Pernilla och Puma

Tre irriterade sjuklingar i en bil på väg mot vårt kära Gotland. De enda som är nöjda är hundarna. Puma sover, Benji varierar. Ibland sitter han upp, ibland ligger han ner. Nike däremot, sitter och tittar ut hela tiden. Han är en hund som vill hänga med. Det händer att han ibland sover under bilfärd men då har det varit krävande träningspass eller tävling som fått honom så pass trött.

Han har sin egen stil, Agility Nike. Med nosen inkilad i mellanväggsgallret sitter han och ser ut på Sverige som susar förbi.

Jag låg här först, säger gamla Puma och vägrar att flytta på sig.

Okej, ligg där då, säger jag och plockar i diskmaskinen en då.

Med en brakförkylning i kroppen drog jag iväg till Stockholmstrakten igår. Så mycket snö det var där! Tycker att vi har mycket att skotta på men där var det mer.
Av de åtta ekipagen i sällskapet fick vi med oss en uppflyttningspinne hem. Det var inte min trettonåring och Nike som stod för den bravaden. Men de var nöjda och glada en då. Snygga bra lopp även om det blev några små missar för den Engelska Springer Spanieln. Att placera sig som 14:e man av 60 starter är bra och det får räcka.

Förkylningen har självklart tilltagit idag. Har fått boka om eftermiddagen så att jag kan få vila och försöka komma på benen igen.

I morgon bär det av på endagsutflykt, en lång en!
Vi tar den våta motorvägen, eller autostradaren till det fasta Sverige för en tävlingsdag tillsammans med fler tävlingsekipag från trettonåringens klubb.
Det är agilitytävlingar i Österåker och vi Gotlänningar har sådan tur att vi hinner åka upp med båt härifrån på morgonen och hem igen på kvällen. Vi hoppas hinna! Håll tummarna för det.

Själv ska jag bara köra bil. Det roliga när man åker så här många är att man garderar sig lite för framgångar. Jag menar att om det inte går bra för vår egen hund, så går det kanske bättre för någon annans sällskapet och kan glädjas åt det.

Oj så det snöat!
Det är ovanligt att vi Gotlänningar får skotta innan jul. Men nu är det vitt och ljust.
Trettonåringens agility hinder har fina vita luvor på toppen. De har inte fått komma in för vintern och lär nog inte göra heller. Så fort underlaget tillåter tränar hon i trädgården.
I kväll blir det dock inomhus träning i ridhus. Nästa helg ger vi oss iväg på en lång dagsutflykt till Österåker för att tävla. Eller, jag, jag bara kör bil jag.
Hur som så laddas det för tävling och söndagarnas kvällar är lika med: bär hinder och köra till och från träningen.

Jag tillbringade lördagseftermiddagen på läktaren i ett ridhus, igen.
Skällande hundar, lite " upp stissade" förare, kampleksaker och bollar. Tänk att det kan vara så roligt att se på?

Agility tävlingen som gick av stapeln var KM och Gotlands Mästare samt Distrikts mästare.
Det var trettonåringens klubb, Klinteortens hundungdom och Visby Brukshundklubb som gemensamt arrangerade sina KM, GM och DM.

Det var lite rörigt med alla tävlingar på en och samma gång men resultatet för KM och GM räknades ut av totalt fyra lopp. DM räknades på ett enskilt lopp. Ja, ungefär så, tror jag.

Jag fick med mig en glad trettonåring hem som kommit 3:a i KM och 6:a i GM. Hedrande, eftersom hon var den enda Largehunden som tävlar i lägsta klassen. De andra är alltså betydligt duktigare (egentligen). Dessutom är hon yngst.

Börjar lite senare idag och passade på att ta en lång tur med killarna. Stod först i valet om jag skulle springa runt den vanliga "spring svängen" eller om jag skulle gå en längre sväng.

Ett bra tips om man vill motions gå, bli varm och få upp pulsen, är att klä sig tunt.
Låter konstigt men funkar på mej. Satte på mig den tunnare jackan och utan överdrags byxor satte jag iväg. Hade bestämt mej för att gå, men snabbt.

Sen är det bara att gå som f...n för att hålla sig varm.
Funkade den här gången också!
Svettig och med ångan uppe landade jag hemma efter lite mer än en timma.
Nu har kaffet landat i magen och jobbet väntar.

Stannade till ett par minuter och tog ett kort på dessa lysande röda blad. Sen fick hundarna posera innan vi gick vidare.

För några år sen, innan det stora braket med väggen, var jag väldigt aktiv i en Brukshund klubb. Jag avgick från min post i klubben med samma buller och brak som väggen orsakade och har inte gått tillbaka efter det. Det är helt enkelt inte roligt längre.
Även om jag varit och tränat på appellplan då och då, har jag knappt gått in i klubbstugan. Inte ett möte har jag besökt och har inga planer på att göra heller.

När trettonåringen och Nike började träna, valde jag att få med dem i en annan klubb. Dels för att det tränar fler unga människor där och dels för att de satsar mycket på agility.
Jag är så glad för det! De är så trevliga och glada. Hjälpsamma och samarbetar tillsammans för det de gillar mest, hundar!
Jag är med glädje med och släpar hinder, ut och in och ut igen. Ingen ställer några krav på mej och jag får gå där som en hustomte på deras träningar och prata med alla trevliga hundmänniskor.

Jag vet inte varför jag skriver det här? Har bara lust. Just nu förgyller de mina dagar.

Finns det något banalt som förgyller era dagar så som mina?

Jag slutar aldrig att förundras över hans stil. Min älskade gamla tokhund.

Om man stirrar tillräckligt länge på matskålarna, kanske de hoppar ner på golvet?

