Pernilla och Puma

Helgen närmar sig med stormsteg. Det är fredag och jag kan inte riktigt bestämma mig om helgen börjat eller om den börjar i kväll? Den börjar nog i kväll, alltså närmar den sig ännu.

Jag ska försöka att få inspiration till att feja runt med snabeldraken idag. Nu vet jag inte riktigt vad jag menar för jag damsuger varje dag. Hur skulle det annars se ut med tre hundar i huset? Ja, Ni kan ju gissa! Men jag ska försöka att få inspiration till lite mer än bara damsugning. Det skulle behövas dammas och torkas både här och där. Hundplädar behöver bytas (igen) och jag kanske skulle kunna få till ett litet putts på ett fönster eller två.

Först ska jag trimma en av mina favoriter, en  Cocker Spaniel flicka. Hon är så himla mysig och söt och står och viftar på svansen hela tiden. Spelar ingen roll om det så tar flera timmar så stannar inte svansen en sekund. Problemet är att klippa just svansen på henne. Jag drar i svanstippen för att räta ut så det blir en snygg linje och hon kämpar med att vifta vid svansroten.

Det sägs att solen ska skina i helgen, eller på lördag rättare sagt. Det är välkommet! Förra lördagen stod vi på Viltspårskursen i ösande regn. Ingen klagade men det är alltid så mycket roligare när det är fint väder. Alltså, helgen närmar sig med stormsteg. Det ska bli sol och jag ser fram emot att träffa alla duktiga kursare på lördag.....när solen skiner! Nu väntar jag på att favoritcockern ska komma och sen hoppas jag på att energin håller till lite städning och fix.

Det lackar mot jul och det är väl dags att fundera på saffransbullar. Jag brukar baka saffranskaka också. Jättegott, som Tina säger. 



Det har varnats att saffran ska vara extra dyrt i år då skörden i Iran inte slagit in på flera år. Krokusarna har inte blommat som de ska då det varit för kallt. 38 000 kr/kilot! Tur man inte behöver ett kilo till bullbaket.
I nästa år kanske man skulle försöka skörda sin egen? 
 

Jag tycker det är enormt jobbigt att ta farväl eller avsked av folk. Det spelar ingen roll om det är ett jobb som man slutar eller en kurs där man ses för sista gången. Lika blödig är jag varje gång och jobbigast är det om man själv står i centrum.
Jag har under sommaren/hösten träffat några valpar och deras mattar/hussar. När vi skulle ses för sista gången för just den kursen, fick jag den här fina blomman. Den har blommat hela hösten och sprider mig en sådan glädje varje gång jag går förbi den.
Just de här hundarna har jag nu turen att träffa i ytterligare en kurs, så det är bara med glädje, inte med vemodig sorg som jag går förbi blomman.




En annan fin blomma fick jag av Isas matte när hon var hos mej och blev trimmad i höstas. Den stod länge i fönstret bredvid "fåtöljhunden" och spred sin ljuvliga doft.

Mörka våta dagar. Det gäller att se det ljusa i det mörka.

Att se det vackra.

Just nu önskar jag en ska. Nej, jag önskar många saker men en sak önskar jag, fort, nu. Det är att det ska frysa till. Nu höjer många som känner mig, på ögonbrynen och undrar om jag är friska. Det är väl det jag är, frisk. Så frisk som jag känner mig nu har jag inte varit på många år och jag vill att det ska frysa ute.

Snö behöver det nödvändigtvis inte komma utan det räcker med en minusgrad. Eller kanske det räcker med att det torkar upp och slutar regna. Vi behöver inte allt regn, jag behöver det inte i alla fall.  Bara så torrt att hundarna inte behöver dra in en hel jordåker varje gång de kommer in. Suck!

Tioåringen är en snarlik kopia av sin storasyster, tonåringen, när hon var liten. Även fast det är hela åtta år mellan barnen har vissa svårt att hålla isär namnen.

Jag har själv många gånger blivit ihop blandad med min stora syster även fast det är en stor ålders skillnad. Folk blir lite förvirrade för de vet ju att storasystern är mycket äldre och borde inte se ut på det viset. Ändå ser de den yngre kopian framför sig.

En lärare på mina barns skolan fick se sin forna elev komma tillbaka i samma skepnad efter åtta år och hon sa hela tiden fel namn.
Likadant är det med människor som träffade tonåringen som liten på hundklubben. Jag förstår att det är svårt för de är verkligen lika. Ser man på ett kort där tonåringen är mindre är det ibland svårt att säga om det är tioåringen eller tonåringen. 

 
Första bilden: Tioåringen 2009.
Andra bilden: Tonåringen och tioåringen 2001

 
Första bilden: Tonåringen som tolvåring
Andra bilden: Tioåringen som nioåring

För lite sen mötte vi en gammal bekant på stan. Hon tittade på tioåringen om såg lite förvirrad ut, mitt första barn kan ju inte ha stannat upp i tillväxten, det förstår de säkert men hon sa ändå tonåringens namn. Efteråt skrattade vi och jag frågade tioåringen hur det är att ideligen få höra att man är sin storasyster?
"Jo", svarade hon "det är väl okej, jag är arton år och har snart körkort, ju".


Så här ser hon ut idag, tonåringen, när hon är hemma och hälsar på.

Phu! Det har varit en tuff vecka för både mej och Puma. Vi har varit på en utbildningsvecka och klippt hundar. Ja, inte Puma, han har mest legat i bur och tyckt vansinnigt synd om sej själv. Jag har viss förståelse för honom. Tänk själv att sitta och titta på när Er älskling är otrogen med än den ena än den andra och det i hela fem dagar i rad.

