Mitt liv på väg tillbaka från stress och utbrändhet. Mitt liv med min familj och våra tre underbara hundar.
Tiden rinner ut
Jag startade den här bloggen för många år sen då jag mådde ganska dåligt. Utbränd men för envis att förstå det, började jag skriva av mig i bloggen. Från början var den menad som en sida för mej och min ena hund Puma. Min tävlinghund, jobbarkompisen som var/är mig hack i häl vart jag än är.
Men tider förändras och timglaset vänds. Pumas timglas kommer snart att stanna. Det är ingen som kommer vända på det fler gånger för hans tid håller på att rinna ut, för sista gången.
pernillaochpuma.blogg är "vår" blogg. Min och Pumas och när han är borta kommer jag att sluta skiva i den här bloggen.
LUGN!
Jag ska bara flytta.
Jag finns redan i ny tappning men med samma gamla Pernilla vid knapparna.
Tack för era mattips. Det blev ju inte direkt någon matsedel av tipsen, den räcker liksom bara några dagar, men det gav mig lite ny inspiration och det behövdes. Tack! Igår var det kyckling från "Mysbella" och pajen från "Sus i hus" ska absolut testas.
Nu ska bara kvällsmatsproblemet för dagen lösas, sen är det ju helg. I mogon alltså. Då är det mycket lättare att hitta på. För det är inte det att jag inte gillar matlagning, det är själva "hittapåandet" som är problemet. Helgmat är rent av roligt, ibland.
Vi hade matkassar en period men jag vet inte...?
Tillslut blev alla så trötta på gryn av olika slag. Har hela skafferiet fullt med icke fullkorniga gryn och ris som jag inte vad vad jag ska göra med.
Men nu när jag tänker på det så. Kanske är det dags att köra en matkassar i några veckor? Då värdesätter man köttbullar och makaroner efter ett tag.
Tack snälla ni för era "krya-på-mig-hälsningar". De hjälpte faktiskt, även om jag ännu är förkyld, men på benen igen.
Måndag och strålande väder. Det spelar nu inte så stor roll, för jag jobbar inomhus men för dem som jobbar ute är det säkert helt underbart.
Det gläder även mig också. En annan sak som gläder mig är när ni skriver att mina foton är fina. Tack, snälla ni. Det var inte förrän jag började blogga som jag började ta bilder. Jag menar att ta foton på annat än människor och hundar. Det var då jag äntligen började må så bra och kunde se färger och ha tid att titta.
Men hur som vill jag säga tack! Ändå tas nästan alla kort med min mobil. Inköpet av min IPhone är inget jag ångrar. Jag bloggar nästan uteslutande med den och just idag har Blogg.se gett mig den nya appen. Hoppas verkligen att alla funktioner går att använda här så som i en dator.
Det finns en konstnär som tillhör en av mina favoriter och det är Tove Adman. För många år sen fick vi denna fantastiska ljusstake till julklapp från arbetsplatsen jag jobbade på. Men jag erkänner att jag inte var så förtjust i den då, konstigt nog. Det har växt fram och nu skulle jag vilja ha två till. Skulle liksom passa perfekt.
Nu har jag hittat ytterligare en favorit av henne.
Snåla Pernilla säger: den kostar 625,- är 13cm hög och väger nästan 4kg.
Idag tar Visbys gymnasister studenten. Solen skiner, det är varmt och nästan vindstilla. Kan det bli mer perfekt? " "Fröjdas i ungdomens vår". Fast idag är det försommar. Men fröjdas kommer de att göra, ungdomarna.
Jag har ingen "nära" student som jag ska fira. Ett studentfirande har vi blivit bjudna till men fått tacka nej. Här är det nämligen vanlig skoldag för högstadie eleverna och studenten i fråga bor i Gnesta. Att ta ledigt för trettonåringen var inte att tänka på. Hon har tappat så många, många skoldagar med alla läkarbesök, den här terminen.
