Pernilla och Puma

Fastnade för några dagar sedan i en poliskontroll. Polisen kliver ut i vägen och vinkar att jag ska köra in på kanten och min hjärna går på högvarv.
" Hur fort körde jag, det är 70 här men hur fort körde jag??? Jag ser ingen som mäter hastigheten, hur fort körde jag, nej det är ingen fartkontroll, det är INGEN fartkontroll!"

Vid det här lagen har jag stannat bilen, vevar ner rutan och ler glatt på den unga trevliga (snygg var han också) konstapeln.

Han ville bara att jag skulle blåsa och sen ville han se på körkortet. (Phu, det var ingen fartkontroll (fast jag körde nog inte mer än 70km/h)).

När det hela var över ville NTF och Motormännens riksorganisation titta på mina däck. De är nya så jag var alldeles lugn. Sen ville de ha svar på några LÄTTA frågor.
Absolut, inga problem, fråga på bara.

Nr 1: Vilken årsmodell har du på din bil???
Va, ska man veta det?

Jag ler ett stelt leende och svarar,
"Den är ganska gammal och svart, man tankar där och den går på 95 oktan."

Gissa om han skrattade?

Flyg mot Gran Canaria
Piloten tar mikrofonen och berättar för sina passagerare att flygningen mot Gran Canaria är påbörjad, vilken väg dom skall ta och beräknad ankomst.

När detta är gjort önskar han passagerarna en trevlig flygresa men glömmer stänga av mikrofonen.

- Håkan, har du ställt in autopiloten på Gran Canaria?

- Ja, det är klart. Nu skall jag gå och skita, sedan skall jag sätta på
Sonja av bara fan!

- Hon är alltid kåt och beredd på en snabbis i pentryt.

Alla passagerare hör detta och även övrig personal i kabinen.

En flygvärdinna kommer springande i gången men snubblar raklång och blir liggande på golvet.

En passagerare klappar henne på axeln och säger:
- Du behöver inte ha så bråttom, han skulle skita först.

Finns det någon som kan tända solen för  mej?
Jag saknar den så oerhört mycket.

Just nu känns allt bara grått och fuktigt.


Vissa dagar känns det som om det aldrig riktigt ljusnar.


Molnen stödjer sig nästan på trädets toppar.


Längtar till att få se en soluppgång.


Längtar efter att få se en skugga.


Längtar efter mina solglasögon.

Det har ju varit lite si och så med min och Pumas träning den sista tiden. Med sista tiden menar jag faktiskt de två sista åren. Jag föll ihop och klubben var det första som jag tvärt avstod ifrån.
Vi har tränat, jag och Puma men vi tränar lite i smyg. Åker och tränar lydnad tidigt på morgonen då ingen annan tok är på appellplanen men mer än så har det inte blivit.

Men i måndags kväll fick jag ett infall. På vår klubb, ja jag är ju ännu medlem även om jag inte är aktiv, har vi måndagskvällarna avsatta för egen träning. Instruktörer och andra aktiva måste ju få tillfälle att träna tillsammans och få dricka sitt kaffe och snacka en massa hund. Den här tiden är det inte så många som orkar ut och klafsa omkring på den våta och leriga appellplanen men det var några tappra förare där.

Jag parkerade bilen och satt en stund och funderade på om jag skulle åka igen. Sen tog jag mig samman och tog ut hunden och rastade honom. På väg tillbaka till stugan funderade jag återigen på om jag skulle sticka där ifrån innan någon sett mig.
Vad skulle jag säga? Vad skulle de säga? Undrar vad de tänker om mej?

Jag tror att de flesta på klubben vet hur det varit ställt med mej, men jag försvann ändå så burdust från att vara aktiv och involverad i kursverksamheten. Pang, så var jag bara borta. Kan man bara klampa in så där då, efter två år?

Det är klar man kan! Men det var så min hjärna och kropp kännde just då, när jag stod där på parkeringen. Dåligt samvete kallas det nog, men varför? Har ingen aning faktiskt.

Jag blev varm mottagen, de såg mycket glada ut över att se mig där och det var inget farligt alls, så klart. Det kan vara svårt att förstå hur svårt det kan vara att komma "tillbaka" efter det som hände mej. Men Ni som varit med om något liknande förstår säkert hur det kändes för mej.

Puma fick träna lite lydnad en stund med störning som han inte gjort på mycket länge och han fick ligga ett platsligg tillsammans med andra hundar. Jag fick ta del av lite nyheter. Aktiva som skaffat nya hundar och gamla som gått ur tiden. Ny styrelse på gång.............och sen orkade jag inte höra mer. Jag stannade inte länge men det räckte gått och väl för mej.
Hurra! Jag har kommit över första tröskel och jag ska se till att jag blir en aktiv hundförare igen och att komma tillbaka till tävlingsplanen. Men jag skyndar långsamt.