När kvällen kom och Puma fått sin prommis och mat slocknade han som en stock i mattes säng. I vanliga fall får han inte vara i min säng men när vi är iväg på något kul så brukar det bli så. Någon att krama liksom. Jag är väldigt glad att jag hade honom men som sällskap. Kvällarna blir lätt väldigt tråkiga och ensamma annars.



Nu var det dock så att jag kröp ner i sängen väldigt tidigt varje kväll jag också. Slutkörd och utmattad var det skönt att sträcka ut sig.

Många hundar har blivit korthåriga och snygga. Många raser fick jag provat på och det har varit väldigt spännande och lärorikt.
När jag plockade ihop mina saker på fredagsmorgonen för att förbereda eftermiddagens hemfärd, lade sig Puma vid en av väskorna för att tala om att han inte ville stanna kvar ensam. Ingen risk att jag skulle lämna honom. För även om jag klippt många Pudlar och verkligen gillar rasen, finns mitt hjärta hos Springern.

Malin har gett mig en mycket snäll kommentar i inlägget under, att jag skulle ha en konstnärlig ådra. Ja, inte vet jag? Än så länge har jag inte märkt så mycket av ådran. Ligger väl dold kanske? Men det är kanske en konst att forma vackra hundar? Jag har ju nu vid 42 års ålder kommit på vad jag ska göra när jag blir stor. Jag ska trimma hundar. Det är det jag just nu älskar och trivs bästa med. Skriver "just nu" för man vet aldrig vad som händer med mej i framtiden.

I november gör jag slag i saken och öppnar mitt nya skötebarn. "Klipp & Klapp" ska det heta. U-B kom på namnet för flera år sen och det var självklart att det var så det skulle heta. På det sättet blir jag alltid påmind om vem som stöttat och puchat mig i mitt hund/klipp/träning och utställning arbetet. Tack snälla U-B! Utan dej hade jag inte varit här, där jag är idag. Och tack för tre (fyra) underbara hundar. Utan dem hade jag inte heller varit här, där jag är idag.

Men innan jag drar igång på alvar ska jag återigen till Trimkompaniet och trimma lite. Pudel och klippraser står på schemat. Någon pudel har jag ju gjort tidigare. Hussarna och mattarna är mycket nöjda och kommer tillbaka men det räcker inte för mej. Jag måste bli mycket duktigare på de raserna och det vet jag att jag kommer vara efter nästa vecka.

Så, jag lämnar Er ett par dagar. Vi syns snart!

Vi brukar göra en pumpa varje år. Göra? Ja, en gubbe av en pumpa alltså. Det har blivit en liten tradition och pumpagubben får i år stå inne på köksbordet.


Tioåringen gröper ur och ritar en skiss på hur den ska se ut. Sen är det mitt jobb som är kvar. Jag tycker det är jätteroligt.


I år skulle den vara ganska enkel, bestämde arkitekten. Jag kan hålla på i en evighet med att skära och mejsla. Kanske barnet i mej som kommer fram?

Annars pyntar och firar vi inte Halloween. Däremot sätter jag alltid ett ljus på min pappas och hunden Marwins grav på Alla helgons dag. Men det är ju något helt annat även om det ibland infaller på samma helg.

Nu är den tom och övergiven. Ungarna har flugit ut och kanske kommer någon av dem tillbaka nästa år för att föda upp en egen familj just här, vem vet?


Hängmattan har gjort sitt för den här säsongen. Nu väntar den på att få vintervila i förrådet.

Det är ju så populärt att visa före och efter bilder. Tidningarna är fulla av reportage från inredning före och efter. TV är också ett mediamagasin som gärna visar före och efter. Det kan gälla fettsugning, tapetsering eller en uppstylad människa. Jag skulle nog också behöva en uppstyling men tänk om ingen känner igen mig då, efter alltså?

Mitt äppelträd har också varit med om en omstylning. Vårstylen har bytt till höststylen.

Före:



Så här såg det ut i Maj

Efter:



Så här ser det ut nu i Oktober.

Hallå!! Vad är det som pågår här?


Frågan är om jag verkligen vill veta?


Vadå? Nej vi gör inget speciellt.


Skynda innan hon stoppar oss!


Och fort går det.


Halvägs till Kina tar det roliga slut för nu står inte matte ut längre. STOPP!!

Gissa hur ofta jag damsugar hemma hos oss?

Jag har en trevlig hundvän som "BARA" har en hund. Hon var snäll och gav mej kommentaren "som man bäddar får man ligga". Efter skrattade hon elakt och menande.
Ja, så är det men jag skulle inte vilja byta bort dem mot allt i världen (fast i bland är det billiga).

Vemodets tid, är det höst, eller vad tycker Ni?
Lite vemodigt är det men jag gillar ändå hösten. Luften är hög och klar. Vackra färger och på något sett skapar det ett lugn.


Man kryper in i sitt eget och skapar en varm atmosfär.


En dag med klarblå himmel vill jag ut i friska luften.


Men lite vemodigt är det en då.

Vi har dragit igång en viltspårkurs och Nike och tioåringen ska vara med och träna. Därför har en egen spårsele och lina beställts och lyckan är fullständig när leveransen kommer.


Ahhh, den kan man kanske skriva "Nike" på. Hon börjar genast att planera hur Nikes egen sele kan bli vacker och speciell.


Egen spårlina i "rätt" färg.


Sen beställdes det lite leksaker också, så klart!


Tänk att vara tio år och överlycklig för en egen spårutrustning? Kompisarna skakar på huvudet och förstår ingenting.