Sorgsna hjärtan
I helgen åkte jag till djurbegravningsplatsen där han ligger och vårstädade lite. Jag grät som vanligt en skvätt i bilen därifrån och undrade i stillhet när det ska gå över. När ska smärtan och saknaden släppa?
Under tiden som jag planterade lite nya blommor på hans grav pratade jag lite med honom. Undrade om det är så att han kommit tillbaka till oss i skepnad av Nike? Nike är nämligen så otroligt lik Marwin på så många sett. Olik honom på andra sett men det är vissa typiska beteenden som nästan skrämmer oss ibland.
Ofta funderar jag över någon sorts återfödelse. Att vi kommer tillbaka till livet igen efter döden på något sett. Ändå har jag svårt att tro på den religösa, kristna aspekten. Eller kanske är jag bara rädd för att tro på mitt eget sett. För det måste väl ändå vara en sorts religion det också?
Vår vackra Marwin sitter här tillsammans med Puma. Bilden är från 2007.
otroligt vacker bild på de fina hundarna,
va fint du skriver och dina funderingar är ganska kloka,jag tänker precis så jag med,
kram
Någon som stått en nära finns alltid i våra hjärtan och att gråta är ett sätt att visa sin saknad på. Jag tycker det är skönt att då och då få gråta
Fin bild på älsklingarna i solnedgången. Jag tror på återfödelse. Saknaden finns kvar, men klingar av med tiden. Jag känner saknad till alla våra hundar (3 st) som tragiskt nog dog "för tidigt". Den första dog 1981. Numera gråter jag inte när jag tänker på honom. Gråt om du behöver göra det, hur länge du vill. Gläds däremellan över den fina tiden ni hade ihop.
Superfin bild och ord!
Såklart man både får och ska tro. Själv vill jag tro på det goda och rättvisan.
Vårda dina minnen ömt, vilket du gör!
Kram!
Usch ja, vill inte tänka på den dagen inte Maila finns hos oss mer...Förstår att det tar tid att komma över en saknad vän...
Kramar
Hu ja inte roligt.
/R
Första gången jag kikar in här,vilken mysig blogg, så det blir säkert inte sista besöket!
Hälsningar
