Pernilla och Puma

Det är lustigt så flocken ändras när en medlem försvinner. Puma står orörlig och väntar vid dörren ut till garaget. Han har hört att husse kommit hem och väntar på att dörren ska öppnas.
Det skulle aldrig hänt förut. Då ignorerade han husse fullständigt tills Marwin hälsat färdigt på "sin" husse genom att bära kepsen och pratat sitt knorrande hälsningsljud i nästan fem minuter. Sen kunde Puma tänka sig att vifta lite på svansen han också. 
Men nu är det annorlunda. De sover ihop på söndagarna (en ful vana min make har att sova middag då)  och det händer faktiskt att Puma till och med går med upp och vilar lite ÄVEN fast matte är hemma. Skulle ALDRIG hänt förut. 
Sen har vi husses förändring. När de hälsat färdigt sin ritual ställer sig min kära make bredbent på golvet, lägger huvudet på sned och tittar på hunden och säger........."Maskulin hanhund. Något svagt öra, svaghet i hasen".

Ja, ja, jag tror att maken blivit påverkad av en del utställningsbedömningar men det är också en kärleksförklaring till Puma. Det var ju trots allt Marwin som var makens stora hundkärlek. Men något håller på att hända och det är med glädje, som jag ser mina två mest älskade män närma sig varandra.