Kantareller?
Det är höst igen och då blir jag påmind om hur värdelös jag är på att hitta svamp. Ärligt talat har jag slutat leta. De svampar jag hittar vågar jag inte plocka för de är säkert giftiga. I förra veckan när vi var ute och spårade med hundarna såg jag, som jag trodde, kantareller. När jag senare berättade att jag minsann hade sett kantareller så min elvaåring till mej, "mamma, det var inte kantareller". Jo ho då, det var det visst, stora, jätte stora. Elva åringen skakar på huvudet med hopplös min, "NEJ mamma, det var INTE kantareller!"
Nu är det så att elvaåringen har varit med reservbarnet i skogen med hennes svamp –plockar -familj. De har hittat massor av kantareller som elvaåringen stolt kommit hem med. På något sett ser jag mig besegrad. Jag kan inte hitta kantareller och jag kommer aldrig att göra det heller. Jag vet ju inte ens hur de ser ut (tydligen), annat än som avplockade i affärsdisken eller i en påse plockad av min yngsta dotter. Nu ligger självförtroendet i botten och jag lägger ner hela min dröm om att hitta kantareller.
Nervös väntan
Det värsta jag vet är när mina barn tävlar. Jag blir så nervös så det inte går att jämföra med något annat. Idag har elvaåringen och Nike gått Viltspårprov. Jag gick med på provet, bredvid domaren och allt var frid och fröjd med allt, även mina nerver. Det var precis som om jag själv gick med spårlinan i handen, men så var det ju inte.
När spårningen var avslutad ville inte domaren medge att ekipaget blivit godkända utan drog lite på svaret som om det var väldigt oklar hur det skulle bedömas.
Själv tyckte jag att det var självklart att de blivit godända i anlagsklassen men blev ändå en smula osäker i och med att domaren drog på resultatet.
När alla hundar, för dagen 18 stycken, hade gått sina spår för respektive domare i två olika klasser, började det ödesstigna väntan på det slutliga resultatet. Jag han bli både nervös och irriterad på elvaåringens domare. Vid det här lagen hade jag inriktat mig på att de inte skulle bli godkända även om jag själv tyckte att de gjort ett utmärkt arbete.
Men så kom vi då äntligen till dagens sista punkt, prisutdelning och visst blev de godkända! Dessutom har de båda med sig ett vandringspris hem som ska stå i "skrytskåpet" i ett år. Wow vilket ekipage de båda är tillsammans, Nike och elvaåringen. 
Bild från i sommras när vattnet ännu var varmt och skönt.
Klippa till mej själv
I början av sommaren bestämde jag mig för att jag skulle se till att komma iväg till frissan, innan Midsommar. Min kära vän Tina har en salong, Stil och henne sviker jag inte. Det är till henne jag ska gå och ingen annan har någon möjlighet att få sätta saxen i mitt hår. Hon är bäst, (även om man inte kan se det på mitt ovårdade hår).
Det blev Midsommar och jag hade naturligtvis inte tid för någon frisörbesök. Två veckor efter Midsommar ringde jag, en gång. Telefonsvarare. Aj, da! Det går ytterligare några veckor, sen ringer jag igen. Telefonsvarare, Ajaj da. Semester kan hända?
Sen gick det mer än några veckor men till slut ringde jag igen. Japp, svar den här gången. Nu är det ju så, att Tina är precis lika fullbokad som jag, eller mer. Att få till en bra tid som passar henne och mej var inte lätt. Men idag ska jag äntligen iväg och träffa henne. Nu sitter jag här med mitt Swintohår och kommer skämmas som bara denn. Tina kommer att skratta för hon vet att det inte kommer att hjälpa med att försöka påverka mig att komma oftare. Det är ju det jag redan gör, förr var det nämligen ännu värre.
Swintofrisyren var ett faktum redan i Maj när den här bilden togs. Men mina pojkar är fina i håret.
Pussar och hemlisar
I söndags var vi hemma hos U-B, vår Kennelmamma för att fota småpojkarna. Maken och U-B äger Benji tillsammans och det är alltid kära möten mellan Benji och henne. För visst vet han att det är hon som är den riktiga matte även om han bor här. Titta här bara vilka hemlisar de har ihop. 
U-B har andvänt precis samma bild på sin blogg och medgav där att det var hemligheter han berättade. Något om husse var det visst. Tur att det inte var något om mej.
Sen skulle det pussas.
I det här läget började jag bli orolig för hur ont Benjis tassar gjorde på U-B:s ömma kropp. Men jag hade inte hjärta att avbryta. Ett så kärt möte!
Men tillsist fick han ge sig. Benji är en riktig kram gokille som gärna sitter i knä och kramas. Han skulle nog kunna stå där och krama sin "riktiga matte" länge, länge.
Lokala skurar
Lyssnar man på väder prognosen säger de att det lokalt kan bli regn. För några dagar sen var regnet väldigt lokalt. På vår sida om staketet var det uppehåll men på andra sidan, hos grannen sken solen samtidigt som det ösregnade. Försökt att ta en bild men det blev inte så lyckat. Inte så lätt att fånga en regnskur på bild. Men det var väldigt fascinerande att se naturens skådespel.
