Pernilla och Puma

I lördags gick det en gammal "gooing" på tv. Flashdance är en av 80-talets många dansfilmer. Ja, ifall att någon ung stackars läser, stackare för att ni missat filmerna, och inte vet eller hört talas om den.
Om vi tar "Dirtydancing", "Greace", "Saturday Night Fever" och "Flashdance" så är den sistnämnda minst sevärld. Men den är absolut bäst dans i.
Jag dansade ju lite grann själv där i de unga åren och har sett filmen många, många gånger. Jag både beundrade rollen "Alex" och var avundsjuk på Jennifer Beals som har huvudrollen.

Det är exakt 30, TRETTIO!, år sen filmen hade premiär och i lördags satt jag tillsammans med min egen tonåring och såg den. Och vet ni? Den håller än! Helt fantastiskt. Har ni sett den?

Det började med att en fågel flög rakt in i vår terassdörr. Den stackarn låg kvar på terassen och maken barmhärtigade sig över den så att inte någon stygg hund skulle få tag på den.
Efter någon timma hade den rest på sig men såg inte så pigg ut.
Den fick hålla mig sällskap när jag skulle plantera lite. Jag såg till att den hade vatten och flyttade in den i skuggan.

När jag skulle ta min trasiga hink, för att hämta lite mer jord, får jag se att jag fått ytterligare besök. En ödla simmade omkring i en skvätt regnvatten i hinken. Den kilade iväg lite senare. Den skulle säkert hem till sin mamma. Så sa jag alltid till barnen när de va små. Ni vet hur barn är? De ska fånga fjärilar och plocka gråsuggor. Helt okej, bara de släpps ut igen. Själv fångade jag just ödlor, när jag var liten. Hua!
Hade hinkar med vattenödlor och grodyngel. Jag försökte plantera in grodor i vår trädgård. Kan berätta att vi inte hade någon damm eller så och ni förstår säkert vilket öde de stackarna gick till mötes.

Jag har blivit mer klok och djurvänligt förnuftig och småkryp ska släppas så att de kan gå hem till sina mammor.

Ödlan i den gröna hinken sprang hem till sin familj men fågeln den flög till himlen i form av en ängel. Den hade brutit benet och klarade inte natten.

Idag är det Svenska flaggansdag eller Nationaldagen som man visst säger för det mesta.
Vi svenskar verkar inte fira vårt Sverige så mycket, känns det som? Det är säkert fult? Rasistiskt och egenkärt!

Jag ska i alla fall inte fira så mycket. Bara åka med trettonåringen på en kvaltävling i agility. Doggy Profersonal Cup.

Men en gång var jag med på ett firande. Som vanligt, hundra år sen, eller så....
Ung och vacker var jag, eller bara ung? Lite galen och orädd var jag i alla fall och körde motorcykel i försvarets frivilliga motorcykel klubb, FMCK.
Vi skulle vara med på något jippo och köra en uppvisning. Vi hade tränat och tränat och skulle köra slalom, höga balanser, över däck och bråte och sist men inte minst, köra över en Folkabubbla. En bil alltså, Wolksvagen!

Vi körde försvarets stora höga Huskvarna cyklar 258:or automat. Höga så att lilla jag inte hade en chans att nå ner om jag inte hängde i knäveck över sadeln, men vad gjorde det? Man ska ju inte ha fötterna i marken när man kör!

Platsen var på Strandgärdet och massor av folk, blåsorkester och folkdansare uppträdde. Då var det vår tur, vi dundrade in med rusande motorer och jag körde runt bland balanser slalom. Någon gjorde några konster och publiken jublade. Då var det dags för Pernilla att köra över bilen. Jag tog sats och tappade lite balans på själva "uppåt körandet". Jag hängde mig fast i handtaget med resultat att jag gasade lite mer än nödvändigt. Jag flög upp över bakluckan, upp på taket. Jag minns att allt var tyst, publiken höll andan och motorcykelns motor rusade. I den höga farten flög jag ut över taket och bakhjulet slog i bilens huv och vips var jag nere. Minns att jag inte fattade hur det gick till men på två hjul stod jag och med ett leende körde jag vidare under publikens vilda applåder.

Den gången slutade färden lyckligt men det finns andra färder som slutat på Sjukhusets akutavdelning. De tar vi en annan gång.

Varför sparar jag på de här?
Vet alla vad det är för något? Annat kan jag berätta att det är gamla förre detta USB- minnen, typ.

Det har blivit vitt här igen. Ett tunt lager med puder snö. Så där lagom för att det ska bli riktigt halt.

Tack för hjälpen med svenskan, kära ni. Tänker på det förra inlägget.

Brukar ni haka upp er på vissa ord?
Ibland blir jag löjligt nojjig och är glad över rättstavnings hjälpen i mobiler och datorer. Men det kan bli fel i alla fall.
En gång skrev jag en kommentar på FB. Jag minns inte vad det skulle stå, men det blev i alla fall så här. "Du är bara för feta"
Till råga på allt såg jag inte det själv så den låg där ett tag utan att jag försvarade mig i en ny kommentar.

Har ni skrivit något knäppt i sms eller någon annan stans?

