Pernilla och Puma

Igår övertalade jag åttaåringen att vi skulle ta en promenad till skolan. Nu när jag är hemma igen så är våra morgnar en ren fröjd. Vi stressar inte, jag är lugn och sansad och därför är jag också på gott humör. Allt flyter på och vi är färdiga med håruppsättning, frukost och tandborstning långt tidigare än vanligt.

Jag planerade att ta en JÄTTE tur i skogen och stoppade kameran i fickan. Det var dimmigt ute men alldeles stilla och behagligt. Vi hade en lugn och skön promenad med trevlig prat bort till skolan. Livskvalité!!

När jag sagt hej då till henne vek jag av ner mot en hästhage som leder upp till vår sockenkyrka.

Tyvärr är bilderna lite mörka. Dagen ville inte riktigt ljusna. Dessutom spökar min kamera och vill inte ta lika skarpa bilder som tidigare. Har nog lyckats ställa in någon inställning av något slag.

Jag brukar gå genom hagen men har aldrig mött några hästar men naturen skvallrar om att de håller till där. Väl inne i hagen möts jag av en underbar natur. Tror kanske att jag ser naturen på ett annat sett idag än vad jag gjorde tidigare. Jag tror att jag tar mig tid att titta, det hade jag inte tid till innan.



Vatten är fascinerande och vackert.


Vad är mer glädjande än att hitta en tusensköna i skogen i början av februari?


I väntan på nästa storm?


Insjö i Västerhejde? Nja, snarare stor bevattningsdam. Det här stället älskade Marwin. Han var tokig i vatten och sam i vattnet parallellt med när jag gick på stigen. När vi närmade oss slutet av dammen vände han och simmade tillbaka på egen hand. Spelade ingen roll vilken årstid det var eller hur kallt det var ute. Men Puma har förnuftet med sig han håller sig på land.
 
Här finns tydligen inga hungriga fåglar. Massor av äpplen.


Västerhejdekyrka tornar upp sig i dimman.

 
Hallåååå! Finns det någon hemma?


Nej, ingenting här.

 


Det var fortfarande fruset på sina ställen där solen inte orkat ner med sina värmande strålar.