Är livet en egoist?
Livet bara går vidare som vanligt utan några tecken på förståelse. Jag vill stanna och skrika ut att det inte är som vanligt. Det fattas någon, det finns barn och en make som har det mycket jobbigt just nu. Hallå, det är inte som vanligt. Hördu livet, gör något då! Men livet bara rullar på som om ingenting har hänt. Den tar ingen notis om de närmaste sörjande eller oss andra vänner som är ledsna.
Sorg är nog det tyngsta man kan bära. Det är som en stor klumpig ryggsäck som är felplacerad på kroppen. Den tynger, skaver och man kan inte på något sett bli av med den. Men med tiden vänjer man sig, det vet jag ju sen förut. Man accepterar den och lär sig bära den på rätt sett. Men just nu är den tung, tung, tung.
mycket tung :(
Förstår hur du känner,
just idag är jag uppfylld av liknande känslor.
En trafikolycka här i närheten,
föraren, en 39-årig kvinna och mamma, avled
medan 1-åringen skadades.
Jag har gråtit fast jag ej känner dem
(vad jag vet, namn ej officiellt ännu)
men på en sekund förlorade en familj sin
mamma och fru.
Och världen fortsätter snurra.
En eländig och orättvis värld ibland!
Varm kram!
Precis så är det, en tung och felplacerad ryggsäck som skaver. Och skaver. Och skaver, tills dess man vant sej. Trots det att den aldrig slutar vara tung eller slutar skava så det blöder.
Stora kramen vännen!
Det är konstigt att se att livet rullar på som vanligt runt oss när en sorg eller ett jobbigt besked drabbar oss. Jag tänkte mycket på det när A fick beskedet om sin hjärntumör. Men efter ett tag kände jag ändå att det på något konstigt vis var skönt...livet gick vidare...Styrkekram!!
Ja du Pernilla! Strax efter jag blivit änka ville jag bara ställa mig ute, mitt bland alla människor, och vråla:
SLUTA VARA SÅ J-VLA NORMALA!
Det gjorde ont att se folk lyckliga!
Och sorg är en sån jobbig känsla.
Skickar en storkram nu!
Usch ja det kan vara så orättvist och hårt ibland.
Samtidigt kan det vara skönt att livet går vidare, lite krokigare väg att ta sig fram på men ändå.
Stor kram på dig
Usch vilken jobbig tid ni har nu, känner med er...Ja livet är obarmhärtigt....det fortsätter som om ingenting har hänt..fast hela livet är upponer....Skickar många varma kramar
Kan inte annat än att bara hålla med det du skriver. Det är så sorgligt och konstigt när någon som alltid funnits bara försvinner. "Det fattas någon", och hålet är så stort. Det finns inga tröstande ord för någon som sörjer, så därför skickar jag en varm "cyberkram" till dig/er och hoppas att du får den, hade gärna velat ge dig en fysiskt.. Sköt om dig/er
Livet kan vara hårt och orättvist. Men som du skriver Livet rullar på ändå.
Tungt att mista någon.
//Kramar Lena
Sorg är tung. När man själv sitter där "i mitten" så kan man verkligen förundras över hur jorden orkar fortsätta snurra, människor göra vardagliga saker osv. Världen är ju verkligen inte som den var "förut" då det fattas någon. På något vis i världen tvingas man ju att anpassa sig till den "nya" världen med en massa tankar och minnen i bagaget. Men det kan ta tid.
Kram på dig.
livet är verkligen orättvist för många och det verkar förfölja en del usch att sörja är inte lätt ,massor av kramar till dej
Du skriver så klokt och mina tårar rullar igen.
Det är tungt och gör ont!
