Pernilla och Puma

I förra veckan tillbringade ett par dagar i husbilen på en camping på södra Gotland. Åttaåringen vill naturligtvis inte lämna sin kanin hemma i flera dagar så jag klurade lite på hur vi skulle kunna lösa det hela. Vi äger en hundbur som vanligtvis används på hundutställningar och andra hundaktiviteter där man behöver en tillfällig förvaring till vovven. Den är hopfällbar och tar därför inte så stor plats när den fälls. Jag tog ur den plastbotten som följer med och vips så hade vi en hopfällbar kaninbur. Den ena som undrade var Puma som förvirrat stod och såg på Cocko Chanel när kaninen intog hans bur.
När vi varit på campingen ett par dagar började ryktet gå.


Det är inte så vanligt med kanin på campingplatser sa tjejen i receptionen när åttaåringen och maken var uppförbi för att handla något. Nej, det är nog inte så vanligt att man har med en helvit, blåögt liten hermelin som dessutom är ute och går i sele med sin matte med jämna mellanrum. Kan de hitta något att bygga hinder av ,så blir det ännu bättre.

Sovstund efter en tur i sele.

Vart är bollen? Vart är BOLLEN?


Jag har den!


Jaha, blir det inte mer?


Trött, våt och lycklig. Får jag smaka av matsäcken?

Tänk om man visst vart alla vägar slutade.
Ödets väg
Livets väg
Ljusets väg
Naturens väg

I tisdags förra veckan åkte vi iväg hemifrån med husbilen och stannade ute två nätter. I torsdags fick vi bege oss hem då jag hade en läkartid men vi packade snabbt in nya förnödenheter i bilen och några timmar senare lämnade vi fästningen igen.
"Va, ska Ni åka igen?" frågade tonåringen med tappad haka.
"Japp," sa vi och åkte.

Vi beslöt att stanna på en mysig campingplats på södra Gotland där det dessutom var lite festligheter på lördagen. Vi inriktade oss därför att stanna två nätter där.
Tonåringens sms blev fler och tätare. När jag frågade om hon saknade oss, så bekände hon att hon faktiskt gjorde det.

På lördags eftermiddagen kom ett sms som lät desperat. Tonåringen hade fått reda på att hon inte behövde jobba på söndagen. Hon ville naturligtvis med sin pojkvän, som skulle lyssna på det coverband som skulle spela just på vår camping.
Problemet var att pojkvännens bil var full då det inte var planerat att hon skulle med.
Vi föreslog att hon skulle ta bussen ut och sova hos oss. Då fick hon i alla fall träffa honom på kvällen. Hon kollade busstidstabellen och kastade sig i duschen. Sen upptäcker hon att bussen inte går ända fram. Just den här turen viker av på halva vägen åt ett annat håll. Tur hon inte han hoppa på den.

Vi har tagit ett glas vin till maten och pojkvännen har inte heller någon möjlighet att hämta henne.

När hon ringer oss hör vi hur desperat hon är. Pappa säger "du har ju moppen".
Gissa vad hon gör? Ja, hon sätter sig på sin moppe och kör. Det är långt. Pojkvännen tror inte hon är klok någonstans (och han har ju rätt) men kör gör hon.
När hon kommer fram till oss efter en timma (jag vet att den går mer än 45 km/h) skakar hela ungen. Först tror jag att det är spänningen efter den långa färden men jag inser snart att det är brist på mat. Hon äter och äter.

Min första tanke när jag fick veta att hon var påväg, var att hon verkligen är kär. Men nu undrar jag om det inte var mammas mat som fick henne att komma. (Kan jag ju inbilla mig).

Vi var jätteglada över att hon kom och kvällen blev lyckad. Hon träffade pojkvännen och när han åkt hem satt vi och pratade, tjejer i mellan fram tills solen gick upp. Nästa dag åt hon snabbt frukost (klockan 12.30) och åkte hela vägen hem igen. Då var hon inte längre hungrig.

Vi drog iväg på en liten campingtur i början av veckan. Vädret har varit underbart och maken bestämde sig för att ta riktigt ledigt.

