Sverige i förlovningshysteri
Jag tycker att det är jättekul att allas vår Victoria ska få sin Daniel men är det inte lite väl hysteriskt? Jag är redan väldigt trött på alltsammans och det kommer med all säkerhet att pågå ett bra tag till. De ska ju inte gifta sig i år. Nej, 2010 ska det bära av till altaret, eller hur de nu ska gå till när de båta tu säger JA till varandra.
Det pratas och skrivs mycket kring den man som hade scoopet. Han som lyckades hålla det hela hemligt för Aftonbladet genom att trycka upp en "falsk tidning" där den stora nyheten saknades. På så sett var det hela hemligt och Expressen gick helt ensamma ut med den stora nyheten. Wow!!
Vad ska det skrivas om sen? Ringarna ska säkert analyseras mycket och länge av media. Inbjudningskorten står säker näst på tur, om det nu heter inbjudningskort på kungligt språk. Vad vet jag, och inte orkar jag bry mig heller.
Dags för en fredagshistoria
Hon står där naken en kväll och speglar sig medan gubben ligger i sängen och läser.
Så säger hon "Tycker du inte att jag har små bröst?".
"Nej", säger han.
"Jo, jag skulle vilja operera dem!" säger hon.
Då tittar han upp från tidningen och säger att "Inte behöver du operera dem bara för att du vill ha större bröst!
Gör så att du tar lite toapapper bara så skall du se att de växer!".
Hon vänder sig om och tror att gubben inte är riktigt klok - "Hur skulle toapapper funka? Inte vill jag stoppa BH'n full med toapapper! Jag vill ju ha större bröst - inte att det skall se ut som jag har det bara för att BH'n är fullproppad med toapapper!"
Gubben reser sig ur sängen går in på dass och hämtar lite toapapper går fram till kvinnan vid spegeln och räcker henne pappret - "Gnid nu pappret mellan brösten så skall du se att de växer!". Kvinnan rycker på axlarna och gör som gubben säger, gubben återgår till sängen och tidningen.
En stund senare säger hon "äsch, det fungerar ju inte! Det händer ju ingenting trots att jag gnidit med pappret i tio minuter nu!".
Gubben tittar återigen upp från tidningen och säger:
"Nä, det är klart att det tar ett par år - se på röven din, den har du gnidit på i fyrtio år nu och den är ju jättestor!"
Små glädjeämnen
Ibland är det, det lilla som glädjer mest.
En grönskande knopp från en körsbärskvist. 
Jag har hjälpt naturen lite på traven och ställt in kvisten i värmen.
Läkarbesök
Jag sa det till min doktor när jag var på besök hos honom i förra veckan. Jag la upp min plan och förklarade att jag nu vill bli av med alla besök och sjukskrivning och äntligen påbörja mitt nya liv på riktigt.
Vet Ni vad han sa då?
Han tittade först lite snett, under lugg på mej och sen log han i ena mungipan och sa,
" Men du vet Pernilla, att det där med sjukskrivning och din arbetskapacitet, det är jag som bedömer".
Ja ha, så hamnade man då på jorden igen, med hela fotsulorna. Stadigt och stabilt, inte på språng framåt.
Han är klok min doktor och vet hur jag är. Jag har lite brottom och jag är så glad åt min snälla farbror doktor som vid det här laget känner mig så väl och vet exakt hur han ska bromsa mig.
För många, många besök sen, sa jag till honom att "jag inte hade tid med det här". Inte har tid att vara sjukskriven och utbränd. Den gången log han också och svarade bara med att säga,
" Nej, du har inte det va?" Sen log han ännu mer.
Det var då jag förstod att det här kommer att ta tid. Det har det gjort också och nu vill jag återigen springa iväg men det gör jag inte.
Mina båda underbara killar Marwin och Puma som båda fanns i livet då, då när jag brakade samman.
Det har varit kallt
Det är sportlov här nästa vecka och jag ska glädjas med barnen som har en sådan glädje av snön men jag vet inte om jag gillar den på riktigt, snön alltså.
Nästan som ormbunksblad.
Snart är det midsommarafton
Ha! Det är bara 118 dagar kvar tills vi ska skutta runt som grodor runt midsommarstången. Tro mej, det kommer att gå fort.
Långa ståtliga Blåeld att fylla midsommarstången med. De är taggiga, men just nu känns inte det som något större besvär. 
Längtan att få plocka Vallmo. De röda bladen brukar inte hänga med så länge utan ramla av. Just nu känns inte det som något större besvär. 
