Pernilla och Puma

Hur är det möjligt? Det är nog statistiskt omöjligt att det ska hända men det händer och oftare än statistiken kan göra möjligt.
Mej har det hänt två gånger. Två gånger! Förstår ni hur statistiskt omöjlig jag är?

Killen på besiktningen klappar mig på axeln och säger att statistiken ska man inte tro på. Det händer bra mycket oftare än vad man kan tro.

Han tröstar mig med att jag inte behöver komma tillbaka på ombesiktning och jag är hur glad som helst när jag vänder hemåt. Då kommer jag på att jag åtminstone kunde önskat honom en trevlig Valborg.
Ja, ja! Statistiskt sett är möjligheten väldigt liten att han är här och läser men vem vet? "Du trevlige besiktningskille, jag önskar dej en trevlig Valborg" och Ni andra också så klart!

Helgen gick på tok för fort. För mej hann den inte börja förrän den var slut.
Lite Penseer har jag ändå hunnit få ner i krukorna och just nu sköljs de av ett vårregn.

Den här tvåbenta krabaten håller på att reparera fjolårets bo. Han och hans fru flyttar som vanligt in i vår Tuja buske precis utanför vår dörr.
Nike som är en fågelhund ut i svansspetsen, försöker förbrilt hålla ordning i trädgården. Han regel är "här får inga fåglar och katter vara". Just nu har han fullt sjå och han kommer att misslyckas i år också.

Enligt gammal folktro avgör den första fjäril du ser på våren, hur din sommar kommer att blir. Om du ser en mörk fjäril blir sommaren mörk. Om du däremot ser en ljus fjäril blir din sommar ljus.

Så här kommer min sommar se ut!
Har du sett någon fjäril i år? Ljus eller mörk?

Titta vad jag och trettonåringen sprang på när vi var och handlade blommor i förra helgen. Växthuset Linds har en hel del inredning och andra go-saker för ögat. Jag verkligen älskar att vandra runt och bara titta. Ja, köpa också.

Den här härliga soffgruppen är gjuten i betong i block som sen är ihop satta. Helt underbar och den skulle passa så bra på vår terrass.
Frågade maken om den gick att kopiera. Han bara grymtade.

Naturen har blivit avsköljd i natt. Det doftade friskt och rent, när jag tog min, vår, morgontur i morse.
På cykelbanan kämpade en snigel mot solens starka morgonljus. Strålarna och värmen höll på att torka asfalten.

Det påminde mej om en händelse för många år sen. Jag jobbade som säljare på ett företag och en kund kom upp till kontoret och berättade, att en lagerarbetare gick omkring nere på parkeringen och plockade ner sniglar från den torkande asfalten till det fuktiga gräset.

Han hade en tro, och trodde på ett liv efter detta. Han kanske kände att han själv varit en snigel? Eller skulle bli en i nästa liv?
Han ville alltså rädda sniglarna och daggmaskarna som krupit upp på asfalten från att bli kvar där i solen.

Jag har nog inte varit en snigel, eller så är det just det jag varit?
Som snigel skulle jag nog ha väldigt bråttom hela tiden. Hur skulle jag annars hinna då, de som är så söliga?

Jag ser hur hundarna höjer huvudena. Nosvingarna börjar vibrera och hundarna tar upp en doft i vinden. Vindmarkering kallas det och är man vaksam så ser man tidigt när vovvarna får något intressant i näsan.

Och visst var det något intressant.

Så jag njuter av våren! Vinden, solen, värmen och blommorna.
Nu ser jag Vitsippor på morgon promenaden men det är ingen idé att ta några bilder då. Solen måste först få dem att öppna sina kronblad och det har den inte hunnit så tidigt.
Jag ska ge skaften en dag till, så de hinner bli lite högre, sen ska jag plocka in en bukett.

Jag ÄR här. Det var bara blogg.se:s app som inte fungerat. Jag som numera är helt insnöad i den smarta mobilen, har inte orkar eller tagit mig tid, att starta datorn för att blogga.
Guuuu så jobbigt och tråkigt att blogga vid skrivbordet.
Känner mig lite som, som en, ja, typ tonåring😗
"Åhh, varför fuuunkar det inte?"


Det gjorde jag inte igår, ska ni veta, kände mig som en tonåring, alltså.
Cellprovtagning är ju tillräckligt tråkigt som det är. Ännu tråkigare blev det av att den trevliga barnmorskan och jag pratade preventivmedel.
"Hmm, så brukar vi göra med de som närmar sig 50".

