Pernilla och Puma

Nu är vi hemma igen och måndagen är snart slut. Slut är jag också. Strax innan midnatt kom vi äntligen hem och då var det skönt att lägga sig i sin egen säng. Många mil vid ratten sen tre timmar på båten.
Klinteortenshundungdom med sexton hundar fyllde nästan hela hundsalongen. Men det här är vana hundar som har lätt för att koppla av eller ligga i medhavda burar.

Här hemma finns massor av tecken på de besökare som var här när jag inte var det. Det gör så ont att inte få träffa dem som jag saknar mest av allt.
Men, vad ska man säga? "Gilla läget"?

Vi var en sväng på stan i helgen, jag och trettonåringen. Bäst att passa på medan hon är liten och snäll. I morgon blir hon en fjortis. Det är det här som är så ofattbart med barn. De bara växer liksom!!! Så där bara, utan att fråga.
Precis som den andra "skitungen" jag har, växte även den här snabbt om mig i längd. Haha, säger maken, det är ju inte så svårt!
Nej, så är det kanske, men tro för den skull inte att jag är lägst i hierarkin här i huset. Ha! Inte en chans!

Trettonåringen inhandlade en snygg väst på Cubus.

Sen åt vi en god lunch tillsammans. En riktigt härlig dag alltså.

I julklapp fick jag en "putsafönster-maskin".
Som om det skulle bli mer inspirerande att putsa dessa tråkiga glas?
Det är inte det, att jag inte VILL ha rena rutor, utan det är det att det är tråkigt att putsa. Lat? Ja, förmodligen är det så.

Plötsligt sa trettonåringen en dag, att hon nog skulle putsa av terrassdörren i köket. Det var tidigare i våras.
Oj, oj, oj!

Jag föreslog att hon kunde sätta ihop och få igång maskinen och det gjorde hon.
Man tvättar med våt trasa och sprayflaska. Sen suger maskinen upp smutsen och vips så kunde jag se ut!

Wow, liksom!
Trettonåringen tog ett fönster, hon tog två.
"Kul det här", deklarerade hon.
"200 spänn för hela huset", sa jag då!

Hon tog budet och gissa om jag var lycklig?
Nu är det dags igen. Går inte att se ut och jag skulle så gärna vilja ha in sommarens sista solstrålar.
Men jag vet inte hur jag ska gå tillväga? För att få en trettonåring att ta budet krävs en del list.

Till det här inlägget visar jag en bild som är helt orealistisk till inlägget. Men han är "HELT KLART" det vackraste vi har i huset.

Plötsligt säger någon på tv:n att det är fruntimmerveckan nu.
Ja visst är det det så och jag har ju namnsdag idag!
Nej, inte Pernilla.
Firar ni namnsdagar? Det gör inte vi, som ni märker. Inte ens min mamma hade koll på att det var min dag idag. Det gör inget, jag hade överlevt även om jag inte upptäckt min namnsdag. Det har jag ju gjort många gånger förut.

Nu är hjulhuset packad och vi drar nordväst ut, tror jag, ska jag tillägga. Är dålig på det där med geografi. Från Gotland till Karlstad bär det i alla fall. Trettonåringen ska tävla och maken och jag ska försöka att slappna av och ha trevligt.

Sorgkanter kallade, eller snarare kallar, min mamma lortiga naglar. I helgen som var fixade jag några omplanteringar av blommor och de sista plantorna kom ner i jorden i växthuset.
Så, väx nu!!

Vi brukar vara ganska dåliga på att komma ihåg vår bröllopsdag. Det gäller både mej och maken. Men i år hade vi faktiskt koll, båda två.
Det är idag, söndag, som det magiska datumet är men vi firade lite redan igår.

Då vi blev ensamma (utan tonåring) satsade vi stort och tog cyklarna till den närliggande Pizzerian. Halleluja!!

Maken förslog restaurangbesök i stan men jag kontrade snabbt och sa att "du kör".
Taxi? Åhh så snåla vi är. Alkoholfritt? Nej fan heller. Ett glas vin till maten vill jag ha. Alltså cyklades det till Pizzerian som har Al a carte också, vill jag tillägga.

Oxfilen var utsökt men på något konstigt vis beställdes inget vin. Däremot hamnade två stora öl på bordet innan maten. Törstiga efter cykelturen, kan vi skylla på. Den var så stor så den räckte både före, under och efter maten. Det kändes inte som lämpligt att beställa in vin då.