Jag gillar egentligen inte småkryp. Men ett bagge i en prästkrage känns just nu inte som något besvär. 
I väntan på dansen. Midsommar stången 2008 blev inte riktigt fulländad. Vi orkade inte binda kransar så i stället tog vi två rockringar. Just nu känns inte det som något större besvär.
Plötsligt händer det!
Sen, morgonen därpå, när man kommer på att man glömt att byta batterier, för det gjorde man ju inte dagen innan, nej det glömmer man.
Just då på morgonen har man inte tid att byta för man ska hitta en skruvmejsel och det finns inte inom räckhåll. Ingen vanlig i alla fall, bara stjärnskruvmejsel och den passar inte. Då får man ta en vanlig handficklampa. Och vem vet, nästa höst kanske vi har två hundar igen och då kommer jag förmodligen inte kunna hålla handficklampan utan kommer att tappa den så att lampan går sönder.
Eller ska jag byta batteri i pannlampan nu?
Han gör mej glad utan att veta det
Det han inte vet, är att han gör mig så glad.
Det räcker med att tioåringen sätter på en av hans låtar, så blir jag glad i hela kroppen.
Ibland hörs hans musik från tonåringens rum också. Hon, tonåringen, erkänner däremot att hon har honom som idol. Sen har hon turen att kunna spela hans låtar med kamouflage. Hon är ju barndansfröken och gör ofta koreografi till nya danser. (Undrar i mitt stilla sinne om det är min ursäkt eller om tonåringen behöver försvaras?)
Nya skivan snurrar i cd-spelaren och jag blir lika glad varje gång.
Sen händer det ju att jag möter honom ibland, Mojje. Han har nämligen barn i samma skola som jag. Då (tror jag att jag) rodnar, tittar bort och vet inte hur jag ska bete mig. Jag skulle ju kunna säga "hej", men det kan man väl inte? Herregud, han är ju en svensk barnkändis inte en världsstjärna, men kan man bara hälsa så där hur som helst? Det gör jag ju inte med andra föräldrar som jag inte känner. Nej, alltså måste jag bete mig likadant mot honom som jag gör med alla andra okändisföräldrar. Men jag ler varje gång jag möter honom men tittar bort för att han inte ska se det.
Nege....nej, kokosbollar
En annan sak är det som fortfarande står skrivet i min receptpärm. Negerbollar! Ohhh, fy, fy. Så får man inte längre säga, kokosbollar eller chokladbollar heter det ju.
Röksugen?
Just nu rullar det en reklamsnutt på "dumburken" och jag behöver nog bara säga "Bababa bauuu, babauuuu bababauuuu".
Vet Ni vilken jag menar?
Melodifest igen
Ja Nej Vet ej
Gillar jag schlager? X
Tittar jag på melodifestivalen? X
Varför gör jag det? X
Jag har gjort en helgardering men tittar det gör jag.
Oh mama, är det inte Lilli & Sussie? De tjejerna har plågat mej på dansgolvet i min ungdom (fast jag vill inte erkänna det). Mitt största minne av tjejerna är att de "samlade" på vita schäfrar. Det var så tidningarna skrev, samlade på. Vita schäfrar var inte godkända som schäfrar men de skulle få leva en då, tyckte tjejerna. Det hade de alldeles rätt i och i dag har de vita vovvarna blivit godkända som en egen ras, nämligen "Herdehund". 
Lasse Lind, hmm, jag tycker att jag hört refrängen förut? Är det möjligt? 
Jennifer Brown. Jag erkänner att jag hade ett likadant skatbo på huvudet på 80-talet. 
H.E.A.T en blandning av diverse. Europe, Gund and Roses är två ingredienser som jag ser i det här bandet. Frågan är om någon kan be trummisen att inte ha dessa grå tajta brallor igen. Jag blir fruktansvärt generad när hela fruken synd igenom. 
Så finns det de som hamnar fel ibland. Vad gjorde gubben i bakgrunden, han som tog eld? 
Glittrande Amy, Come on everybody!!
Cookies and beans, såg ni när hon tog munspelet ur BH:n? 
Sen var det då Måns. Sist men inte minst. Då skrev tioåringen vid min sida, "TYST!" Och det gjorde hon rätt i. 
Alla hjärtans dag
Det finns ett gemensamt med mina båda döttrar. Ja, självklart har de mycket gemensamt. Samma mamma och pappa. Samma efternamn. De gillar rosa båda två och har långt gudomligt hår. Men nu tänker jag på något oberoende.