Vi hälsar på "bästisen" med student och familj vid ett annat tillfälle.
Önskar alla studenter lycka idag och "den ljusnande framtid är Er"!
Särskilda kramar vill jag sända "agility tjejerna" som lämnar hundarna hemma idag och åker på vagnflak. Hoppas ni får det riktigt härligt.
Förkylningen vill inte ge sig. Lite synd om mej är det!
Orken är på minus sidan men Pernillas vikarie vill inte ta vid i trimmet så det är bara att vackert stoppa i sig några Alvedon och le.
"Du får väl boka om", säger maken.
Eller hur! Vad ska jag boka om dem till? Jag har ju inga lediga tider.
Tänk om man inte hade värre problem? Tänk om jag inte hade några kunder och hade tid att vara hur sjuk som helst. Hade jag klagat då? Gissa??
Bilden är från i lördags i Tjukle. "De tre vännerna och fotografen".
Det har verkligen varit ett underbart vårväder de senaste dagarna. Ofta är det så när det är vårutställning här på ön. Lite blåsigt med sol och det innebär att man gärna sitter i solen under tiden man väntar på att få "glassa" i ringen eller när man beundrar alla andra vackra hundar. Sen är man röd, röd, röd i ansiket. Varje år, lika dant. Visst är det konstigt?
Den utställning här i Maj, är dock inte utsatt på samma sett som den stora Kennelklubbsutsällnings som går av stapeln i augusti. Jag tänker på värmen och att ha hund i bilen.
Varje år får spikern ropa ut att det sitter hundar i bilarna. Fattar inte hur folk är funtade? Många, många gånger har polis tillkallats och de har fått slå in rutor på bilar.
Jag har ofta med hundarna i bilen men lämnar naturligtvis luckan öppen. Skulle inte falla mig in annat. Är det för varmt lämnas de hemma där det har det bäst en riktigt varm sommardag.
Jag har ju Solarplexius på rutorna bak i bilen. En produkt jag haft i många bilar. Mörka skivor som man lätt sätter i och kan ta ur om man skulle sälja bilen eller så. De skyddar mot solenens stålar och värmen. Kanon!
Skramlar inte, inte svårt att sätta i och garanterat värd vartenda öre.
Ibland finns det saker i affärerna som liksom ropar på mej. "Här är jag som du måste ha, kom och hämta mej. Jag vill med dej hem!!!"
Har ni upplevt samma femomen någon gång?
Man går bort till den ropande saken och får genast ett dust "måste-bara-ha" pulver över sig.
Åhh, den skulle vi haft ute, jätte läcker ju. Så snygg så den kan stå framme hela sommaren vid blommorna ( läs, så jag kommer ihåg att vattna dem).
Den här gången stod jag och trettonåringen på Ica Maxi.
Den kom med hem! Förvånad?
Hur är det möjligt? Det är nog statistiskt omöjligt att det ska hända men det händer och oftare än statistiken kan göra möjligt.
Mej har det hänt två gånger. Två gånger! Förstår ni hur statistiskt omöjlig jag är?
Killen på besiktningen klappar mig på axeln och säger att statistiken ska man inte tro på. Det händer bra mycket oftare än vad man kan tro.
Han tröstar mig med att jag inte behöver komma tillbaka på ombesiktning och jag är hur glad som helst när jag vänder hemåt. Då kommer jag på att jag åtminstone kunde önskat honom en trevlig Valborg.
Ja, ja! Statistiskt sett är möjligheten väldigt liten att han är här och läser men vem vet? "Du trevlige besiktningskille, jag önskar dej en trevlig Valborg" och Ni andra också så klart!
Titta vad jag och trettonåringen sprang på när vi var och handlade blommor i förra helgen. Växthuset Linds har en hel del inredning och andra go-saker för ögat. Jag verkligen älskar att vandra runt och bara titta. Ja, köpa också.