Nu vill jag inte braka iväg mer i vikt, tvärtom och de flesta vet ju hur mycket alkohol en öl innehåller. Mycket!
Plus potatisgratäng som simmade i grädde.
Så den verkliga bröllopsdagen startade med megaprommis i rask takt.

"Den blomstertid nu kommer"
Fast jag tycker det redan blommar så in i denn.
"Jag gör så att blommorna blommar"
Ja, det stämmer, det blommar, överallt. Höet är slaget och jag har badat. Det blev ett dopp i poolen när temperaturen nått 27 grader. Riktigt skönt!
Myggor finns så det räcker och blir över. De älskar mej men jag älskar inte dem.

"Schools Out for summer"
Idag ringde det ut för trettonåringen och hennes klasskompisar. Sista ringningen i sjuan. Åttondeklassare nästa år alltså. HJÄLP!! Vart tar tiden vägen. Hon fick ju nyss cykla till skolan själv, för allra första gången.
Hade köpt ny rygga och lysande gympaskor. Idag köpes det Bh och högklackat. Man säger "typ" och bor i mobilen.
Typ som jag alltså! Vad hade jag väntat nig? Att hon skulle stanna vid 10?

I söndags var det ju Morsdag om nu någon missat det? I så fall, om ni missat det, är det för sent att göra något åt det, men mammor blir glada över en kram vilken dag som helst. Så varför inte komma ihåg sin mamma varje vecka?

Jag försöker ringa min mamma varje dag. Hon pratar så gärna, så gärna. Gladast blir hon självklart när vi kommer på besök.
Efter utflykten i lördags landade vi hos "mormor", min mamma alltså. Jag tänkte att hon i alla fall skulle få besök på söndagen av något av mina syskon, så jag delade upp det lite. Hon var lika glad för det och bjöd på Jordgubbapaj.

Själv fick jag frukost på sängen i söndags. Paket med vit choklad, parfym och behövlig handkräm fick jag av trettonåringen. En ny kaffebryggare men den hade "pappa" köpt, fick jag veta. Familjen behövde en ny bryggare så det var perfekt.
Sen fick hundarna komma upp till mej i sängen, dagen till ära.
Jag tycker inte att presenter är så viktiga, även om jag är väldigt glad över sakerna. Ja, ni förstår säkert hur jag menar?
Sms:et">Sms:et från äldsta dottern värmer lika mycket i mammahjärtat som handkrämen lenar mina händer.

I måndags fick hon ta bort gipset och spiken som höll leden och brottet på plats, togs bort.
Då kände jag mig väldigt hjälplös. Ortopeden hämtade en tång, tog tag i ändan av "spiken" som stack ut och drog. Den satt stenhårt fast. Jag trodde trettonåringen skulle svimma.
Ortopeden tog ett nytt tag och drog ut den.
Vad ska man säga? Aj?

Det gjorde fruktansvärt ont och sköterskan fick störta efter morfin.

Trettonåringen fick välja mellan att ta ut spiken eller sätta på gipset igen och bli sövd en vecka senare. Det är ju inte helt okomplicerat att söva en som har diabetes. Man ska ju vara fastande och allt blir ofta bökigt med att bli inlagd och kollen på blodsockret före och efter.

Nu valde hon ju att bli av med den i vaket tillstånd och nu är det gjort.

En vecka har hon nu varit helt stilla med armen och nu ska hon få börja använda den. Nåja! Helt stilla, är nog att ljuga lite.
Nu väntar vi på ny röntgen och ortoped tid.

Underbart att kunna sticka i armen i en jacka och att kunna plocka vitsippor till sin mormor.

Dagen började regnigt. Jag trotsade vädret och gick en "lång långpromenad". Dyngsura gick vi förbi Soligavägen men inte lyste solen där inte.

När jag och trettonåringen varit på ett "vanligt" sjukhusbesök visade termometern 16 grader. Va?? Det är sant. Jätte lustigt väder.
Ett vanligt besök på lassis betyder "diabetesdoktorn". En gång i kvartalet tas vanligtvis prov med efterföljande läkarbesök.

Just nu är jag ganska trött på den gigantiska tegelbyggnaden även om den är bra att ha. Nu är det fyra dagar kvar till nästa besök. Röntgen står på tur på måndag och då får ni hjälpa mig hålla tummarna för att trettonåringens armbåge läker som den ska.

