Pernilla och Puma

För några veckor sen blev jag bjuden på bio av min tonåring. Hon ville att vi skulle gå och se "Mamma Mia" och det gjorde vi. Även åttaåringen fick följa med men maken lämnade vi hemma. Han skulle ändå somnat i halva filmen. Inte hans typ av film, om jag säger så.
"Mamma Mia" är ingen direkt sorlig film men både jag och tonåringen satt på varsin sida om åttaåringen och försökte snörvla tyst men det lyckades inte. Åttaåringen tittar på mig sen tittar hon på tonåringen sen skakar hon på huvudet. Det måste vara för att hon är för liten för att förstå handlingen, eller något?

En del har så svårt för förändringar. Jag har jobbat tillsammans med några "sådana" och det är ett helt projekt att genomföra några som helst förändringar. På ett jobb föreslog jag en effektivisering där en gammalmodig lista skulle tas bort. Den gjorde ingen som helst nytta men den hade prickats av varje dag i alla tider och så tyckte min medarbetare att det skulle förbli. När hon vägrade att lyssna flyttade jag bort pärmen till hennes skrivbord, där fick den stå.

Jag själv älskar förändring åtminstone i min omgivning. En ny buske i trädgården eller såga ner en annan. Möblera om, ofta och gärna. Måla om byta färg eller köpa nytt.

Maken har det inte lika lätt för förändringar som jag och har svårare att förstå varför saker ska förändras. Nu förändras ju en del i vårt hem i alla fall, men det kräver att jag ägnar en del energi åt att få idén att gå igenom (inte konstigt att jag är utbränd).


Här har vi en stor förändring som jag fick vänta på länge, länge innan den
blev genomförd. För Er som undrar, nej köket är inte helt färdigt, suck. Kakel
är det som fattas. Det ligger i garaget och väntar på att maken ska få
mindre att göra på firman, så att han har tid att jobba hemma.


Så här ser det ut idag och jag stormtrivs.

Nu är det förändring på gång igen. Barnprogrammen i svt ska flytta till barnkanalen. Maken sätter sig upp i soffan, ja, han sätter sig upp, så förfärad blir han, och utbrister förvirrat.
"Varför då? Vad då flytta, bara så där, det kan de väl inte?"

Har konstiga känslor i kroppen. Känslorna beror på att Norge har tagit OS-brons i hoppning. Nu pratar vi hästar, inte höjdhopp, stavhopp eller längdhopp. Egentligen bryr jag mig inte om det Norska laget eller deras hästar utan det är deras tränare som orsakat mina känslor. Vår Svenske och Gotländska Sylve som tränat och först Norgmännen till bronset. Så klart att det ligger en Sylve med i framgångarna och klart att lilla jag faktiskt har ridit för honom!!!
Mallig? Ja, lite faktiskt, fast det var ungefär 200 år sen och det finns inte en chans att han kommer ihåg mej. Jag är en av många tusen ponnyryttare som passerat och jag red inte speciellt länge för honom.

Nu lyckades ju han ju inte göra mig till någon framgångsrik tävlingsryttare och inga medaljer har jag vunnit. Någon enstaka rosett lyckades jag dock ta med mig från några tävlingar men i jämförelse med hur många tävlingar jag faktiskt startat i, så är statistiken låg.

Men vad gör det? Han har fått brons och jag har ett svagt band till honom eller en sliten sytråd kanske det är.



Bilden hämtad från http://www.helagotland.se/nyheter/

Kommentar av åttaåringen i måndags.


"Mamma, idag har J och J sin giftdag"
"Ja, kära du, men det heter bröllopsdag"

Jag har fått en utmaning eller rättare sagt en reflektion av Sanna. Detta var tänkvärt och det är nog viktigt att vi blir påminda om vad som är viktigt i våra liv.

1. Skriver du att göra listor på allt du "måste göra"?
Jag planerar hela tiden att jag ska göra listor men det blir sällan några. Om jag åstadkommer någon lista, blir den liggande på något ställe där jag glömmer bort den.

2. Om du bara skulle skriva tre saker som är viktiga (privat eller jobb väljer du själv) vilka vore det?
a. min familj och hund
b. att komma ut i naturen och bara vara.
c. att påminna mig om att jag själv måste ta det lugn för att må bättre.

