Likadant varje år
Deklarationen ska lämnas in och det är likadant varje år. Jag väntar in i det sista för att det är så himla tråkigt. Har ju skaffat F-skatt men berörs inte av det i den här deklarationen. Därför borde det inte vara så jobbigt att titta på siffrorna som är förskrivna i blanketten och sen skriva under. Men det är jobbigt! Det är jobbigt att ta sig för, eller tråkigt, kanske?
Makens är lite krångligare. Där köra jag in några kassar med pärmar till en som är väldigt bra på bokslut och deklarationer. Sen ringer hon och säger att jag kan hämta dem igen. Vi går igenom en massa obegripliga saker som avskrivningar och ditt och datt. Sen berömmer hon mig för att jag gjort ett bra jobb under året med bokföringen och att det är ordning och reda. Det gör att jag i min tur köper hennes obegripliga prat om avskrivningar och litar på henne till 100%.
Sen kör jag hem med blanketten, pekar på raden för underskrift och säger till maken att skriva på. Det gör han utan att tveka. Det är det som kallas tillit!
Fakturan kommer inom några veckor men det är det värt.
/P
Tassklipp
Tioåringen fick följa med ut i trimmet med sin hund för att klippa till lite snygga tassar.
Lite nervös var hon allt men hon är jätteduktig med saxen.
Det stundas utställning om några veckor så jag övervakade det hela mycket noga. Några små skavanker blev det men det hinner växa ut så det är ingen fara. (Men gud så petig jag är!!)
Undrar hur mina första tassklippningar såg ut? Jag tror inte jag vill veta, men lite bättre har jag nog blivit med åren. Övning ger färdighet och det sa jag till tioåringen, även om hon gjorde ett mycket snyggt arbete.
Lite nervös var hon allt men hon är jätteduktig med saxen.
Det stundas utställning om några veckor så jag övervakade det hela mycket noga. Några små skavanker blev det men det hinner växa ut så det är ingen fara. (Men gud så petig jag är!!)
Undrar hur mina första tassklippningar såg ut? Jag tror inte jag vill veta, men lite bättre har jag nog blivit med åren. Övning ger färdighet och det sa jag till tioåringen, även om hon gjorde ett mycket snyggt arbete.
Tåren som inte kan hejdas
Tioåringen sjunger i Västerhejde flickkör och igår hade de en föreställning med Musikalen "Lillebror" som är skriven av Tomas Boström. Det är en gripande musikal som får en att vakna och inse att vi har en väldig tur som är födda just här. Här i ett land där vi har det bra och tar väldigt mycket för givet.
Många vackra sånger blev det och min tioåring sjöng ett gripande solo om ett litet nyfött barn. Hela vår familj satt bänkade i publiken och jag fick turen att hålla lilla H i famnen. Hon sov så skönt under hela föreställningen. När tioåringen så vackert sjöng sitt nummer satt både jag och den unga tonårsmamman och grät tyst. Det var så gripande och vi satt där med lilla H som är i det närmaste nyfödd. Lyckliga och känsliga.
Lite diskret försökte vi få bort de envisa tårarna som ideligen trillade över kanten ner mot kinden.
"Har du en servett?" väser jag i tonåringens öra när sången är över. "Nej!" väser hon tillbaka lite irriterat och försöker envist att torka kinden torr. Sen börjar vi fnissa. Det gör ju inte saken bättre när det gäller tårarna. Då rinner de ännu mer.
Om två veckor ska tioåringen upp på scenen igen. Då är det dans som gäller. Förmodligen sitter jag och lipar då också men då är det mörkt i lokalen så då gör det inget.
Många vackra sånger blev det och min tioåring sjöng ett gripande solo om ett litet nyfött barn. Hela vår familj satt bänkade i publiken och jag fick turen att hålla lilla H i famnen. Hon sov så skönt under hela föreställningen. När tioåringen så vackert sjöng sitt nummer satt både jag och den unga tonårsmamman och grät tyst. Det var så gripande och vi satt där med lilla H som är i det närmaste nyfödd. Lyckliga och känsliga.
Lite diskret försökte vi få bort de envisa tårarna som ideligen trillade över kanten ner mot kinden.
"Har du en servett?" väser jag i tonåringens öra när sången är över. "Nej!" väser hon tillbaka lite irriterat och försöker envist att torka kinden torr. Sen börjar vi fnissa. Det gör ju inte saken bättre när det gäller tårarna. Då rinner de ännu mer.
Om två veckor ska tioåringen upp på scenen igen. Då är det dans som gäller. Förmodligen sitter jag och lipar då också men då är det mörkt i lokalen så då gör det inget.
Finns det nackdelar med ett uterum?