Hon räknar för övrigt med att gå till skolan i morgon.

Ibland är det precis som om det är förutbestämt att saker och ting inte får gå för lätt. Precis som om det var bestämt att man ska ha vissa motgångar.

Visst låter nästan religiöst?

Jag och en vän, som tyvärr inte finns med oss i livet längre, pratade ofta om ödet. Hur vi kan påverka ödet eller om det var förutbestämt? Att allt hade en mening i slutändan hur man än vände på det.
Vem vet? Inte jag i alla fall och den dagen vi fick veta att hennes sjukdom skulle begränsa hennes livslängd, var allt " öde-snack" som ett stort hån.

Vanligtvis är jag inte speciellt djup i mina grubblerier men det blir lätt så när man sitter fast på ett sjukhus.

Trettonåringen är i alla fall hemma igen. Mycket smärtstillande har det blivit efter operationen. Tillslut fick de klippa upp gipset och slutligen göra om skenan.

Vilken pers det är att vara stark förälder då! Att peppa och trösta även fast man ser hur oerhört ont hon hade.

Nu är det först och främst gips i 3 veckor. Sen får hon inte belasta armen på ytterligare 3 veckor.
Vad ska man säga?
En dag i taget?

Ibland blir det inte som man tänkt. Det har jag erfarit flera gånger den här veckan.
Trettonåringen har nu opererat sitt komplicerade armbågsbrott. Det blir nämligen mer och mer komplicerat för varje läkare som tittar på det.
Operationen utförs i alla fall av en riktig expert, säger alla vi talar med, och det är ju skönt att veta.

Eftersom vi blivit inskrivna på Barn och Ungdomsavdelningen, räknar vi med att tillbringa natten här också.
Inte det roligaste hotellet men dock det säkraste i vård syfte, räknat.

Vi har nog den finaste utsikt man kan ha från ett sjukhus.
Helikopterplattan fick jag en skymt av genom fönstret från uppvakets avdelning. Den andra bilden är utsikten från Barn och Ungdomsavdelningen.

Jag hade inte mer än hunnit lägga ut det förra inlägger förrän det ringde. I andra ändan försöker en Dansk att göra sig förstådd. Det är inte det lättaste för jag är verkligen urusel på Danska.

För att sammanfatta, så hade nu specialisternas specialist tittat på trettonåringens armbågsbrott och nu hade de ändrat sig. Operation alltså, och "skulle vi kunna infinna oss på akuten i morgon, lördag kl 10.00, fastande?" (Antar att jag får äta men frågade faktiskt inte).

Vad skulle jag svara?
"Nehe du, det går inte alls för vi ska ha brödförsäljning med skolan då och sen ska vi på musikal. En annan dag tack"?
Eller?
Vet inte om jag ska vara ledsen eller glad?

Glad för att specialister från Karolinska sagt sitt eller ledsen för att dottern ska behöva genomgå en operation trots allt?

Glad för att det nog blir bäst i förlängningen efter operation eller ledsen för att hon missar lördagens aktiviteter?

Glad att jag slipper boka om en massa kunder en vardag eller ledsen för att behöva tillbringa en lördag på sjukhuset?

Trettonåringen har tagit sig till skolan idag. Det är nog inte helt lätt för henne. Hon kan inte ens ta prov på sig själv. Men hennes vänner hjälper henne nog.

Armen behövs inte opereras och det beslutet har några specialister tagit, så det får jag väl lita på.

"Det är konstigt med henne" sa reservbarnet. " När det gäller henne, så är det alltid specialistläkare inblandade".

Hon har rätt.
Om det är positivt eller negativt vet jag inte?

Positivt är däremot ett annat besked från sjukhuset. "Din stora dag" har nämligen, tillsammans med diabetesteamet, bjudit trettonåringen på en musikal som spelas av Musikalkompaniet här i stan. Jätte roligt!
Gissa vem som får följa med!
Jag, så klart!

Har jag berättat att vi har ett reservbarn?
Skämtsamt brukar jag kalla henne så och hon skrattar gott åt det.

Idag skulle hon komma förbi trettonåringen med lite böcker och se vad hon hade med sig.

Gulligt va? Och gissa vem som fick smaka?

Nu är frågan vem det är mest synd om?
Är det synd om trettonåringen som inte kan använda sin vänsterarm eller är det synd om oss, som ska passa upp henne med allt hon inte klarar?


