Ett ljus till himlen
Jag hade det lite lugnare i trimmet förra veckan och det gjorde att jag hade tid att tänka. Det är nog det som är skälet till de tunga tankarna, minnena och saknaden som gör sig påminda. Jag stod på stegen i vardagsrummet och målade väggarna vita och fina samtidigt som tårarna envist rann på kinden. Det är faktiskt skönt att gråta men det tar en enorm energi av en.
Väggarna blev i alla fall färdigmålade och i fredags bestämde vi att vi skulle skicka iväg en rislampa. Det kändes som en bra dag att skicka iväg ett ljus till himlen. För några år sedan befann vi i familjen oss i Thailand under jul och nyårshelgen. Där skickades det upp mängder av rislampor på årsdagen av tsunami katastrofen. Det var så fint och känslosamt att se alla ljus försvinna bort över himlen.
Nu skickade vi iväg ett ljus men för oss var det lika fint och känslosamt.
Ombyte förnöjer
Jag har alltid gillat att ändra och möblera om. Min man är inte riktigt med mig på det planet. Det är/var ju han som fick tapetsera. Tror nog att jag skulle klara det själv om jag bara ville, man jag vill inte. Han gör det ju så mycket bättre än jag.
Nej, så varför sitta här och knattra på tangenterna? Ska bara ta hand om pappersbunten bredvid mig, så är det till att byta kläder och börja kladda. Måla gör nämligen oftast jag.
Full fart mot helgen
Allt verkar köra ihop sig för elvaåringens aktiviteter i år. Danser som hon vill gå är samtidigt som körövningar. Tror vi löst det på bästa sett med att nappa henne och reservbarnet från körövningarna lite tidigare och köra i ilfart till dansskolan. Hoppas det funkar och att vi orkar. Det är ju ändå begränsad tid, dansen slutar ju i maj, menar jag. Körfröken verkade inte så himla glad men alternativet är att de inte kommer alls och det vet jag att hon inte vill. Dansen prioriteras högst av min yngsta dotter.
Men det räcker ju inte med att dansa EN dag i veckan. Lördagar är det också dans av en annan sort. Frid och fröjd, så långt, tills igår. Då ringer de från hundklubben och meddelar att agility, äntligen startar, och, självklart på lördagar. TJUT!!!!
Hur gör vi nu? Varför, varför, varför ska det alltid vara så? Att välja är jättesvårt när man så gärna vill allt. (Fråga mej som gått igenom en utbrändhet!)
Man måste välja, säger min gamla mamma. Men ibland VILL man inte välja, då vill man båda.
En sen kväll i början av Januari
En kväll i början av Januari var det lite lagom tö. Så där lagom snögubbeväder efter att ha varit kallt länge. Jag och Maken frågade elvaåringen och reservbarnet, som skulle sova över, om det ville gå med ut och bygga en gubbe? De tittade frågande på klockan som visade 21.30. Men lite tokig kan man väl få vara ibland? När alla fått på kläderna och kommit ut byggde vi för fullt.
Så här blev resultatet!
Sen åkte stjärtlapparna fram och den gigantiska snöhögen jämte trimmet kom till användning.
Det åktes och det åktes.
Igen och igen.
Självklart blev det en tävling om vem som kom längst.
Maken var tvungen att lägga sig i tävlingen. Men han vann inte.
Vi fick inte var med, bara titta på.
Klockan närmade sig midnatt och vi var alla trött och våta efter en galet rolig kväll i snön.
Gammalt och mossigt
Elvaåringen sitter vid sin dator och lyssnar på musik samtidigt som hon.......förmodligen spelar och chattar på samma gång.
Spotify är något nytt för mej men hon använder det flitigt och jag är inte gammalmodigare än att jag förstår finessen.
"Mamma, säg en bra låt".
Jag funderar och samtidigt tillägger hon,
"Inget gammalt från typ från 80-talet nu bara "
Hon säger det, 80-talet, som om det vore 1800-talet.
"Men jag kan inget nytt, vet inte titlarna eller vad artisterna heter, ju".