De har nämligen den goda smaken att ha pojkvänner som heter samma sak. Dessutom håller de också på att slå något sorts världsrekord. Den lilla, tioåringen, hon har snart varit ihop med samma lilla charmknutte i ett år. Han är verkligen charmig och söt, ska Ni veta. Dessutom har han gett bort ett hjärtekort till sin käresta nu så här till Alla-hjärtansdag. SÅ SÖTT!
För snart ett år sedan frågad hon chans per brev och han svarade "JA". För ett tag sen frågad hon om de ännu var ihop, även denna gång per papper. Svaret har jag själv sett. "Ja, det är klart vi är" stod det med spretig stil. SÅ SÖTT!
Sen är det tonåringen. Hon har nog slagit privat världsrekord redan. Hon har varit ihop men samma kille i över, ÖVER två månader. Ni som hänger med här på bloggen vet att pojkarna inte riktigt brukar hålla hennes mått och därför spolas de efter hand.
Om hennes pojkvän är lika söt och charmig som tioåringens?
Hur ska man svara, hur söt och charmig är man, när man är sjutton år? Ja, man är charmig och söt även som sjuttonårig pojke (pojke?) i alla fall den här pojken.
Bortglömd tonåring
I går kväll, torsdag, fick vi stor främmande. Skojar bara, det var tonåringen som var hemma och tömde sin väska i tvättkorgen. Hon var på ovanligt (förlåt stumpan!) gott humör och vi drack kaffe och hade trevligt. Sen försvann hon till de övre regionerna i huset och jag liksom glömde att hon var hemma.
När middagen var färdig lagad ropade jag på mitt vanliga sett, rakt ut i luften "det är mat!". Familjen kommer en efter en lomande ut i köket och till sist tonåringen.
Hon stirrar på det dukade bordet och frågar, "vem är det som inte ska ha mat?"
"Va", säger jag och tittar förvånat på bordet där endast tre tallrikar är framdukade. Oj, visst ja, glömde visst att vi är fyra i familjen. Men dukningen gick av bara vanan.
Tur att hon var på gott humör för hon tog det med ro. Det värsta var att jag faktiskt inte gjorde det med vilja utan av vana. 
Förändringens tid
I 18 månader har jag haft det tyst. Ingen radio ingen musik så som jag annars alltid velat ha det. För att kunna koncentrera mig på att gå och prata samtidigt som jag skulle tänka var det tvunget att vara tyst. Det är tydligen ett ganska vanligt fenomen för oss som blivit lite kantstötta och uttröttade.
Men nu har det alltså hänt något och radion står allt oftare på. Jag lämnar alltid radion på när jag Puma ska vara ensam hemma och när jag sen kommer hem glömmer jag att stänga av den.
Det ser jag som en "bra sak", "tillfrisknings sak" eller "positiv sak". Den lokala radiokanalen är inställd för ovanlighetens skull. Det är inte den kanal som jag brukar välja, men maken har väl varit där och knappat. De spelar en hel del gamla låtar och Ni vet hur nostalgisk man kan bli.
Yes sir, I can boggie la la la laaaa la la la!
Oh yes sir I can boggie al night looooooong.
Jag virvlar fram, högljud skrålande över köksgolvet. Ni minns väl Baccara?
Hunden går undan, tittar lite konstigt på mig som om han frågar, va är det för konstigt med Matte?
Vem ska ta hand om bokhyllan?
Det är mycket trevligt när tonåringen är hemma. Det händer inte så ofta och det är roligt att se henne ibland, för det mesta i alla fall. Händer ju ganska ofta att hon är på sitt vanliga humör. Det vill säga ganska lite glad eller mindre glad och ganska lite trevlig eller mindre trevlig. 
Julafton 2008
Jag är inte sur, bara tonåring!
Min mamma, mormor till tonåringen alltså, säger att "hon är ju tonåring". Som tur är säger hon aldrig att "så var du också". För det var jag inte. Jag var nämligen aldrig hemma.
Nu har vi haft besök av tonåringen och härom dagen fick hon dessutom konstig inspiration, för att vara henne och började möblera om i sitt rum. Hon fixade och stökade ett par timmar och sen står det plötsligt en bokhylla utanför hennes dörr.
"Den fick inte plats" fick jag veta och nu ska den tydligen stå där, utanför hennes dörr, tom. Jag undrar om den är påväg någonstans eller om det är meningen att någon annan ska ta hand om bokhyllan? Jag lär inte få veta i kväll heller för nu har hon stuckit iväg till pojkvännen, igen.