Ibland har hundar väldigt små hjärnor. Puma, som närmar sig elva år, borde vid det här läget ha lärt sig att detta psykande av matskålarna, inte fungerar.

Så var det då söndagskväll igen. Så här dags på helgens sista kväll brukar vi bära agilityhinder i ridhuset i Muldes. Men denna helg var det tävling mitt på dagen i stället. Skönt att få slappa framför TV:n och om en stund ska jag se Solsidan.
Tävlingen gick inte som förväntat av trettonåringen, så den pratar vi inte mer om.

Igår besöktes hunden Marvins grav. Massor av folk kom och gick på djurbegravningsplatsen. Verkligen en välbesökt plats denna Alla helgons dag. Sen åkte vi vidare för att tända ett ljus på pappas grav. Även där hade många tänt ljus men det var inte samma trafik genom grinden som hos djuren.

På kvällen ville trettonåringen åka ut till djurbegravningsplatsen igen för att försöka ta några kort. Det gjorde vi. Massor av människor kom ännu för att tända ljus hos de bortgångna fyrbenta vännerna.
Känslan att stå där i havet av ljus är obeskrivlig. Helt otrolig! Tyvärr går det inte att återspegla på kort. Men jag tog ändå en bild med mobilen.

Jag har fått en ny liten vän. Eller två, faktiskt. Jag har ju en viss förkärlek för porslinshundar. Jag är absolut ungen samlare men det har liksom blivit ett par, tre, fyra..... stycken med åren. Därför blev jag jätteglad när BF frågade om jag ville ha de här två sötnosarna.

Gillar den gråa mer och mer för varje gång jag ser den. Det är något med blicken.

Idag fick även jag skrapa vindrutan. Självklart hade jag inget att skrapa med. Man kan ju inte ha isskrapa i bilen hela sommaren och visst ja, nu är sommaren slut.

Säger som Pippi, man tager vad man haver, och hittade ett hårt plåsterfodral och skrapade på.
Sen bar det iväg på utställning.

Vilken dag vi haft!
Trettonåringen vann Juniorhandlingen.
Nike blev Bäst i ras, BIR, men gick inte vidare i gruppfinalen. Men vad gör det när Puma blev BIR- veteran och slutligen placerade sig som BIS-3 veteran. Wow! Stolt hundägare och mamma är jag. Trettonåringen skötte handlingen helt och håller, förutom det varvet som Nike och Puma skulle in i konkurrens.
Jag har druckit kaffe och sett på hundar, pratat med massor av hundfolk och är nu helt slut.

På väg hem passade vi på att hämta ut den gratistårta jag fått av Ica Maxi. Nu har vi firat ordentligt och är så nöjda och glada.

Så var det. Fredag igen!
Imorgon stundas utställning. Gotlands Kennelklubb har sin årliga inofficiella höst utställning och jag menar självklart hundutställning.

Jag bestämde mig för att INTE vara med. Ja, jag hade en svacka eller så? Även jag har mina fläckar, eller så va det förnuftet som talade.

Trettonåringen spände ögonen i mig och deklarerade att hon minsann inte tänkte utebli.
Hon fick välja och anmälde, efter en del velande sin Nike och min gamla Puma.

Självklart kommer jag att vara på plats i morgon (så förnuftig eller galen är jag).
Skulle nu båda hundarna in mot varandra i konkurrens, får jag väl rycka in och visa en av dem men annars är min plan att jag ska sitta på en stol, dricka kaffe och bara titta på hundar.

Hjälp mig att hålla en tumme för trettonåringen, Nike eller Puma.

Jag har fyra män i mitt liv. Tre av dem har solat sig på trappan idag. Den fjärde har jobbar.

Han blir elva är om ett halvår.
Han har blivit helt döv.
Han tar för sig som bara en gammal hund kan. Tar sig liksom rättigheter och sover mycket och väldigt gott.

Men han är pigg, frisk och vackrare än någonsin.

Sååå jag älskar den hunden!

Skåpet är städat och klart. Men hjälp så mycket hundleksaker vi har! Långa pipsaker, korta, små, stora och svagt pipande. Sen de som inte piper, de man kampar med och alla bollar. Med snöre, utan, släta, stora och vanliga tennisbollar.

Vidare finns apporter och spårselar, Spårlinor och klickers.
På nästa hylla trängs reflexhalsband, reflexvästar av modell till både hundar och människor.

Det var bara en del av det som ryms i skåpet men nu tror jag att jag fått ordning på allt.

Lagom som mina fingrar hade mist känseln, skingrades molnen så pass att solen orkade igenom. Gud så skönt det är med solens strålar!

Trettonåringen gjorde två kanonlopp i hoppklass med tio fel i vardera. Den stora bravaden var att hon låg hela tio sekunder under referenstiden i första. Bravo!

Hon själv hade dock lite svårt att se det positiva och kände mest sig besviken. Så är det när förväntningarna är större än framgångarna.

Tävlingsdag, mulet, blåsigt och kallt. Man skulle inte behöva sitta i ett tält i september och frysa. Ändå tog jag med "inte-frysa-kläder". Både långa och tjocka kläder sitter på och massor av varmt kaffe har jag druckit.
Det regnar i alla fall inte och det är ju ett litet ljus i dagens tillvaro.

Trettonåringen har kört ett lopp med en disk. Hon är jätte sur på sig själv. Ibland gör man det man vanligtvis inte gör och ibland lämnar man hjärnan någon annanstans.

Hon blev inropad lite tidigare än planerat för att flera hundar var strukna. Då den vanliga uppladdningen blev rubbad, rubbades också allt annat. Hon hade nämligen godis kvar i handen som hon inte tänkte på och.....det får man inte ha. Disk och inte mer med det.

Det återstår två lopp och nu lämnar vi det bakom oss och laddar om.
Får frysa en stund till, alltså.