Att ha ett uterum är underbart på våren, hösten och även på sommaren. Vi tillbringar många timmar i vårt uterum hela våren, sommaren och höstens svala kvällar. Men det finns nackdelar och det är just dit jag kommit nu. Det ska vårstädas. Ack, så tråkigt det är. Det är lite för svalt för att vara skönt där ute just nu, även om man bara ska städa, inte sitta och njuta med en kopp kaffe. Allt måste torkas av, fönster ska putsas. Det är många fönsterrutor man just nu inte kan se ut igenom. Men när det väl är färdigt, då är det underbart. Mitt dilemma just nu är att det INTE är färdigt. Inte ens påbörjat, faktiskt.
Sååå...........
det är bara att ta sig i kragen!
Sååå...........
det är bara att ta sig i kragen!
Snö eller aska?
Igår morse vaknade vi Gotlänningar med blicken över ett vitt landskap. Det var inte lava aska från Island utan snö. Om snön kom från Island är svårt att svara på. Efter några timmar var landskapet återställt i sin färgskala och så även i dag. Lite vitt flyger och far mellan varven i luften med det får jag stå ut med. Det positiva med att solen håller sig gömd, är att det alltid blir lättare att stå inomhus och jobba. Men jag håller ändå en tumme på att solen visar sig snart, även om jag har hela dagen framför mig vid trimbordet.
Sorgsna hjärtan
Det är två och ett halvt år sen som vår hund Marwin lämnade oss. Ändå är han med oss varje dag. Vi tänker på honom, säger hans namn ideligen, fast till fel hund. Jag fäller ofta en tår och blir tung i hjärtat.
I helgen åkte jag till djurbegravningsplatsen där han ligger och vårstädade lite. Jag grät som vanligt en skvätt i bilen därifrån och undrade i stillhet när det ska gå över. När ska smärtan och saknaden släppa?
Under tiden som jag planterade lite nya blommor på hans grav pratade jag lite med honom. Undrade om det är så att han kommit tillbaka till oss i skepnad av Nike? Nike är nämligen så otroligt lik Marwin på så många sett. Olik honom på andra sett men det är vissa typiska beteenden som nästan skrämmer oss ibland.
Ofta funderar jag över någon sorts återfödelse. Att vi kommer tillbaka till livet igen efter döden på något sett. Ändå har jag svårt att tro på den religösa, kristna aspekten. Eller kanske är jag bara rädd för att tro på mitt eget sett. För det måste väl ändå vara en sorts religion det också?
Vår vackra Marwin sitter här tillsammans med Puma. Bilden är från 2007.
I helgen åkte jag till djurbegravningsplatsen där han ligger och vårstädade lite. Jag grät som vanligt en skvätt i bilen därifrån och undrade i stillhet när det ska gå över. När ska smärtan och saknaden släppa?
Under tiden som jag planterade lite nya blommor på hans grav pratade jag lite med honom. Undrade om det är så att han kommit tillbaka till oss i skepnad av Nike? Nike är nämligen så otroligt lik Marwin på så många sett. Olik honom på andra sett men det är vissa typiska beteenden som nästan skrämmer oss ibland.
Ofta funderar jag över någon sorts återfödelse. Att vi kommer tillbaka till livet igen efter döden på något sett. Ändå har jag svårt att tro på den religösa, kristna aspekten. Eller kanske är jag bara rädd för att tro på mitt eget sett. För det måste väl ändå vara en sorts religion det också?
Vår vackra Marwin sitter här tillsammans med Puma. Bilden är från 2007.
1-års present
Den 3/4 fyllde småkillarna 1 år. Det har gått otroligt fort. Nyss satt jag med de nyfödda valparna i ena handflatan och nu är det stora starka klunsar på närmare 25 kg. Jag är så otroligt glad över våra hundar och skulle inte vilja vara utan dem. Ändå rekommenderar jag ingen att ta två hundvalpar på en och samma gång. Det ligger en hel del jobb bakom oss under det här året och det kommer att fortsätta så. Med tre hundar i kopplet, varav två slynglar, är det mycket tillrättavisande under promenaderna. Om man inte vill ha 75 kg draghjälp vill säga, men det vill inte jag. Grannarna och hundfolk som vi möter då och då på våra promenader brukar säga att jag har ett otroligt tålamod. Så är det, tålamod och att vara 100% konsekvent, det är det som behövs.
Nikes matte tog med sin mamma (jag alltså) till en affär fylld med hundgrejer. Där övertalade hon sin mamma (tillslut) att köpa en mycket fin mjuk hundbädd. Kan tillägga att den var väldigt ljus också och inte har överdrag som går att tvätta. Exakt hur övertalningen gick till, vet jag inte.
När presenten tillslut var inslagen åkte vi hem och där fick Nike sin födelsedagspresent. Han öppnade den själv efter konstens alla regler.
Kan tillägga att Benji också fick present men i form av tuggben.