Vi pratade om den funktionella hormon- grejen.
(Svårt att skriva "spiral" på något pryd sett?)
Den har naturligtvis suttit för länge och bör bytas ut. För "ni förstår, även i min ålder kan man bli gravid".

VA DÅ? MIN ålder!!
Jag hade lust att ställa mig upp och säga som det va.
" Hörre du du! Jag är egentligen 25, bara så du vet. Om jag bara fortsätter att färga bort det grå och se till att börja träna ordentlig. Då, kommer jag kunna lura vem som helst!"

"Min ålder"!! Pss!

Hur gamla är Ni, egentligen?

Jag står på minus sidan. Orkar inte skriva idag. Orkar inte le.
Därför bjuder jag på några vårliga bilder. Även om inte jag känner mig på bästa sättet kanske de piggar upp någon annan.

Dagen började regnigt. Jag trotsade vädret och gick en "lång långpromenad". Dyngsura gick vi förbi Soligavägen men inte lyste solen där inte.

När jag och trettonåringen varit på ett "vanligt" sjukhusbesök visade termometern 16 grader. Va?? Det är sant. Jätte lustigt väder.
Ett vanligt besök på lassis betyder "diabetesdoktorn". En gång i kvartalet tas vanligtvis prov med efterföljande läkarbesök.

Just nu är jag ganska trött på den gigantiska tegelbyggnaden även om den är bra att ha. Nu är det fyra dagar kvar till nästa besök. Röntgen står på tur på måndag och då får ni hjälpa mig hålla tummarna för att trettonåringens armbåge läker som den ska.

Hon räknar för övrigt med att gå till skolan i morgon.

Värmen kom äntligen till mej också. 12 grader var det under gårdagen. Inte en snöfläck kvar och igår morse såg jag massor av Blåsippor. Så underbart!!

Jag och trettonåringen tog en sväng förbi ett änge och plockade lite efter avslutad arbetsdag. De är inte fridlysta här på ön och finns i massor.
Vi fick också syn på några Vitsippor.

Ibland är det precis som om det är förutbestämt att saker och ting inte får gå för lätt. Precis som om det var bestämt att man ska ha vissa motgångar.

Visst låter nästan religiöst?

Jag och en vän, som tyvärr inte finns med oss i livet längre, pratade ofta om ödet. Hur vi kan påverka ödet eller om det var förutbestämt? Att allt hade en mening i slutändan hur man än vände på det.
Vem vet? Inte jag i alla fall och den dagen vi fick veta att hennes sjukdom skulle begränsa hennes livslängd, var allt " öde-snack" som ett stort hån.

Vanligtvis är jag inte speciellt djup i mina grubblerier men det blir lätt så när man sitter fast på ett sjukhus.

Trettonåringen är i alla fall hemma igen. Mycket smärtstillande har det blivit efter operationen. Tillslut fick de klippa upp gipset och slutligen göra om skenan.

Vilken pers det är att vara stark förälder då! Att peppa och trösta även fast man ser hur oerhört ont hon hade.

Nu är det först och främst gips i 3 veckor. Sen får hon inte belasta armen på ytterligare 3 veckor.
Vad ska man säga?
En dag i taget?

Ibland blir det inte som man tänkt. Det har jag erfarit flera gånger den här veckan.
Trettonåringen har nu opererat sitt komplicerade armbågsbrott. Det blir nämligen mer och mer komplicerat för varje läkare som tittar på det.
Operationen utförs i alla fall av en riktig expert, säger alla vi talar med, och det är ju skönt att veta.

Eftersom vi blivit inskrivna på Barn och Ungdomsavdelningen, räknar vi med att tillbringa natten här också.
Inte det roligaste hotellet men dock det säkraste i vård syfte, räknat.

Vi har nog den finaste utsikt man kan ha från ett sjukhus.
Helikopterplattan fick jag en skymt av genom fönstret från uppvakets avdelning. Den andra bilden är utsikten från Barn och Ungdomsavdelningen.

Jag hade inte mer än hunnit lägga ut det förra inlägger förrän det ringde. I andra ändan försöker en Dansk att göra sig förstådd. Det är inte det lättaste för jag är verkligen urusel på Danska.