Jag lyssnar en hel del på radion och får min beskärda del av nytt i musikvärlden. Men som sagt, jag vet inte vem som spelar eller vad. Viktigt? Inte för mej.
"Okej, säg en bra artist då, eller ett band", säger hon då.
Genast säger jag mina stora favoriter, "Bee Gees". Då hon ville höra något nyare tillägger jag, "det finns en nyare skiva med en låt, You win again".
Sen kommer jag på att oj, den skivan kom ju på just 80-talen.
Nyare? Hur gammal börjar jag bli? Hoppas det inte växer mossa på mig för om man tyckte att 20 år sedan var nyss. Då börjar man nog bli mossig. Det tycker i alla fall min elvaåring.
Kan till sist berätta att elvaåringen inte tyckte låten var bra, men "Staying alive", den är bra tycker hon. Vågar inte berätta för henne att den är ännu äldre.
Fina kulor
Japp, vi har haft en RIKTIG gran i år. Maken har snörvlat en del men vi har inte låtsats om det och det var faktiskt han som tyckte att vi skulle ha en riktig (allerig, ni vet!)
Åh vad det blänker och glittrar.
Hur får man tag på en sådan där?
Jag kör fram och ........
AJJJ!
Hjälp, den sticks! Moffen, kom och hjälp mej!
Mmmm, hård kall och ömtålig, säger mormor.
Tjugondag Knut, då ska julen ut!
Nu skulle jag vilja att någon annan kunde plocka bort dem. Ja, ja, idag har jag i allafall inte tid (men blogga har jag tid med) eller är det lust som saknas?
Är livet en egoist?
Livet bara går vidare som vanligt utan några tecken på förståelse. Jag vill stanna och skrika ut att det inte är som vanligt. Det fattas någon, det finns barn och en make som har det mycket jobbigt just nu. Hallå, det är inte som vanligt. Hördu livet, gör något då! Men livet bara rullar på som om ingenting har hänt. Den tar ingen notis om de närmaste sörjande eller oss andra vänner som är ledsna.
Sorg är nog det tyngsta man kan bära. Det är som en stor klumpig ryggsäck som är felplacerad på kroppen. Den tynger, skaver och man kan inte på något sett bli av med den. Men med tiden vänjer man sig, det vet jag ju sen förut. Man accepterar den och lär sig bära den på rätt sett. Men just nu är den tung, tung, tung.
Hon saknas mej!
Nu har min förtvivlan sannat sig.
Nu finns bara tårar och saknaden kvar och hopplösheten.
Hopplösheten över att inte kunna styra över livet.
Hopplösheten över att inte kunna få tiden tillbaka.
Men snart slutar tårarna att rinna.
Snart finns bara alla fina minnen kvar.
Jag ska försöka omvandla dem till styrka, komma ihåg dina kloka ord.
Tack för allt du lärt mig, tack för tiden vi fick.
Sov gott kära vän.
Snö, snö och åter snö
Jag tror det hjälper lite för jag kämpar vidare. Tror nog att jag flyttat på ett ton snö redan och vintern är inte slut på långa vägar.
2011
Tonåringen och J kom på besök tillsammans med lilla H och det var extra roligt då våra gäster hade en liten kille i precis samma ålder.
Hundarna fick också sällskap av en Rottisvalp. Ohej vad det gick undan. Mest leksugen var Puma. Äldst men barnslig.
Hon har blivit så himla stor (gud så jag tjatar om det hela tiden) och hon närmar sig sin ett års dag. Inte förrän i April men Ni vet, det går fort som sjutton. Funderar på vad det ska bli i ettårs present?
När hon har stöd och motstånd under kan hon komma upp på alla fyra och stå och gunga. Hon säger fler och fler ord och man kan nu höra "Itta!" "A de?" "Datta" och "Mamm".
Nyårsnatten blev sen och lilla H fick sova kvar hos oss. Då fick de unga föräldrarna lite sovmorgon och det kan man ju behöva som småbarnsföräldrar.
