Pernilla och Puma

Svenska flaggans dag är ingen dag som jag firat, någonsin. Den bara passerar år efter år. Jag har heller inga minnen av att vi friat dag på något speciellt sett när jag var barn. Det kan också bero på att min mamma fyller år dagen innan och att det är hennes årsdag som i stället varit viktig.

Men ett minne av dagen finns och det är från det att jag själv är 17år.

Jag var med i FMCK (Försvarets motorcykel klubb) och körde hoj aktivt i skogen i många år. Grönställ, killar och gyttja var det som dominerade dessa år. Vi hade fantastiskt roligt och man lär sig mycket på att gå i grönställ. Man lär sig disciplin att köra motorcykel och att festa. (haha, men så var det ju!)

FMCK blev tillfrågade om vi ville vara med på en uppvisning på just Nationaldagen. Vi var ett gäng som blev tillfrågade av ledarna om vi ville dalta och jag blev mycket smickrad och tackade snabbt ja. Jag var en av två tjejer och sen var det tio killar. HÄFTIGT!
 
Vi tränade en del innan, körde över en hög liggande däck, balanser av olika slag som inte var roliga att ramla ner ifrån och en massa annat. Vi fick också tag i en folkvagn, en bubbla som vi körde över.  Vi skulle ha försvarets motorcyklar och jag blev tilldelad en 258:a automat. De är jättehöga och stora. Jag är 158cm och vägde då (det var då det) ca 55kg. Om jag skulle nå ner till marken fick jag hänga i ena knäet över sadeln men nu ska man ju inte nå marken när man kör så det tyckte jag var ett mindre problem. Bara jag kom iväg så var allt frid och fröjd.

På uppvisningsdagen var det packat med folk på Strandgärdet där uppvisningen gick av stapeln. Vi var gömda i Nordergravar bakom några kullar och väntade på att folkdansarna och de andra skulle bli klara med sina uppvisningar. Sen startade vi och körde som dårar över kullarna in på uppvisningsområdet. Värsta actionfilmen och det var tydligen ganska imponerande.

Uppvisningen gick bra och vi laddade för folkvagnen. En och en körde över och allt gick som smort. Många av förarna var Trailförare och hade full kontroll. MEN så kom turen till lilla jag. Jag satte fart och upp på bakpartiet på bilen. Det var halt och jag höll på att tappa fäste. Jag höll i mig i styret och det hela resulterade till att jag gasade på för fullt. Full spjärn upp på taket på bilen och for ut i luften i en flygande båge. Jag nådde marken utan att ha satt ett enda däck på folkans motorhuv. Folket höll andan och det var knäpp tyst. Mitt hjärta måste ha stått stilla men jag log och hade landat på motorcykelns hjul och körde vidare som om det var så det skulle se ut.
Utanför avspärrningarna ser jag vår Kapten och tränare som gör korstecken och skakar på huvudet.

Kan ju tillägga att jag aldrig kört över några fler bilar efter det och motorcykellivet har jag också lämnat bakom mig.