Här tränar jag och Puma vändningar på stället. Det ser ut som om vi svänger sakta åt vänster. Träningsläger på Fårö tillsammans med kompisar från Visby Brukshundklubb 2006 tror jag året var.

Det sägs att man inte blir lyckligare av pengar.
Frågan är om man kan känna sig lycklig utan pengar?

Jag tycker i alla fall att livet är något lättare att leva om man har pengar.

Det finns olika sätt att ligga på.


Man kan ligga så här.


Ibland är det skönt att vila ut i gräset.


Man kan ligga på rygg........


eller ta en huvudkudde.


Ibland vet man inte vad som är upp och ner.


Eller så kan man bara lukta på blommorna.............

Vi satt och pratade om preventivmedel en sen kväll, jag och min tonåring. Jag berättade om det preparat som jag använder som tyvärr innehåller hormoner. Vi kom in på nackdelar med hormoner, blodproppar och så vidare. Då säger tonåringen med uppspärrade ögon,
- " Men sluta med det då, om det är farligt!"
Jag förklarar skrattande att jag inte ser så många bättre alternativ just nu. Hon blir tyst en stund sen svara hon,
-" Men sluta upp att ha sex med gubben då!"

Ehh, bara för att vi kommit över 40 då eller?

Tandläkare och tandsköterskor är ju trevliga folk egentligen, det vet jag ju. Jag känner ju flera stycken inom yrket. Vad hjälper det? Jag vill i alla fall inte träffa dem när de är på jobbet. 

Det har varit många galor på tv:n den sista tiden. Guldbagge galan fick mej att inse att jag inte har sett många svenska filmer under året.
Grammis-galan fick mej att inse att det finns många artister som jag aldrig hört talas om. Många okända men inte alla.
P3:s Guldgala fick mej att inse att de inte spelar samma musik på alla radiokanaler. Hör sällan på P3 och många av vinnarna visst jag inget om.
Men igår var det idrottsgalan och nu är jag med! Jag är absolut ingen idrotts intresserad fanatiker men tydligen hänger jag med rätt bra en då.
Även fast min make säger att jag inget vet och inte är intresserad, hur nu han kan bestämma det?


Grammisvinnare i kategorin "Årets låt".

Prydnadsgräs eller gräsligt?

Vatten som stelnat i sin flykt från grenen.

Så jobbigt!
Så jockigt (är säkert ett Gotländskt ord, lerigt alltså.)
Så vått.
Så fuktigt.



Nu vill jag inte ha Gotländsk vinter mer även om det är lite, lite vitt och fruset idag. Nu vill jag ha vår men almanackan visar att det ännu är januari och det dröjer innan vårblommorna orkar upp ur jorden. 

När jag varit ute med Puma en sväng i skogen, är han våt när vi kommer hem. Jag menar våt, överallt! I allt det våta sitter det lera, jord, barr, löv och ibland hela träd. Ni som har en Springer Spaniel vet vad jag menar. Det kan sitta STORA grenar i fanorna eller byxorna och på något mystiskt sett så ser man inte dessa vidunder i  Pumas päls när han är våt. Men när han torkat och fanorna blivit "fluffiga" igen så sticker det ut en grankvist eller ett busksnår och på golvet finns en liten, nej jag ångrar mej, stor, torr jordhög kvar. För leran ramlar av, det gör den, när den torkat.

Därför vill jag inte ha januari längre.


En våt Puma som håller sig varm genom att leka med ett ben.


En hund som värre än Puma var ändå Marwin, men på honom fastnade inte smutsen så som den gör på Puma.

1,58 sträcker sig jag över marken. Det är inte så mycket att skryta med men det var mycket lagom när jag var yngre och red ponny. Mina vänner blev fort för långa för sina hästar men jag kunde rida C-ponny under hela högstadietiden.

Men man måste ju tänka på aveln och skaffade mig därför en lång man (skojar bara). Maken är desto längre och mina barn har fått lite av hans gener. Tonåringen har växt ifrån mej för länge sen och nioåringen sträcker sig till min haka, okej, lite över min haka, nästan till näsan. Bara nästan!
Jag förstår inte var i från denna kamp om att "få växa om mamma" har kommit, men den utkämpas hårt. Lika hårt håller jag på att utkämpa kampen om att inte bli omväxt. Fast det blir jag ju och jag är ärligt talat glad för det. Det är inte alltid så roligt att vara kort.

Nu har snön smält bort och kvar finns bara is och lera. Men för några dagar sen tog jag en promenad en tidig morgon och i fickan stoppade jag ner kameran.