Nikes matte tog med sin mamma (jag alltså) till en affär fylld med hundgrejer. Där övertalade hon sin mamma (tillslut) att köpa en mycket fin mjuk hundbädd. Kan tillägga att den var väldigt ljus också och inte har överdrag som går att tvätta. Exakt hur övertalningen gick till, vet jag inte.
När presenten tillslut var inslagen åkte vi hem och där fick Nike sin födelsedagspresent. Han öppnade den själv efter konstens alla regler.
Kan tillägga att Benji också fick present men i form av tuggben.
Förstoringsglas önskas
Nej, jag har inte fått bort hårstrået, bara så Ni vet! Inte heller kan jag se det och det kan bero på flera saker.
1. Jag börjar se dåligt. Japp! Jag erkänner!
2. Jag kan liksom inte få upp foten så att jag kan se in mellan lilltån och den andra bredvid. Det är där det sticker. Om jag ska skylla på styva knän eller mage och lår som är i vägen, vet jag inte.
Alltså behöver jag ett förstoringsglas, en himla stark lampa och en PT, snabbt som sjutton.
Föresten, har tårna som sitter mellan stortån och lilltån några namn?
Stortån
Pektån?
Långtån?
Ringtån?
Lilltån
Någon som vet?
1. Jag börjar se dåligt. Japp! Jag erkänner!
2. Jag kan liksom inte få upp foten så att jag kan se in mellan lilltån och den andra bredvid. Det är där det sticker. Om jag ska skylla på styva knän eller mage och lår som är i vägen, vet jag inte.
Alltså behöver jag ett förstoringsglas, en himla stark lampa och en PT, snabbt som sjutton.
Föresten, har tårna som sitter mellan stortån och lilltån några namn?
Stortån
Pektån?
Långtån?
Ringtån?
Lilltån
Någon som vet?
Hårstrå mellan tårna
Det finns problem och så finns det problem.
Just nu har jag två problem. Det ena är min undrar varje morgon. Har min tonåring fått sova i natt? Mår de bra och har Hanna ätit som hon ska?
Jag får svar varje förmiddag och det har varit "SVAR JA" på alla mina funderingar alla fem dagarna. Lilla Hanna är nämligen en liten ängel som låter sina föräldrar sova nästan hela nätterna. Hon skriker nästa aldrig och finner sig i det mesta.
Och varför var inte mina döttrar så när de var små? Eller så var de det men jag kanske bara minns de där jobbiga nätterna och de där dagarna som man gick runt i morgonrock och bar, vyssade och tröstade. Vi människor har så lätt för att enbart minnas det jobbiga.
Mitt andra problem är att jag har fått ett hårstrå mellan tårna. Skratta Ni! Det är inget hårstrå som växt ut. Nej, det är ett hårstrå utifrån som nästlat sig in.
Jag får ofta hår som ger sig in i fötterna precis som stickor. Hundhår naturligtvis, små fina ull som kan sticka så det inte går att förklara. Just det här strået är så fint och klent så jag inte kan se det. Det bara känns.......jätte mycket.
Har Ni fått hår i fötterna någon gång?
Just nu har jag två problem. Det ena är min undrar varje morgon. Har min tonåring fått sova i natt? Mår de bra och har Hanna ätit som hon ska?
Jag får svar varje förmiddag och det har varit "SVAR JA" på alla mina funderingar alla fem dagarna. Lilla Hanna är nämligen en liten ängel som låter sina föräldrar sova nästan hela nätterna. Hon skriker nästa aldrig och finner sig i det mesta.
Och varför var inte mina döttrar så när de var små? Eller så var de det men jag kanske bara minns de där jobbiga nätterna och de där dagarna som man gick runt i morgonrock och bar, vyssade och tröstade. Vi människor har så lätt för att enbart minnas det jobbiga.
Mitt andra problem är att jag har fått ett hårstrå mellan tårna. Skratta Ni! Det är inget hårstrå som växt ut. Nej, det är ett hårstrå utifrån som nästlat sig in.
Jag får ofta hår som ger sig in i fötterna precis som stickor. Hundhår naturligtvis, små fina ull som kan sticka så det inte går att förklara. Just det här strået är så fint och klent så jag inte kan se det. Det bara känns.......jätte mycket.
Har Ni fått hår i fötterna någon gång?
Tjej lag
Tack snälla ni för alla gratulationer.
Titta så stolt hon är, den lilla mostern.
En gång sa min make att han ville ha döttrar. Eller, så var det egentligen inte, han sa att han gillade tjejer och vill ha ett helt fotbollslag. Två fick han till sitt lag och nu har en av dem spunnit vidare och skaffat en tjej till. Inga söner här inte, även om vi gått omkring och sagt "han" sedan vi fick veta att tonåringen var gravid. Men som U-B skrev till mej i ett sms, det blev en HAN-na.