Jag är lite ironisk nu. Det är klart det är mest synd om henne!
Hon och ett gäng klasskompisar skulle besöka Glassmagasinet igår, för där serverades det gratis Ben&Jerry glass. Dottern vet, precis som sin mamma, att "gratis är gott".

På väg från skolan skulle det cyklas upp på en trottoar och det var en massa ouppsopat grus där. Bilen som jag tog kort på för några dagar den, hade inte varit där och gjort sitt jobb.

Vips så låg hon där!

En extra skitröntgen idag konstaterar att brottet kanske inte behövs opereras. Alltid något!

Jag väntar tålmodigt på att doktorn ska ringa och lämna besked. Under tiden smälter det Ben & Jerry glass i min mage. Jag var ju tvungen att göra dottern glad på något sett och fick helt enkelt köpa två sorter i affären. Den var inte gratis, det kan jag lova. Men jag erkänner att den är väldigt, väldigt god och dyr.

Familjen har suttit på terassen och lapar sol och kaffe en stund nu på eftermiddagen. Varmt är det inte och jag är glad att kaffemuggens sidor värmde mina händer.

Jag försöker att hitta glädjeämnen och se ljust på tillvaron. Men det är svårt. Jag har så mycket "ledsenhet" i mig och det känns som om hela jag tappat spensten.
Jag känner igen känslan från tiden då jag var sjukskriven. Utmattningsdepression som det så fint heter i journalerna. Utbränd, sönderstressad eller gått i väggen.
Men jag är inte utmattat eller stressad. Jag är bara tom på glädje. Den är slut!

Mammsen har varit sjuk men är nu på benen igen. Jag tror att oron över min gamla mamma tog värre på mej än jag kunde tro. Sen har vi den arga dottern. Hon som vänt sin mamma ryggen. Goda råd har jag fått av många. Jag har också fått en förklaring på varför hon gör som hon gör men det hjälper liksom inte mina känslor.
Nu ska jag bara försöka rycka mig själv i kragen men det är lättare sagt än gjort.
Men jag ska ta i allt vad jag orkar.

Det är som om det tornar upp sig vid horisonten och sakta tjocknar. Sen rullar det snabbt upp över mig och bryter ut.

Det är likadant varje gång jag besöker äldsta dottern. Om sanningen ska fram har vi inte fått hälsa på förrän nu. Nej, vi har INTE FÅTT!

Mini är snart tre månader och det här var första gången jag fick se henne.
Lilla H har jag inte träffat sen i somras och då såga vi bara en gång.
Äldsta dottern tycker inte om sin mamma och det gör ont i hjärtat.

Först trodde jag att det handlade om att hennes sambo inte ville träffa oss. Han var sällan hemma de gånger vi var på besök. Gick alltid och lade sig tidigt eller stängde in sig.
Samma visa när de besökte Gotland i somras, han ville inte bo hos oss, enligt dottern.

Sen förstod jag att hon inte berättade sanningen.
Maken var över på ett besök hos dem och hör och häpnad, äldsta dottern ville inte berätta om att hennes pappa var där. Hennes sambo jobbade nämligen på annan ort just då.

Varför hon smugglar, ljuger och fifflar är för mej en gåta. Men hon säger att allt är bra i sitt förhållande.
Vad man ska tro på är osäkert.

Varje gång vi reser till henne, tror jag att det ska bli bättre. Jag undviker hennes beska humör och blundar för vassa kommentarer. Hon blir mer och mer irriterad och tillslut bryter det ut.
Självklart skyller hon på att det är jag som gör fel eller klagar. Men exakt vad jag gör för fel, kan hon aldrig förklara.

Hon påstår att hon mår bra och att hon är lycklig. Då blir min slutsats att hon helt enkelt avskyr mig. Alla barn behöver inte älska sina mammor men varför ska det ske mig? Jag känner mig olycklig och så ledsen man kan bli.

Är det på nåder jag får träffa mina barnbarn?
Är det hennes tonår som ännu hänger kvar?
Hon blev ju mamma så tidigt, har det med det att göra?

Låter jag henne vara i fred, blir hon arg för att jag sviker henne.
Bryr jag mig om, tycker hon att jag lägger mig i.

Nu har jag lämnat henne för den här gången. Hon bad mig försvinna, tre gånger! Mysigt värre!
Den lycka jag kände i måndagskväll när vi anlände har bytts ut mot förtvivlan och sorg.
Vad ska jag göra?