---

Solen har ännu inte orkat över horisonten men jag står beredd på trappan med kopplet i handen för att ge mig iväg på dagens första promenad. Puma väntar otåligt vid grinden för att vi ska komma iväg.


I skogen är det ännu mörkt men när vi kommer ut på öppnare marker kan man se hur solen kämpar sig uppåt.


Snabbt blir det ljusare men skuggorna är ännu långa.


Ett magiskt ljus sprider sig och det är alldeles vindstilla.


Solen har vaknat och likaså några fåglar som stämmer upp i sång. Snart är vi hemma igen och snart är det dags för frukost.

Ibland är det mest banala det vackraste. Korten är tagna förra veckan och tyvärr finns nu bara lite is på sina ställen. Men, men.......


Jag förundras över mig själv då jag inte har haft tid att se allt vackra tidigare. Jag är så glad över att jag fått stopp på mig själv och numera upplever jag.

Jag plockar och plockar. Det finns mycket jul hos oss. Jag gillar ju tomtar, som Ni redan fått veta och det har även i år blivit några nyförvärv i form av gåvor. Tack snälla Ni. Synd bara att jag ska vara så ledsen över att behöva plocka undan dem. Jag plockar undan dem av den anledningen att jag antagligen skulle framstå som "konstig" annars och dessutom blir jag så mycket gladare när jag sen i december får hälsa dem välkomna igen.


Fjolårets första tomtepresent fick jag i slutet av november. Maken kom överraskande med ett stort paket med denna underbara varelse i.


Årets andra tomtepresent. Den har stått i vårt köksfönster och pussats hela julen. Tack U-B.


En annan av mina favoriter som hängt med ett par år.


Den här fick jag för många år sen av tonåringen. Det är roligast att få tomtar i present, de blir till minnen som hänger med år från år.


Den här gillar jag på ett konstigt sett. Den är tung som bly, ganska ful i sitt ansikte men jag kan inte låta bli att tycka om den. Nioåringen tycker den är läskig för hon är rädd att den ska ramla ner. I år fick den sitta in mot väggen av just det skälet.


Dessa söta är inte stora. Drygt en decimeter men mycket välgjorda. Gåva för många år sen av mina älsta storasyster.


Denna stackare har blivit inrullad i en snöboll.



Dessa har kommit hem en och en under fyra år. Gåvor av tonåringen på den tiden som hon ännu gav sin mamma små söta handgjorda dyrgripar.


Sist men inte minst vill jag visa Sven som är en gåva även han. Lilla kära mamma gav honom till mej i fjol, eller 2006 alltså och han heter Sven, det sa de i affären där han är köpt.

Puma undrar över en sak, varför får kaninen morötter varje dag när inte han får?


Puma älskar morötter och rå potatis. Mums!

Den luktar så gott och färgen är så vacker. Hoppas den håller några dagar till.

Det brukar bli några nya tomtar hos oss varje år. I år har jag fått två nya som gåvor och köpt en själv. Denna har jag köpt själv. Kunde inte motstå hans smäckra ben.

Ursäkta oskärpan.

Idag har kaninen Cocko Chanell fått busa lite i snön. Han är en "hoppkanin" och van att gå i sele, så nioåringen som är matte till honom, tog med honom på en promenad.


Lite fundersam.


Fluffigt och mjukt, kul!


Tjo hopp!


Mmm, Basilika är gott även i torkad form.


Visst är han gudomligt söt?

Lasse är kroppsbyggare och går på krogen för att spänna sig en kväll. Där träffar han Maggan som följer med honom hem lite senare på kvällen. Han tar av sig tröjan och Maggan utbrister:
- Åh, vilka imponerande bröstmuskler du har!
- Det är 500 kilo dynamit, skryter Lasse.
- Han fortsätter med att ta av sig byxorna.
- Oh, vilka maffiga lårmuskler! tycker Maggan.
Lasse säger stolt:
- Det är 250 kilo dynamit!
Sedan tar han av sig kalsongerna. Maggan tar en titt, sedan springer hon skrikande ut ur lägenheten. Lasse springer efter och när han äntligen får tag på henne frågar han varför hon stack.
- Det var läskigt att vara i närheten av all den där dynamiten när jag såg vilken kort stubin du hade!

Åh hej och hå vad det snöar! Härligt med lite ljus och jag hoppas på att det får ligga kvar ett tag.

Vi fick lite snö i november också och nioåringen hann med att göra en snögubbe. Äntligen fick hon användning för det "snögubbekitt" som hon fick förra året.





Själv har jag en snögubbesamling som blivit förökad år från år. Många är gåvor och andra är barnens egna tillverkade.