Dumbo?
I bland lyckas fotagrafen fånga ögonblicket.
Foto: Pernilla
Telieproblem
Tiden gick och runt jul hade telefonbolaget en stor reklamkampanj om just tv, bredband och telefoni. Då vi har stora problem med Boxer hos oss tog vi återigen upp ämnet om att prova Trådlöst Tv. Telefonen och bredbandet har vi redan hos företaget och jag räknade lite på det och hela affären skulle sluta på plus.
Min make ringer och ska beställa tjänsten men får då reda på att vi inte kan få den?
Jag ber honom ringa igen. Det måste ju blivit något missförstånd, de hade ju försökt att säja tjänsten till oss för bara några månader sen.
Nix, tyvärr vi ligger utanför räckvidden så vi kan inte få se på tv genom dem. Inget att göra och vi accepteter.
Det är nu det börjar. Först kommer det tre (3) brev, likadana. Vi ska bekräfta ändringen som vi beställt, står det i brevet. Det gör vi inte, för vi har ju ingen ändring att ändra till, då det inte går att få ändra.
Ett par dagar senare kommer ytterligare ett brev, ett installationsprogram till datorn. Då ringer jag och undrar vad som händer?
Jo, får jag veta, de har ändå "knappat in" oss på tv-bredband-telefoni. "Men", säger jag, "vi kan ju inte få den". "Nej", säger killen, "men de har gjort det en då."
Han lovar att han ska ställa allt till rätta och vi ska inte få några bekymmer.
En vecka går och helt plötsligt får vi ett paket som ska hämtas ut på posten.
Jag ringer igen. Ja, det är en tv-box men då vi inte kan få tjänsten ska de "knappa" bort beställningen och vi ska inte hämta ut boxen. Nej, vi ska inte få något obehag av detta och tjejen beklagar att säljarna har gjort fel "de kan man inte lita på" tillägger hon men ett skratt. Jag får också veta att det kan uppstå en liten brytning just då de ska koppla om.
Suck, jag tror nu att jag pratat med en förståndig människa och att allt är frid och fröjd.
I torsdags kom jag hem får en kortare resa och upptäcker att telefonen inte fungerar. Jag antar att det är det lilla "hoppet" som nu uppstår då de ska koppla tillbaka oss. På fredagen har "hoppet" inte hoppat klart och jag får reda på att det inte har gått att komma fram på vår fasta telefon på hela veckan.
Jag felanmäler runt kl. 12.00 via internet. Inget händer! Idag ringer jag till bolaget via min mobil. Pratar med röststyrd telefonröst, knappar mig vidare och sitter till sist i telefonkö i 10 min.
Den stackars pojke som fick ta emot mitt ärende hade nog starka nerver. Han var snäll och ringde upp min mobil så att jag slapp att bli totalt ruinerad och kopplade sen in vår fasta telefon på en och samma gång. Han lovade att vi inget besvär skull få av deras lilla misstag.
Festival i melodi
Igår vad det första deltävlingen i Melodifestivalen. Var det någon som missade det eller är alla som jag, sitter och tittar för att det inte finns något bättre att titta på?
Nej, nu var jag lite pessimistisk, jag ser på Melodifestivalen för att jag tycker det är ganska kul. Jag har gjort en sammanfattning av min upplevelse av första deltävlingens deltagare.
Först ut i gårdagens tävling spelas en av dagens bästa låtar. Dessutom är den ena av låtskrivarna en gotläning, Johan Lyander. En gång i tiden stod jag och dreglade vid scenkanten när hans band "Gaston Bros" spelade på inneställena i Visby. Bra va de också precis som Nina. Dessvärre funkar inte upptemporock så bra i melodifestivalsammanhang.
Näst ut var sockersöta Jonathan Fagerlund. Men nej, nej, det räcker inte med att heta Jonathan och vara söt. Sorry!
Sen har vi Shirley vars låt jag inte minns. Är det bra eller dåligt?
Fjärde låten presenterades av Scotts. Dansband tillhör en av de få kategorier som jag inte väljer i första hand. Det som la sig på minnet var att sångaren var född 1977. Han är alltså tio år yngre än jag, eller är det jag som är tio år äldre?
Emilia, Emilia som nu vuxit upp från en "big, big world".
Sen brakade Alcazar igång men morgondagens hit. Gissa om vi kommer att få höra den här låten mååånga gånger?