Nu kommer bekännelsen, vi har köpt en husbil. Bättre avkopplingsredskap än en husbil på Gotland är nog svårt att hitta. Det finns INGENTING att göra, jag menar ingenting. Det enda bekymret är vem som ska ta hand om de tre tallrikarna och den minimala kastrullen som bör diskas. Sååå himla skööönt!

Vi har badat i en underbar vik som heter Hamra. Ha ha, dit hittar inte dessa rackars turister som trängs på Toftastrand. (Förlåt!)
Man ligger där i solen och det är 20 meter till närmsta granne och skulle någon komma och lägga sig närmare blir man näst intill irriterad. Ligger man på Toftastrand har man 20 centimeter till närmsta granne och är inte ett dugg irriterad, bara glad att man har en bit sand att ligga på.

I Torsdags fick vi göra ett avbrott för ett läkarbesök. Ja, det gamla vanliga alltså. Då jag är sjukskriven måsta jag ju dit en gång i månaden. Jag och herr doktorn var mycket överens om att jag ska försöka att komma igång på 25% i september. Innan jag skulle gå envisades han med att göra ett stressprov på mig. Snabba lätta tal som jag normalt skulle klarat hur enkelt som helst. Provet går ut på att se om jag klara pressen eller om det låser sig. Gissa om det låser sig? Totalt blockerad blir jag och skäms så jag tror att jag ska svimma.
"100-7?"
Eh, vänta, mmm det är, phu men vänta nu......hmm (fan ta mig samman, tänk tänk. Ett djupt andetag och hjärnar kommer igång) hmm ehh, 93!" Jag känner mig  så stolt och glad.  
"93-7?"
Nej! Jag vill svar:
"Jag kan inte", men det går ju inte. Jag försöker febrilt att räkna på fingrarna men det går inte det häller. Doktorn ser att jag vill falla ihop i tårar av skam och säger helt lugnt "Pernilla, det här bevisar bara att du inte är i Mål ännu".  Ja, så är det väl, men jag ser målsnöret nu och jag har alltid haft brottom på upploppet. Nu gäller det bara att hålla tempot som en travhäst och inte falla i galopp.


Jadå, Puma har varit med, såklart.

Planen är att vi om några veckor, eller så, ska ta en tripp till Småland. Astrid Lindgrens värld är det som lockar. Vi har varit där förut och tänkte besöka parken en gång till innan åttaåringen blir för stor.
Första gången vi var där var jag lika fascinerad som jag förmodligen blir den här gången. Man kliver rakt in i Astrids böcker både till utseende och vad det gäller människorna där. Jag tänker då på skådisarna som vandrar runt som olika skepnader ur böckernas värld.

Vid vårt första besök var tonåringen mindre och beskedligare. Hon formligen älskade att vandra runt med oss i parken på den tiden. (Nu vägrar hon att följa med). Jag står och gräver i min handväska efter något och familjen går sakta framåt. Femton meter längre bort stannar de för att vänta på mig. De får då se hur Kling och Klang kommer fram till mej och undrar med sina myndiga polisröster, 
" får man stå så ensam och leta i väskan? "
" Nej, det är nog inte tillåtet " säger Kling.
" Hm, då måste vi skriva rapport " säger Klang.
Jag börjar skratta och ska gå till min familj när Klang sträcker ut handen,
" Stopp där, vi måste skriva rapport ".
Jag känner mig smått förvirrad och generad och vill gå vidare men de står på sig.
" Du kanske vill följa med till stationen? "
" Nej tack " säger jag lite blygt, " Jag  vill bara till min familj därborta," jag pekar generat på maken som står längre bort och skrattar.

Jag hade tur, de släppte mig men minnet sitter i och jag vet att dessa skådisar tar sitt jobb på fullt allvar.


Våra underbara döttrar utanför Nils Karlsson Pysslings hus för sju år sen
(tror jag). Som Ni ser har det varit och "Tjillivippat" på spiken.

Jag har alltid sagt att min mun arbetar snabbare än hjärnan. Alla mina bekanta håller med, samtidigt som de ler lite i ena mungipan. De försöker att hålla léendet borta men det liksom smyger sig ut i mungipan. 
När jag var som mest, i min stressigaste period (när var det?) så gick munnen som bara den. Nu menar jag mycket och ofta och högt. Min make avskyr när jag "snurrar igång".  Allra helst när jag träffar mina systrar. De är likadana, säger maken. Den som pratar mest och högs, vinner!