Pernilla och Puma. Så heter den här bloggen. Den började för många år sen då Puma var mitt stora stöd. Jobbarkompis i nöd och lust. Rehabiliterings hund och ständigt lyssnande på sin matte.

Många av er läsare var med redan då. Jag var helt slut till kropp och själ. Sjukskriven, sönderstressad och mycket förvirrad.
Sådant händer inte. Det är bara arbetsskygga som säger att de är utbrända. Så tyckte jag då.

Minns att jag inte ville inse att jag "gått i väggen". Då skulle jag försöka mig på någon sorts jämkning och sa att jag sprungit in med axeln i dörrposten. Vilket skämt!
Jag har skrattat åt det många gånger och orden min psykolog sa, satte sina spår.
"Pernilla! Ja, du har " gått i väggen" men du har skjutit den där väggen framför dej väldigt länge, innan du fick den att rasa".

Nu har jag fått ett helt annat perspektiv på allt. På hur jag egentligen mådde då. Hur jag mår nu och att vakta på mig för att inte åka kana till samma ställe igen.

Puma har under den här tiden blivit ensamhund. Fått två nya valpar till flocken och blivit helt döv. Han fyller snart elva år och han gör skäl för att ha fått pension från lydnad och träning.
Min bästa fyrfota vän och vackrare än någonsin.
Det är mer Pernilla än Puma här på bloggen numera. Men så är det väl med bloggar och livet. Det utvecklas i en riktning som inte riktigt går att styra i förväg.

GGN!
Världens, kanske tuffaste gyttjebrottning på motorcykel. Över tvåtusen starter och fyrtioen av dessa är kvinnor. Frågan är hur det är ställt med jämställdheten på det området?
En gång i tiden körde jag motorcykel i FMCK. Stolt som en tupp är jag för den tiden men erkänner gärna att jag lämnat den bakom mej.

För några år sen var jag stursk i truten och slog vad med maken att jag minsann skulle klara köra GGN om han fixade en viss 125:a och utrustning till mej. ( 125:a räcker så bra så!)
En dag ringde han och frågade om storlek på stövlar. Han hade hittat en kille som hade en hoj och ville göra ett byte. Jag höll andan! Hjälp, vad hade jag sagt?
Det blev inget byte. Gissa om jag håller tyst hädan efter?

Det finns saker som man gjort som man helst skulle vilja glömma. Ofta glömmer man just den sorten allt för sällan. Det är kanske hjärnans konstruktion för att vi inte ska göra samma misstag en gång till?

När vår äldsta dotter var bebis, lyckades jag låsa in henne i bilen. Ja, det är sant. En bil som man kunde trycka ner låsknappen och slänga till dörren. OJ! Där satt det kinkiga barnet i bilbarnstolen och lekte med bilnycklarna.
Det var på den tiden som jag inte hade mobiltelefon. Men jag lyckades få tag på maken som i ilfart kom med nycklar. Under tiden lekte jag tittut i bilrutan så folk på parkeringen nog trodde jag var från vettet.

Idag är hon tjugoett och jag tror inte hon fick några men av händelsen, det var bara jag som fick. Händelsen lämnar mig aldrig.

Att leja bort fönsterputsningen behöver inte alltid bli en positiv upplevelse.

För några år sen, eller rättare sagt, många år sen, skulle min dåvarande tonåring och en kompis till henne tjäna lite pengar på "uppdrag dagsverket". De fick ledigt från skolan för att kunna jobba och jag gav dem jobb.

När jag var på väg hem från jobbet gladde jag mig verkligen för de båda tjejerna hade ringt och sagt att de putsat alla i nedre våningen. Hurra!

Jag jag steg in i huset fick jag en chock. De hade putsat eller snarare smetat ut, i direkt solsken på varenda fönster.

Pengarna gick i alla fall till något gott för betalade för arbetet gjorde jag självklart en då.

När jag och mina tre killar traskade vår vanliga morgonrunda, såg jag att åkern var tröskad. Höst!
Det vet ju alla att det är på hösten som bonden skördar säden. Det fick man lära sig tidigt i skolan.

För mej framkallar det härliga minnen. I lite yngre år tillbringade jag stora delar av min tid på hästryggen. När hösten kom kunde man ta ridvägar över de slagna fälten och när halmen låg stängad lät jag hästen hoppa över halmen.
Ett banalt minne som gör mig lycklig. Ofta saknar jag hästarna, även om jag idag jobbar med ett djur som egentligen inte skiljer sig mycket i fråga om arbetssätt och flock egenskap. Men det är en speciell känsla av frihet på hästryggen.

Idag går mina tankar till Norge. Det finns många hemska händelser som hänt här i världen som satt sin prägel på oss människor. Båtar som gått under med massor av människor. Flygplan som störtar och terrorister som släkt människoliv helt i onödan. Händelse för ett år sen på Utöya är ändå en händelse som satt stor prägel i mitt liv. Kanske i era också?

Någon mer än jag som har minnen med 80-talet?

En av mina stora favoriter en gång i tiden. Denna bild prydde väggen i mitt rum.


De har förändrats en del sen det begav sig.