Snälla, snälla af Ugglas, vad menar du med dina ryckiga gester?
Kvällens sista tjej Marie finns med på några gamla cd-skivor i tonåringens undanlagda samling. På den tiden hade Marie två söta killar (och en tjej till) med i gruppen A-teens. Idag har hon bara en kille vad jag vet. Men den räcker till med råge. Till och med min nioåring tycker det är lite orättvist att hon har rätten till Måns Zemerlöw.
Va tyckte Ni?
Tillbaka!
Borta bra men hemma bäst. Ja, så är det faktiskt. Även om vi har haft roliga och trevliga dagar så är det skönt att komma hem igen.
Jag har varit en tur genom södra Sverige tillsammans med en god vän som är ägare av en underbar tik, Eng Springer Spaniel, så klart! Denna vackra tjej, hunden alltså, hoppas vi nu ska få underbart vackra valpar.
Vi utgick från Visby hamn och gungade vidare över till Oskarshamn, fast det gungade i själva verket inte alls. Ett stopp i Nybro över natten blev det för att sen köra vidare mot Älmhult. Därifrån körde vi mot Hässleholm för att plocka upp min väns dotter och tillsammans rullade vi mot Malmö för att träffa dotter nummer två. Sista dagen körde vi från Malmö till Hässleholm och tillbaka till Älmhult för att senare på dagen köra mot Oskarshamn.
Ja, många mil har det blivit men många trevliga och kära möten har vi också fått. Många promenader med den vackra tiken har jag hunnit med och nu vill jag att Ni alla hjälper oss att hålla tummarna för att det ska bli valpar.
Vi är nämligen lite valpsugna här i familjen och att få en hund efter tikens linjer har jag väntat på i många, många år. Nu när jag dessutom har träffat den stolta, vackra och trevliga tilltänkta fadern så tvekar jag inte en sekund. 
Bild: Kennel Rindi
Puma tillsammans med sina syskon och mamma. Det är han som ligger i mitten med den vitaste ryggen. 
Puma som apporterar i vågorna. Bilden är tagen tidigare i höstas.
Han ser nog också fram emot en liten parvel som hänger i öronen på honom precis som han själv gjorde i morbror Marwins öron för snart sju år sen.
Hemligt uppdrag
Vad jag ska göra?
Det säger jag inte!
Ciao!
En utmaning till!
Jag har blivit utmanad av Mammakero till en "frågestund".
När började du blogga?Ehhh, November 2007.(Haha, var tvungen att kolla).
Varför började du blogga?
Jag hade några vänner som bloggade och de undrade om inte jag också skulle börja. I den vevan var jag ganska "kass" efter sjukskrivning pga av stress och utbrändhet. Det blev ett sett för mej att hantera och bearbeta min trött och röriga hjärna. Sen har det bara fortsatt och ännu idag har jag mina dalar och behöver skriva av mej.
Vilken blogg läser du dagligen?
Det är många som finns på min favoritlista men jag nämner EN och det är min kära vän U-B som kämpar mot sina smärtor i en djävulsk vardag som heter Cancer.
Vad är det bästa och sämsta med att blogga?
Man får så mycket utbyte av människor som man annars inte skulle ha träffat. Det sämsta........ja, att inte ha något att skriva.
Vad får dej att blogga?
Skrivlusten och att dela med mej av bilder jag tar.
Vilka bloggar läser du?
Det är blandat och mina favoriter finner Ni under länkar.
Hur gammal är du?
Fyller 42 nästa gång.
Hur lång är du?
Jag är kort, inte lång. 158cm!
Vad jobbar du med?
Jobbe!!?
Jag ska starta min livsverk, snart. Ett hundtrim.
Vad gör du på fritiden?
Hund, hund, hund och sen påtar jag en del i trädgården.
Beskriv dej själv med 3 ord. :)
Optimist, ödmjuk och spontan.
Hur ser din familj ut?
Gift sen 19 år med samma man! Två barn 17 och 9 år.
Hur bor du?
Villa.
Vad önskar du dej?
Att familjen förblir friska och krya.
Om du fick resa vart du ville, vart skulle du resa då?
Jamaica har alltid varit min dröm. Där ska jag besöka Bob Marleys grav.
Utmanad
"Gå till dina bilder och öppna mapp 6 och bild nummer 6"
Och där fanna denna bild!
Kan Ni känna doften?
Jag utmanar i min tur de som läser det här!
Just det, just du!
