dumt får man fråga egentligen?

Idag började skolorna här på ön. För mej betyder det att den "riktiga" sommaren är över att den "riktiga" vardagen är tillbaka. Nu börjar sensommaren och det är inget fel på den. Ofta är den varm och skön här på Gotland och väldigt behaglig. Men, suck, lite vemodigt är det.

I lördags gick det en gammal "gooing" på tv. Flashdance är en av 80-talets många dansfilmer. Ja, ifall att någon ung stackars läser, stackare för att ni missat filmerna, och inte vet eller hört talas om den.
Om vi tar "Dirtydancing", "Greace", "Saturday Night Fever" och "Flashdance" så är den sistnämnda minst sevärld. Men den är absolut bäst dans i.
Jag dansade ju lite grann själv där i de unga åren och har sett filmen många, många gånger. Jag både beundrade rollen "Alex" och var avundsjuk på Jennifer Beals som har huvudrollen.

Det är exakt 30, TRETTIO!, år sen filmen hade premiär och i lördags satt jag tillsammans med min egen tonåring och såg den. Och vet ni? Den håller än! Helt fantastiskt. Har ni sett den?

Jag har jobbat en vecka sen semestern och borde ha krafter kvar. Men jag är helt slut och har redan intagit soffhörnet.

Tänkte visa er några bilder som trettonåringen tog på mig och två av mina kunder idag. Två bröder en stor-och en dvärgpudel. Det roliga är mina ansiktsuttryck.
Ha en bra fredag och håll tummarna för att jag håller ögonen öppna några timmar till.

Jag erkänner att första surdegsbaket blev surt värre. Inte till smaken utan till hela härligheten. Fast jag vet inte om det är surt till smaken för det går inte att äta.
Det jäste inte. Jag funderade men tänkte att det kanske skulle vara så? Jäser kanske upp i ugnen.......!

Nej, det gjorde det inte.
Jag har en väldigt bra "surdegsbok", jag har självklart haft det här med surdeg i tankarna länge, nämligen. Jag dammade av boken och slog upp kapitlet som heter "vad gör jag för fel".
Kall eller ofärdig surdeg, stod allra först.

Igår gjorde jag ett nytt försök. Såg till att det sura var "jäsigt", check! Lät den bli rumsvarm, check! Och så igång!
Den jäste låångsamt men boken sa att jag skulle ge den mer tid, så den fick vara i fred.
Den fick vara ifred jättelänge! När jag lagt upp två bröd på plåt, för sista jäsningen, glömde jag bort dem. 90 minuter senare slet jag av handduken men en svärande kommentar för att se två präktiga Valnötsbröd, färdigjästa, klara för ugnen.
Gissa om de är goda? Mmmmmm!
Men, ni som vet, ska de behöva jäsa så länge?
Kan ju tillägga att det är en grov rågsurdeg. Den kanske tar sån tid?

Jag tog på mig min urgamla regnjacka och gav mig iväg på morgonturen som vanligt i morse.
Jag måste verkligen köpa nytt regnställ. Det är hur gammalt och dåligt som helst. Håller vätan utanför en stund men sen är jag dyblöt på axlarna. Efter ytterligare en stund är jag blöt överallt där jackan ligger mot kroppen. Det är ju överallt, så ni förstår hur dåligt det är.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om utan om vädret. Så originellt va?

Det regnade och solen sken på en och samma gång. Många kort blev det på regnbågen så några tänkte jag visa här. Visst är det ett fantastiskt fenomen?

Jag är nog en obotlig "skulle-vilja-men-får-inte-tummen-ur-människa".
Förut, innan jag visste bättre, startade jag massor av projekt som aldrig blev helt avslutade.

Skulle gjuta en serie krukor. Det blev en kruka och säcken med cement har blivit fuktig och stenhård.

Skulle renovera köksstolarna. Det blev tre av sex som blev helt klara och nu har vi köpt nya.

Listan kan göras lång men ack den som är sämre än att man kan ändra på sig.
Nu har jag slutat att starta projekt och på så sett kan inget lämnas halvfärdigt eller oavslutat. (Känner mig väldigt smart).
Men viljan finns kvar.
Jag skulle vilja göra den där muslin som ser så god ut. Rosta matvete och frön och.......Ernst gjorde en i fjolårets sommarprogram också......blir det av? Hmf!

Men så plötsligt! Ett nytt projekt?
Ja, så är det nog men jag ska verkligen försöka slutföra det här. Eller, det ska liksom inte slutföras. Det ska fortgår i evigheter, för jag har börjat mata en surdeg.
Kors i taket!
Nu ska jag bli brödmamma. Verkar ju så enkelt. Billigt, nyttigt och gott också (får vi hoppas).
Nu är frågan om jag verkligen klarar av det här? Jag skulle nog behöva lite tips.

Industrisemestern är slut och helt plötsligt försvann de flesta turisterna från Visbys gator. Om en vecka börjar skolorna här på ön och det känns i luften att nu, nu är det snart slut på sommaren.

Den kallas "Skvalpviken". Här skvalpar vattnet och vågorna. Här skvalpar vattnet runt barnsben de fina sommardagarna och här skvalpar vattnet upp i den solvarma sanden.

När vi är ute i vårt hjulhus tar vi ofta vägen runt Skvalviken tillsammans med hundarna. En ordentlig promenad. Men "ordentlig" menar jag lång. Många kort blir det och som vanligt, de är tagna med mobilen.

Jag hoppas ändå på sol. Visst KAN det klarna upp?

Jag försöker suga ur det sista ur mina sista semesterdagar. Det är varmt och skönt även om solen inte orkar igenom det vita täcket på himmelen.
Vi är på väg ut till hjulhuset och hoppas på lugna, sköna och varma dagar där innan jag återvänder till trimbordet.

Det är ju inte så att jag på någotvis har semester från hundarna och hundaktiviteter. Igår satt jag där mitt i smeten igen och jag njuter. Hundar, skall och glada tillrop. Hundmänniskor som kommer och pratar. Nya bekantskaper som stiftas och gamla som återses. Härligt!
När jag satt där, bredvid agilityplan vid min gamla klubb, slog det mig att jag faktiskt inte saknar den speciellt. Det är roligt att återse bekanta ansikten men i jämförelse med trettonåringens klubb, där alla jobbar gemensamt för ett intresse, är min gamla klubb ett minne blott. Nu är jag bara mamma och hjälper mer än gärna till men mitt eget tävlande kommer jag nog aldrig att ta upp igen.
Och det bästa av allt är att det inte gör någonting.

En sak är säker, jag har kommit in i en semesterlunk som inte går av för hackor. Skönt!
Onsdag idag och lite osäkert har jag börjat snegla i almanackan och inser att det inte är många dagar kvar nu.
Nästa vecka är fulltecknad och lika är veckan efter det. Hundutställning nalkas och jag har många hundar bokade som ska bli vackrare än vackrast.
Men först ska jag verka agilitymorsa. Trettonåringen tävlar i eftermiddag och just nu strilar regnet ner. Suck! Jag vill inte se några halkolyckor!
Får hoppas att det klarnar upp och då kanske jag slipper sätta upp tältet....!
Känns lite som om små problem blir större. Kan det ha med semesterlunken att göra?

Här kommer några bilder till från Visbys gator i fredags.

Vad hände med mej, nu då? Lusten till allt liksom försvann.
Ibland blir det så men jag ska försöka bättra mig.
Tog en stilla strosande promenad på Visbys solvarma gator i går kväll.
Här kommer de tre första bilderna. Mobilbilder så klart, lite sneda och vinda men vad gör väl det?