Nu har jag börjat mitt lugna liv, en ny period i mitt liv som ska bli harmoniskt och lågmält. Ha, säger maken och vägrar att följa med på nästa familjesammankomst.
Han har varit gift med mig i arton år och det krävs mer bevis för att övertyga honom än att säga det med ord.

Sniff, vad är det som luktar?


Jasså, där sitter du och mumsar.


Det är faktiskt så här, att det är min macka, egentligen. Jag kan ju inte
hjälpa att matte gav den till dej i stället för till mej. Ge hit!

Så sköra så vackra.


Så enkla men ändå så välgjorda.

Tonåringen var hemma på ett av sina, numera, sällsynta besök. Hon bor hemma, ja, men vi ser henne inte så ofta. Hon berättar att, "hennes rosor ännu står vackra".
Jag har missat historien om rosorna, hon verkar inte vilja prata så mycket med sin mamma numera och några rosor har jag inte hört talas om.
När jag frågar får jag ett snäsigt svar som jag inte förstår.
Jag frågar envist vidare och det visar sig att hon, en sen natt, plockat rosor och tagit med hem till sin lilla stuga.
"Plockat, var?"
"I stan" får jag som svar.
Ok, då var det då dags igen. Jag vänder min, mamma-måste-lära-dig-och-rätta-allt-du-gör sida till.
Jag börjar läsa med min bestämdaste grälröst att, "det fattar du väl att du inte kan plocka blommor ur planteringarna! Det kan du åka dit på!"
Jag slutar inte riktig där utan fortsätter ett par minuter till. Hon svarar med att pressa samman läpparna, höja ögonbrynen lite, "vem-bryr-sig-minen", och vägrar att möta min blick.

Men sanningen är, att jag också har varit ung och dum. När man är ung tänker man inte alltid, man bara gör. Men vad är det som lockar till att plocka blommor i stadens planteringar? Jag borde kunna svara, men jag hade inte heller något svar till min mamma det året som hon fick ett helt fång tulpaner till sin årsdag. Det var ett helt fång i ordets rätta bemärkelse.


Så här kan det se ut när hon fått tag på sin mammas kamera.

Den här helgen har ägnats åt kroppssekret. Mycket sekret i olika former.
Nu undrar jag, vad tänker Ni på nu?

Helgen har till största delen tillbringats i sängen.
Vad tänker Ni nu då?

Ett av sekretet kommer ur näsan och kallas snuva. Det kan lämpligt behandlas med spray eller torkas bort med lämplig mjuk papperstuss.
Det andra sekretet tillverkas längre ner i luftvägarna och hostas lämpligt upp genom en hård utandning eller harkling.

Åh va glad jag blir av att bli nominerad igen. Den här gången är det av Evans som är en lärare som skriver en rolig och underhållande blogg. Besök den om Ni inte redan gjort det. En varm och härlig tjej som just nu njuter av sitt sommarlov.  Tack snälla du!

Då jag redan skickat vidare nomineringen en gång, låter jag den bero denna gång.

Den högsta nunnan kallade samman alla nunnor och sade till dem:
- Jag måste berätta för er alla att vi har fått gonorré i klostret.
- Tack gode gud, säger en äldre nunna längre bak. Jag är så trött på Chardonnay.


Ha en trevlig kväll.

Ett tillägg: Har just fått veta att det inte är en Jasmin, utan en Schersmin. Tänk vad man lär sig i bloggvärlden. Tack Hanna-Sofia för rättelsen. Rätt ska vara rätt, men luktade gott gjorden den i alla fall.

---

Vad är det som luktar? Det är en vanlig kommentar av besökare som står vid vår grind eller på vår parkering. (För en gåg skull luktar det inte efter Pumas benlyft)  De vrider och vänder på huvudet och vädrar som en hund. När de kommer in i trädgården ser man att de förstår. Ahhh, en Jasmin. Ja det är till och med en Smultron Jasmin och det känner man. Det luktar verkligen smultron om den. Gudomligt godare lukt än Pumas gödningsmedel.


