Pernilla och Puma

Elvaåringen köpt en advents kalender i fjol som innehöll smink. Dyr som .........(ska inte svära, men Ni vet, avföring, typ) men hon ville absolut ha en sådan och fick köpa en för egna pengar. Tjugofyra sminkgrejer blev det. Allt från nagellack till applikations borstar. Många av grejerna har hon inte använt men en hel del annat är ganska kul grejer.

I förra veckan tog hon fram ett stift och frågade mig vad det var. Jag tittade närmare på det och berättade att det var ett stift med lite ljus, skimrande gloss som man lägger under ögonen. Till exempel om man är trött och glåmig, fortsatte jag och visade henne genom att stryka ett lager under ögat på mig själv.
Hon tittar en stund på mig och utbrister sen, wow, det blev verkligen skillnad.

Får man slå små barn om de säger så? Självklart inte. Jag höll tyst och låtsades att det var en positiv kommentar men innerst inne är den, för mig, väldigt negativ.

Maken klagar på att min(=vår=inte firmans) bil behöver tvättas. Det betyder att han tycker att jag borde tvätta den.

Jag klagar på att våra(=hans=mina=husets) fönster behöver putsas. Undrar om det betyder att jag tycker han borde putsa dem?

Mitt mellan "svabb av golv" och "ska göra våffelsmet".
Väntar på att golvet ska torka så jag kan ta mig ut i köket igen. Lyckades stänga in mig hos datorn. Inte illa jobbat!

Det finns mycket på "skulle vilja göra listan" idag. Men jag inser att jag inte hinner allt. Lilla H kommer och bor över hos oss i kväll så golvet stod överst på prio listan. Hon blir inte så vacker i kläderna när hon kryper runt bland allt hundhår och annat grus de släpar in.

Mycket jag skulle vilja göra och på råga på allt känner jag mig lite sliten. Både till kropp och själ. Vaknade natten till fredag med feber. Hade i torsdags avverkat några timmar med en gammal (jo, vi börjar bli gamla!) god vän. Hon är sjuksyrra och hon antydde att min förkylning höll på att gå över styr. Men jag nekade, så klart.
Alltså feber, hög, dessutom. Vad göra? Jag har en god vän. Den bor i en ask och heter Alvedon.

När jag masade mig upp i går morse hade jag som plan att avboka dagens trimningar. MEN, kalendern är full i flera veckor framåt. Om jag ska omboka någon hund måste jag ju kunna erbjuda en ny tid. Suck! Mer Alvedon!

Ja, ja, hur som, det gick. Fredagen tog slut, hundarna blev trimmade och fick klorna klippta. Mattar och Hussar var nöjda och Pernilla var helt slut.
Men idag är det mycket bättre men, som sagt, lite sliten. Det blir nog bättre med lite våfflor, eller vad tror Ni? Och nu har nog golvet torkat så jag kan gå ut i köket och vispa ihop lite ägg med grahamsmjöl och mjölk. Då är smeten klar tills elvaåringen kommer hem från dansskolan.

Jag var nästan frisk, om man nu kan bli nästan frisk? Ettdera är man väl frisk eller inte?

På en skala från jätte förkyld till frisk, var jag i alla fall nästan frisk. Och vad händer? Jo, pang så slog förkylningskungen mig i huvudet igen och nu är jag tillbaka på ruta ett.

Har legat i sängen nu ett tag och snörvlat och hostat så jag bestämde mig för att gå upp en stund. Rensa kanalerna, om man säger så. Sen hoppas jag på att kunna somna om.

Man skulle tycka att förkylning är ett vårtecken men jag har varit förkyld från och till sen i julas. Försöker att inte gnälla (eller hur?) men nu börjar det bli jobbigt. Men nu har jag gnällt av mig lite och Ni ska se att jag snart sussar gott på min kudde om en stund.

Maken klagar på att min(=vår=inte firmans) bil behöver tvättas. Det betyder att han tycker att jag borde tvätta den.

Jag klagar på att våra(=hans=mina=husets) fönster behöver putsas. Undrar om det betyder att jag tycker han borde putsa dem?

Gissa vem som varit här i helgen?


Lill H så klart. Hon fyller snart 1 år och har fått sex tänder.


Hon har världens bästa moster.



Hon har ärvt mormors ögon och det är mormor stolt över (så hon nästen spricker).


Hon är kramgo så man nästan skulle kunna krama sönder henne. Hm, låter konstigt men jag tror Ni vet vad jag menar?

Idag drippar och droppar det. Härligt! Vi har fått gräva små bäckar så att vattnet rinner "rätt" väg och försvinner från parkeringen. Nu töar det verkligen. Det enda som fattas idag är solen. Den gömmer sig bakom ett tjockt ljusgrått molntäcke. Men det gör inget, det är milt och skönt i luften en då.

Allt kunde varit väldigt bra om inte elvaåringen råkat ut för en hejdundrande förkylning. Hon ojar och nyser. Äter Strepsil och nyser igen. Stackars liten! Hon som skulle spela sin första innebandy match idag. Men det går fler tåg.


Igår kväll var allt på topp, enligt henne. Hennes stora favorit, Erik Saade vann ju melodifestivalen. Lyckan var enorm. Har Ni följt melodicirkusen?

Badrummet växer sakta men säkert fram. X:et spacklar och primar och i början av nästa vecka lovade han att börja sätta kakel. Hurra!!!

Ingen behöver vara orolig, jag tänker inte byta ut maken. Jag lovar! Jag brukar inte falla tillbaka till det gamla. Ska det förnyas, så ska det förnyas. Just nu räcker det med badrummet.

Det är 134 dagar kvar till midsommarafton. Hur känns det? Ganska bra tycker jag med tanke på att det är 76 dagar sen det var julafton och det är ju inte så länge sen. Innan midsommar tänkte jag uppleva en härlig vår. Måste bara se till att få bort all snö.

Vårt ena badrum har äntligen påbörjat en förvandling. Just nu ser det inte mycket ut för världen men det för inte vi människor heller när vi tex har ansiktsmask. (Vad fick jag jämförelsen ifrån?)

Väggarn är klädda med nya skivor, taket är målat och kaklet är bestämt. Idag var det golvets tur och det var då jag hittade X:et. Jag såg bilen med golvkillen komma när jag stod vid trimbordet. När hunden var klar gick jag in i huset som var tomt, förutom golvkillen som höll på att flyta golvet i badrummet. Jag öppnade dörren till toan och skulle hälsa på den, som jag trodde var herr P. Men i stället var det herr P:s anställda som låg där på knäna. Jag höll på att sätta i halsen. X:et tittade upp och sa med ett leende att han visste att det var "jag", det hade han sett på något kort på väggen.

Minnena tar mig med tillbaka, minst hundra år, han körde runt mig i sin pappas bil. Själv hade jag inget körkort. Minns att jag gav honom på båten efter ett tag. Det var så jag var då, för hundra år sen. Fast när jag såg på honom idag var det nästan så jag ångrade mig. Han såg precis ut som då när det förhöll sig.