Hon är så fin och go. Äter och sover, säger till att det är dags att ändra ställning eller byta blöja och är nöjd igen. En liten ängel som lät sina föräldrar sova hela första natten och nästan hela andra också.
Nu får hon skynda sig att växa till sig lite så att mormor kan få låna henne.
Lycklig mormor
Det var inte länge sen hon låg i min famn som en liten skrutt och sög på nappen. I natt blev hon själv mamma till en liten tjej. Hanna kommer den lilla (nog) att heta. Exakt en halv meter lång och 3,5 kilo, drygt.
Jag har inte fått sett henne i verkligheten än men ett litet kort på mobilen har varit tillräckligt för att hjärtat ska slå dubbla slag.
Nu ska jag hålla mig i skinnet och försöka låta de båda nyblivna föräldrarna vara i fred (men svårt är det). De har redan kommit hem från BB och nu behöver de få landa. Men så fort de säger till att jag får, kommer jag att gå in i min mormor roll på fullt alvar och lite till.
Ett mammahjärta eller nojig tant?
Vila!
Påsken kom och försvann med en rasande fart. Jag har inte lyckats skrämma iväg förkylningen men jag har hunnit vila lite. Inte heller har jag blivit mormor......än. Men det är inte långt kvar. Lilla gumman, hon som ska bli mamma, är trött och mår inte så bra. Högt blodtryck har hon också och åker på kontroller hela tiden. Tur att vården tar det hela på allvar, fast vad hjälper det i mitt lilla mammahjärta? Jag är orolig som sjutton hela tiden. Sover med mobilen bredvid mig som värsta nojiga tanten. Men det är väl så man är när man ska bli mormor, man blir tantnojig.
Snön har äntligen försvunnit helt och i helgen ska vi dra igång en Viltspårskurs. Det är SÅ roligt! Jag älskar verkligen det. Både att spåra och att får hålla kurs. Fattar inte riktigt vad i det hela, som är så roligt. Min kära make säger att det är för att jag får styra och ställa och prata, prata, prata. Ja, så är det nog. Men det är ju det jag är bra på, prata. När jag sen får prata om det jag älskar väldigt mycket så blir det ju ännu bättre. Hundar, hundar, hundar!
Näsa att spåra med.
Den första Blåsippan
Titta vad jag hittat!
Jag känner mig lite sliten ska jag erkänna. Förkyld är jag också. Det där med balansgången är ett mycket komplicerat dilemma för mej. Just nu är jag lite svajig så det här med lång helg passar mig bra.
Jag har haft mycket att göra i trimmet och det är ju kanonroligt. Samtidigt som jag vet att jag bör hålla igen lite för att orka, VILL jag så mycket. Suck! Detta är Pernilla i ett nötskal.
Maken tog två hundar på promenad i morse, de två små, ettåringarna som inte är så små längre. Puma satt kvar i hallen och tyckte synd om sig själv. Det behövde han inte göra så länge för när jag svalt frukosten gav vi oss iväg på en lyxtur. Bara jag och Puma, solen sken och fåglarna sjöng. Det var precis det jag behövde. En lugn skön promenad med min bästa vän, Puma.
När vi kom ner i ett änge hittade jag till min förvåning Blåsippor. Jag trodde att vi skulle få vänta ett tag till på dessa underbara blommor. Vi har ju haft en vinter som varit både lång och sträng. Men, där lyste de små blå rackarna upp min sköna vår tur. Underbart!
Nu ska jag vila så jag är tipp topp på tisdag.
Ha en underbar fortsättning på Påsken allihop!
Jag känner mig lite sliten ska jag erkänna. Förkyld är jag också. Det där med balansgången är ett mycket komplicerat dilemma för mej. Just nu är jag lite svajig så det här med lång helg passar mig bra.
Jag har haft mycket att göra i trimmet och det är ju kanonroligt. Samtidigt som jag vet att jag bör hålla igen lite för att orka, VILL jag så mycket. Suck! Detta är Pernilla i ett nötskal.
Maken tog två hundar på promenad i morse, de två små, ettåringarna som inte är så små längre. Puma satt kvar i hallen och tyckte synd om sig själv. Det behövde han inte göra så länge för när jag svalt frukosten gav vi oss iväg på en lyxtur. Bara jag och Puma, solen sken och fåglarna sjöng. Det var precis det jag behövde. En lugn skön promenad med min bästa vän, Puma.
När vi kom ner i ett änge hittade jag till min förvåning Blåsippor. Jag trodde att vi skulle få vänta ett tag till på dessa underbara blommor. Vi har ju haft en vinter som varit både lång och sträng. Men, där lyste de små blå rackarna upp min sköna vår tur. Underbart!
Nu ska jag vila så jag är tipp topp på tisdag.
Ha en underbar fortsättning på Påsken allihop!