Kortet är taget i förra veckan och idag är det tyvärr de sista blommorna
som blommar.

---

Under gårdagen pysslade jag lite hemma på tomten. På västersidan av huset skiner solen och det är klarblå himmel. På östsidan tornar mörka lilasvarta moln upp sig. Jag störtar iväg och hämtar in den torra tvätten och inväntar regnet. Jag sätter på en kopp kaffe och tittar upp mot himlen på den östra sidan. Nej, inga moln, fortfarande klarblå himmel. Hm, vart tog det vägen, regnet? Tittar ut mot andra sidan igen och får till min förvåning se att molnen är borta. Väck, försvunna?

Någon timma senare kommer maken och åttaåringen hem. De har varit på tur och befunnit sig en mil hemifrån. Åttaåringen berättar med stora ögon om regnet och visar med sina händer hur stora dropparna varit.......som tennisbollar.

Tonåringen kommer in och säger till åttaåringen,
"Du, jag har räknat ut att det bara är 99 dagar kvar tills vi åker till Turkiet på semester"
Åttaåringen är tyst en stund och säger sen fundersamt,
"Då var det 100 dagar kvar i går.


Åttaåringen sitter där som en sjöjungfru.
En bild från semestern 2007 då vi var i Icmeler som också ligger i Turkiet.

I Juni fick vi inte många droppar regn här vid oss men nu har det regnat en hel del, det är ju semestertider.
Vår gräsmatta som sår hopplöst gul och fnasig ut har fått tillbaka sin gröna nyans och i naturen lika så.


Vallmon blommar fortfarande här och där även om de röda kronbladen
har blivit färre.


Va du är söt min kära lilla Puma.

Stadsbesök av mej, inte av kungen eller någon annan övermakt. Jag brukar undvika att åka till Visbys gator så här i Juli. Det är "badisar" överallt. De står i kö överallt. De köar även där det inte är kö och är det inte kö så står de stilla en då. De kör där man inte ska köra och där man ska köra där står de stilla.

Ja, jag vet, jag är också turist ibland, dock inte i min egen stad. I vår stad är det inte helt lätt att vara turist, har jag förstått. Det är en svår stad att köra i med bil. Enkelriktat överallt och ingenstans. Det är ju lätt för oss vana att sitta och skratta eller svära åt någon stackare som kommit avsides och inte hittar ut från te x innerstaden.

Mitt besök i staden gick dock ganska smärtfritt. Det var inte så mycket folk på apoteket och inte heller på banken var det kö. På Ica Maxi har de självscaning  system (heter det så?) med egen betalningsterminal och även där kunde jag stolt fixa mina inköp helt på egen hand och gå förbi de oändliga köerna med svettiga mammor och pappor med sina trötta och irriterade barn. Det gäller bara att välja rätt tid och rätt dag för sina stadsbesök mitt i Juli. Helst ska det vara klockan 10 på morgonen och en solig dag, då är man nästan ensam.


En liten del av Visby. Innerstaden innanför ringmuren där man inte får köra
med bil under sommarmånaderna och det ska nog många turister vara
glada för. Kommer man in i innerstaden så är det inte helt lätt att ta sig ut
då många gator är enkelriktade.

Jag mår ganska bra men jag är så trött. Har inte ens orkat sätta på datorn sen i fredags. Ni som känner mej vet ju vad det vill säga........

Så sätter jag då äntligen på den idag och vad får jag se? Jo, att jag har blivit dubbelt nominerad.


Nomineringarna är från  Ann och Sanna.
Tack söta Ni, jag blir så jätteglad.
Nu ska jag skicka vidare nomineringen till 7 stycken bloggar som jag gillar lite extra.

Kennel Rindi -
Kär vän som kämpar hårt mot sin cancer. Skriver om hundar, smärtor och vardag.

Mammakero -
Härlig tjej som skriver om sitt liv, jobb, barn vänner och vardag.

Malin -
Mycket läsning som dominerar livet med hunden och dotterns häst.

Medaljongen -
En tjej som ger oss av sitt underbara hem. Mycket inredning och inspiration.