För att sammanfatta, så hade nu specialisternas specialist tittat på trettonåringens armbågsbrott och nu hade de ändrat sig. Operation alltså, och "skulle vi kunna infinna oss på akuten i morgon, lördag kl 10.00, fastande?" (Antar att jag får äta men frågade faktiskt inte).

Vad skulle jag svara?
"Nehe du, det går inte alls för vi ska ha brödförsäljning med skolan då och sen ska vi på musikal. En annan dag tack"?
Eller?
Vet inte om jag ska vara ledsen eller glad?

Glad för att specialister från Karolinska sagt sitt eller ledsen för att dottern ska behöva genomgå en operation trots allt?

Glad för att det nog blir bäst i förlängningen efter operation eller ledsen för att hon missar lördagens aktiviteter?

Glad att jag slipper boka om en massa kunder en vardag eller ledsen för att behöva tillbringa en lördag på sjukhuset?

Trettonåringen har tagit sig till skolan idag. Det är nog inte helt lätt för henne. Hon kan inte ens ta prov på sig själv. Men hennes vänner hjälper henne nog.

Armen behövs inte opereras och det beslutet har några specialister tagit, så det får jag väl lita på.

"Det är konstigt med henne" sa reservbarnet. " När det gäller henne, så är det alltid specialistläkare inblandade".

Hon har rätt.
Om det är positivt eller negativt vet jag inte?

Positivt är däremot ett annat besked från sjukhuset. "Din stora dag" har nämligen, tillsammans med diabetesteamet, bjudit trettonåringen på en musikal som spelas av Musikalkompaniet här i stan. Jätte roligt!
Gissa vem som får följa med!
Jag, så klart!

Har jag berättat att vi har ett reservbarn?
Skämtsamt brukar jag kalla henne så och hon skrattar gott åt det.

Idag skulle hon komma förbi trettonåringen med lite böcker och se vad hon hade med sig.

Gulligt va? Och gissa vem som fick smaka?

Nu är frågan vem det är mest synd om?
Är det synd om trettonåringen som inte kan använda sin vänsterarm eller är det synd om oss, som ska passa upp henne med allt hon inte klarar?


Jag är lite ironisk nu. Det är klart det är mest synd om henne!
Hon och ett gäng klasskompisar skulle besöka Glassmagasinet igår, för där serverades det gratis Ben&Jerry glass. Dottern vet, precis som sin mamma, att "gratis är gott".

På väg från skolan skulle det cyklas upp på en trottoar och det var en massa ouppsopat grus där. Bilen som jag tog kort på för några dagar den, hade inte varit där och gjort sitt jobb.

Vips så låg hon där!

En extra skitröntgen idag konstaterar att brottet kanske inte behövs opereras. Alltid något!

Jag väntar tålmodigt på att doktorn ska ringa och lämna besked. Under tiden smälter det Ben & Jerry glass i min mage. Jag var ju tvungen att göra dottern glad på något sett och fick helt enkelt köpa två sorter i affären. Den var inte gratis, det kan jag lova. Men jag erkänner att den är väldigt, väldigt god och dyr.

Jag har samlat på mig några Visbybilder som jag tänkte bjuda på idag. Jag har knäppt en del på promenader en när jag väntade utanför min frissa. En del di och en del då.
Varsågoda!

Det har hänt att mina hundar inte betett sig som man önskar ( även mina hundar kan när dom vill) när vi varit hemma hos min gamla mamma.
Hon vill ju vara en snäll mamma och hjälpa mig att fostra dem och har då försökt säga till dem.

"Fy, gå därifrån, fy!"

Jag har försökt förklara för henne att de inte vet vad "fy" betyder. Inget ord jag har lärt dem och kommer inte göra heller. "NEJ" däremot fungerar ypperligt.

Idag gjorde jag något som hon skulle ha kunnat säga "FY" åt.
Körde förbi "sopa-gatan-bilen" och jag var liksom bara tvungen att ta ett kort. Ja, jag vet! Jag körde bil, samtidigt men det gick jätte sakta!
Med en hand på ratten, fumlandes med den andra med mobilen och snett och vint blev det men, resultatet skriker i alla fall "vårtecken"!

Så, nu kan ni få skälla på mig men jag lovar redan nu att jag inte ska göra om det.

Trädet ni såg på gårdagens inlägg, ser ut så här idag.
"Har man inte jobb, så skaffar man sig," heter det visst.