Den här härliga soffgruppen är gjuten i betong i block som sen är ihop satta. Helt underbar och den skulle passa så bra på vår terrass.
Frågade maken om den gick att kopiera. Han bara grymtade.
Snabbt blev det fredag igen. Har ni några planer för helgen?
Hos mej finns stor önskan om fortsatt soligt och skönt väder. Jag vill ut, ut, ut!
Det mesta i trädgården är fortfarande fastfruset men lite går nog att städa och plocka med. Lite pinnar och så. Viporna ska jag också ta in. De är klara för i år.
Sen står det som vanligt trettonåringens agilityträning i agendan, på söndag. Jag måste ta tag i anmälan till några hundutställningar också. Utställningarna här på ön brukar jag besöka, nämligen
På trettonåringens skola finns några konstverk i koppar på ytterväggarna.
Ett av dem har jag suttit och tittat på när jag vid några tillfällen väntat på henne. Senast när vi skulle på sedvanligt besök på sjukhuset.
Där sitter jag och väntar funderar över vad doktorn ska säga till oss. Ligger det bra, blodsockret? Skulle inte tro det. Ligger det väldigt dåligt? Ja, mina tankar vandrar och jag glor på denna, denna, ja, vad är det för något?
Jag är osäker på konstnären men tror det är Björn Evensen. Någon som vet?
Tänk vad roligt att få skapa sånt här. Undrar hur man börjar? Jag ska nog bli konstnär när jag blir stor.
Vad tycker ni det förställer, eller vart vandrar era tankar när ni ser på det?
Nu är den nya klädförvaringen i hallen färdig. Tapeten sitter på väggen och det är bara listerna som saknas.
Trappan är inte heller färdigmålad med det fixar nog maken i nästa vecka. Då är jag och trettonåringen borta och behöver inte bruka trappan hela tiden. Vi behöver inte heller klaga på färglukten. Maken, den stackarn, han får vara kvar hemma och jobba. Han klagar sällan.
Det är ju massor kvar som ska pimpas och så. En spegel ska inhandlas. Jag har sett en väldig snygg. Frågan är bara vart jag såg den?
Just nu lusläser jag Ikea.se.
För ett tag sen fick jag två utmärkelser men med samma tema. Den ena fick jag av Bara Anna och den andra av MalinB.
Jag tackar och bockar för förtroendet, eller nyfikenheten. Uppdraget går nämligen ut på att berätta åtta saker om sig själv. Ha, ingen konst. Här finns mycket att berätta om, eller?
Nr: 1
Min pappa kommer jag inte ihåg så mycket av, han dog när jag var åtta år. Cancern såg till att hans liv inte blev så långt och att jag och mamma blev ensamma.
Nr:2
Jag är så kallat "sladd barn" i en syskonskara på fyra. Redan som sex åring blev jag moster till J. Hon har varit mer av en syster för mej än hennes mamma. J har precis i dagarna kommit hem från Nigera tillsammans med sin man där de äntligen fått ta med sin son hem. Är så glad för deras "mamma och pappa lycka".
Nr:3
Så länge jag kan minnas har det funnits hund i huset, när jag växte upp. Jag var så arg på min mamma som inte kunde sköta om hunden som man bör. Gå ut och gå och aktivera, ni vet? Nej, hon tyckte vi hade stor och tillräcklig trädgård. Hua!!! Tänk att jag redan som barn var så "hund-förnuftig".
Nr:4
Som fyrtioårskris valde jag att bryta ihop totalt vid "väggen". Totalt sönderstressad bestämde jag mig så småningom att göra det jag älskar mest här i livet. Jobba med hundar, på riktigt!
Utbränd + äh = .starta eget!
Jag valde att jobba så mycket jag orkar och det gör jag. Jag mår idag bra, är fattig men har kvalité i livet. Det är värt väldigt mycket för mig.