Dikesgrisen -
En tjej som varit i en liknande sitts som jag, stress och utmattning. Hon har gett mig många ord som speglar förståelse.

Annica -
Om livet, vardagen och barn.

Ulla -
Alltid läsvärda ord och många underbara bilder.

Jag har valt att inte skicka tillbaka nomineringen till Ann eller Sanna, även om jag faktiskt skulle ha velat det.

---

Orkar inte ta itu men tvätten, orkar inte sätta in disken. Deklarerar högt att "jag tänker minsann inte laga mat", och efteråt sätter jag min demonstrativt men en bok och skjuter tallriken ifrån mej.

Vi åkte iväg på en liten campingtur i lördags. Ut i naturen och satt halva lördagsnatten men maken och en flaska rödvin och lyssnade på havet. Vi var överens om att "detta är livet". Vi hade lånat vårt reservbarn så åttaåringen och reserven hade så roligt hela dagen och kvällen. Kan det bli bättre? Nej, antagligen inte. Söndagen började med ösregn. Vi tog oss sakta hemåt och landade så småningom hemma mot kvällen. Jag damp ner i sängen och slocknade. Vaknade en timma senare av doften av middagsmaten.

Men det finns sådant som väcker mig. Ett sms från en kär vän, som behöver hjälp med hundens päls. SJÄLVKLART!! Under de timmar jag ägnar vid trimbordet med en hund, är jag som lugnast och mest harmonisk. Hundar och djur ger på något sett mig styrka, glädje och harmoni.

Jag fick ett mail från min bästa forna arbetskamrat, det var så bra så Ni måste också få se det.

---

Varför fick jag sparken?

Inför den årliga personalfesten, ville ledningen att det skulle vara så gott som alkoholfritt.Därför begränsades alkoholserveringen till ett (1) glas per person.

 Jag fick i uppdrag att ordna fram ett glas.  

En dag kom mannen hem och blev överraskad av sin fru i ett väldigt sexigt nattlinne.
- Bind mig och du får göra allting du vill, sa frun.
Mannen band henne och åkte och golfade.

Tänk att sådana små rackare kan åstakomma något sådant här?


Den blir säkert vacker som en dag när den är färdig.


Här är den och några kusiner till.

Igår var det tisdag och på TV var det "Allsång på Skansen". Det är konstigt, men jag har börjat att se fram emot tisdagar. Tidigare, bara för något år sen, skrattade jag åt dem som hade bråttom hem för att se på Allsången. Nu sitter jag alltså där själv och det händer till och med att jag och åttaåringen, vi som gillar att sjunga, sjunger med för fulla halsar.

Så var det igår. Magnus Uggla var ju med och hade till och med en allsång med, "Kung för en dag". Jag gillar Uggla och jag är inte ensam. Men de som inte gillar Magnus, gör verkligen inte det heller. Det är alltså ett dera det ena eller det andra. För mig är det, det ena.

Vi sitter där ensamma, jag och åttaåringen och jag berättar att jag minsann har Magnus Ugglas autograf. Den fick jag för många, många år sen då han var i Visby på koncert.
Vi, jag och några fler tonårspolare skulle försöka planka in men det gick inte så bra. (Det här berättade jag inte för åttaåringen). Hur som så blev vi insläppta när sista utropet var klart och jag lyckades ta mig långt fram och stod på plats när Uggla kom ner från scenen för att skriva några autografer. Men jag min dummer, hade ju inget att skriva på. Därför tog jag fram en femma, på den tiden var de utav papper, minns ni? När jag berättar det här för min åttaåring ser hon mycket skeptiskt på mej. Va, av papper?
Det går upp för mej att hon tycker att jag är väldigt gammal. Det var alltså på den tiden när det fanns gammeldags pengar.

Femman finns kvar. Det var inte så länge sen jag såg den, men just i skrivandets stund har jag ingen aning om vart den är eller vart jag såg den.
Glömsk? Nja det är väl åldern.


En av hans gamla skivor som pryder skivsamlingen.

Någon som vill vara med och spela "Plockepinn"?


Hur kan något sådant hända under en natt?


Stigen går rakt under träden. Måste varit någon övermakt som
beslutade att stigen inte skulle blockeras.