Så himla skönt att få ner den. En Lönn som växer så det knakar. Helst skulle jag vilja se den helt borta, men det fanns inte såg som klarade av det jobbet. Nu är den "klappad" men på helt fel årstid. Gör inget om den dör. Då lär den ju åka bort nästa gång.

Nu får vi sol på terrassen och i poolen hela eftermiddagarna i sommar. Kanon!

Vädret är vackert. Solen är varm.
Så, vi hittar på något ute.
Vad gör ni?

Snabbt blev det fredag igen. Har ni några planer för helgen?

Hos mej finns stor önskan om fortsatt soligt och skönt väder. Jag vill ut, ut, ut!
Det mesta i trädgården är fortfarande fastfruset men lite går nog att städa och plocka med. Lite pinnar och så. Viporna ska jag också ta in. De är klara för i år.

Sen står det som vanligt trettonåringens agilityträning i agendan, på söndag. Jag måste ta tag i anmälan till några hundutställningar också. Utställningarna här på ön brukar jag besöka, nämligen

Annars är det fritt! Så skönt!

En granne i närheten eldade ...... något idag.
Inte läge att sitta ute.

Igår fyllde våra "småkillar" fyra år. I alla fall på papperet. Jag var ju med vid uppfödaren när de föddes och jag vet att klockan passerade midnatt innan alla var födda, så Benji, fyller faktiskt år idag, om vi ska vara riktigt noga. Men i hundvärlden kan man inte dela födelsedatum på en kull så på papperet fyllde de år igår.

Fyra år kan gå fort. Jag, trettonåringen och U-B i väntan på valparna. U-B trött i sin kamp mot Cancern men gav sig inte. Hon ville ha den "sista" kullen och det fick hon också.

Ibland önskar jag att jag hade mer kurage och såg till att hennes avelsarbete löpte vidare. Men så är det inte och jag skulle nog inte vara någon bra uppfödare. Man ska ju skiljas från de små och lita på de nya ägarna. Tror att jag skulle ha svårt att släppa taget.

Nog om det!
Tårta blev det både för mattar, husse och de tre musketörerna. Trettonåringen fixade det, så klart. Hennes egen "Prins Nike av Gotland" kan ju inte fylla fyra år utan att firas.

Stort grattis till hela "Highland kullen"

Evighetsägg är något vi gör i princip, till varje Påsk.
Man tar vanliga ägg och låter dem koka i 3-4 timmar. Ja, du läste rätt.
Sen målar vi dem och jag brukar lacka dem med klar sprayfärg. Sen håller de hur länge som helst.
Cool va?

Vi brukar signera dem och sätta på årtal.
Vi har ägg som är väldigt gamla som barnen gjorde då de var små.

Med åren har det blivit ganska många ägg. Något brukar gå sönder varje år men vi målar också nya varje år så förrådet fylls på.

Har ni provat?

Det blev i alla fall ingen snö över Påsken, som tidningen lovade. Men det har varit kallt. Jättekallt. Så de små stunder som solen tittat fram har jag försökt att fånga.
I söndags klarnade det plötsligt upp på eftermiddagen och familjen passade på att ta en tur med hundarna i Visby.
Tur jag hade mössa! Hua så snålt det blåste.
Men på kort är det vackert.

Nu är det slut på Påsken men kycklingen får nog bo kvar i gräset några dagar till.

Har ni mycket Påskpynt att städa undan?

Förr frågades det efter Påskhare. "När kommer Påskharen, mamma?"
Samma svar varje år, "den kommer på Påskafton".

Nu för tiden frågas det rakt på sak, "när får jag mitt Påskägg?"
Inga finkänsligheter här inte.
Men svaret är det samma, "på Påskafton!"
Varför så sent?
Ja, så här är det!.
Då, förr när barnen var små gick de påskmarschen här i stan, sen besöktes oftast några grannar och godisförrådet byggdes snabbt på. Då tyckte jag att det var bättre att äta upp det godiset först innan nästa ägg kom. På så sett räckte det hela påsken.
Gamla traditioner håller jag på, stenhårt, eller?

I år deklarerade trettonåringen att Påskharen inte behövde gömma ägget.
SKÖNT!
Det låg fint och prydligt på köksbordet på Påskaftons morgon.
Påskharen har inget problem med att ändra på rutiner och traditioner i alla fall när det gäller påskjakter.