Nr:5
Jag har alltid velat bli frissa men fick tidigt höra att min rygg inte skulle klara av det. Så jag har nöjt mig med att "hemma klippa". Klippte vänner, mig själv, vänners föräldrar. Det såg antagligen inte klokt ut men jag tyckte det var fint. Färgat mitt eget hår har alltid gjort. Ibland med mindre lyckat resultat.
Till slut blev jag vuxen och tog kommandot över mitt liv och blev frissa. Men hundfrisör! Så det kan bli.
Nr:6
Min första hund klippte jag när jag var tio år. En vit dvärgpudel som hette Lotten. Jag frågade mamma och hon sa att det var okej. Tror ni hon var vid sina sinnes fulla bruk?
Som tur är finns det inga kort.
Nr:7
Jag är hopplöst dålig på att ljuga. Jag snärjer in mig i alldeles för mycket prat som skvallrar om att jag är ute på hal is. Den enda jag lurar bra, är mig själv.
Nr:8
Jag har ridit väldigt mycket. Började som åtta åring och höll på konstant tills jag var arton. Har haft några återfall som vuxen även om jag bytte hästar mot hundar. Jag har ridit in otaliga, tävlat och provat på att rida akademiskt.
Sanningen: Jag har endast tagit fem (5) ridlektioner i hela mitt liv. Tre av dem var för Sylve Söderstrand. Vem han är?
Han är idag förbundskapten för Sveriges ridsportstjärnor. Men då, var han en helt vanlig kille som var väldigt duktig på hästar.
Det var det!
Nu ska denna utmärkelse skickas vidar men ni vet, jag är ju så dålig på det. Den som vill får ta över den här och nu. Var så god!
Här kommer några bilder från en förmiddag tillsammans med en av mina kunder.
Ville har nyss kommit. Det är ca: 10 v sen han senast blev klippt.
Först blir det ett bad.
Sen tork och föning. Viktigt att få all päls rak och utredd.
Klippt och klar enligt matte och husses önskemål.
Ville är en korsning med "Bomullshund " Coton de Tuléar och en väldigt mjuk, ullig och tidvis tidskrävande päls.
Bjuder på lite nostalgi i dag på Alla Hjärtans dag.
Bilderna får tala för sig själv så luta er tillbaka och njut av en av de bästa låtar jag vet (fast det finns många).
Jag blir tonåring igen och står på discotekets golv och dansar järnet. Kännde ju vakten så jag hade tur och behövde inte ens försöka att få till ett falskt leg.
Har ni dansat till Steve Kekana eller är det bara jag som börjar bli lastgammal?
Det är inte ofta jag går på bio men ibland så...!
Förr hände det att jag gick på någon barnfilm då och då men barnet har nu blivit tretton år och inte så sugen på att se tecknad Disney längre.
Nu för tiden vill hon se lite "vuxnare" filmer.
Les Mise'rables är filmen vi varit och sett ikväll.
Den var hemsk, sorglig, vacker, skrämmande, lång och väldigt, väldigt bra.
Den filmen sätter ett avtryck som inte kommer försvinna i första taget.
Man måste tycka om musik för att orka se den. De sjunger i två och en halv timma. Jag skojar inte!
Har du sett den?
Synopsis:
Med nittonhundratalets Frankrike som skådeplats berättar "Les Misérables" en fängslande berättelse om krossade drömmar och olycklig kärlek, passion, offer och försoning - en tidlös saga om den mänskliga själens odödlighet.
Jackman spelar ex-fången Jean Valjean, jagad sedan årtionden av den hänsynslösa polismannen Javert (Crowe) efter att en gång ha brutit mot sin villkorliga frigivning. När Valjean går med på att ta hand om fabriksarbetaren Fantines (Hathaway) unga dotter, Cosette, förändras deras liv för alltid.
Ibland hakar jag upp mig på ord i svenskan, så där så det nästan är pinsamt.
Heter det "tvang" eller "tvingade"?
Känns lika fel hur jag än tänker och vrider på det.