3. Nämn en sak som du anser att du måste göra och varför du måste!
Så som mitt liv är just nu, måste jag påminna mig om mitt eget välbefinnande och inte ta på mig uppgifter som jag inte orkar med.

4. Formulera om samma måste som om du ville göra det!
Jag vill påminna mig om mitt eget välbefinnande och jag vill inte ta på mig uppgifter som jag inte orkar med just nu.

5. Vad är det viktigaste i ditt liv?
Att min familj mår bra.

6. Beskriv hur du kan ägna mer tid åt det som är viktigt.
Att jag själv tar det lugnt, inte stressar och koncentrerar mig på det som är viktigt, inte allt annat.

Gör så här!

•1. Skriv ett inlägg och svara på ovanstående oavsett om du blivit inbjuden eller ej.

•2. Kopiera texten och skriv dina egna svar.

•3. Gå till den som startade reflektionen, http://enbart.blogg.se/ och till den du fick inbjudan ifrån och ge en kommentar.

•4. Innan du svarar med ett eget inlägg på din sida så sätt dig ner och fundera en stund. Ta några djupa andetag, koppla av och först när du känner dig lite avslappnad så svarar du.

•5. Välj ut några personer och länka till dem som du vill skall svara.

•6. Gå till dem du utmanat och skriv en kommentar att du utmanat dem.

Jag skickar vidare reflektionen till:

Åsa

Dottern

JennyPenny

Fnilla

Jag har gjort det fler än en gång. Förmodligen kommer jag att göra det igen. Jag har alltså gått in i en videobutik och valt ut en film. När jag sen kommit hem har maken tittat på fodralet och med ett stort stön och meddelat att "den här har vi ju redan sett!"

För att undvika att hyra samma film två gånger brukar jag alltid välja en film från "nyhets hyllan". Filmerna försvinner ju därifrån ganska snart och risken är då, att jag inte hinner ta den två gånger. Så ofta hyr vi nämligen inte film.

Alla har vi våra fel och brister och ett av mina är alltså bristen på intresse på filmtitlar. Jag vet helt sonika inte vad de heter och jag orkar inte bry mig om det heller.
Just därför, att det är en av mina brister, kan jag inte låta blir att bli lite skadeglad när maken kommer hem med en film. Han berättar att det är 2:an av den film som vi såg förra månaden, den som var så bra.
Jag minns svagt att vi sett en film men kan inte dra mig till minnes exakt hur handlingen var. Det erkänner jag dock inte, utan håller bara med min make. Men sen, 5 minuter in i filmen minns jag vilken film han menade. Det är då det slår mig att handlingen började exakt likadant..................!

Det var inte jag som hyrde, den här gången.

Ni vet 80-talet, det var då jag hade min, ja, hur ska man säga, min storhetstid?  Jag hade glansiga storskjortor med axelvaddar och  med skärp om höfterna och upp tuperat hår. Bilderna i albumet chockar ofta min bekanta. "Är det du??"

När jag då, på den tiden, befann mig på 80-talet sa min mamma ofta, " ja du, på 60-talen då hade........"
Men guuud, 60-talet, det var ju en hel evighet sen, tyckte jag då. Herregud, jag tyckte min mamma pratade om forntiden. Forntiden då hon var ung och tältade med min pappa och mina syskon som var små. Hon hade konstig frisyr och urfula solglasögon. Jag hade minsann sett kort.

Vad är det då för skillnad på 20 år mellan 60-talet och 80-talet eller 20 år mellan 80-talet och 2000-talet? Det ska jag svara på. Det är mycket stor skillnad för 80-talet det var alldeles nyss.

Kort från 80-talet på mej? Nej Ni, så kul ska vi inte ha det.

Ledsen men nu lämnar jag Er ett par dagar. Vi åker på en liten tur. Först till Öland och Ölands djurpark. Där ska Puma få titta på den riktiga Puman, om han är hemma. Hundens uppfödare är lite rädd att den lilla (lilla?) vovven ska få identitetskris, men jag ska försöka att förklara för honom.
Sen åker vi och hälsar på Karlsson, Emil, Madicken och alla de andra i Vimmerby. 
 
Hej så länge!