Pernilla och Puma

Det känns som om jag kämpar i motvind. Det krånglar till sig överallt och inget vill som jag. Ibland känns det som om man vore dömd att få känna på motgångar. Kan det vara så?

På lördag är det Gotlands Kennelklubbs årliga inoff höstutställning. Jag har anmält våra tre killar och elvaåringen ska också vara med på Juniorhandling. Vad händer? Jo, Puma hoppade i söndags ur bilen och är sten halt! Vad hände? Ingen aning men ont har han. Han linkar fram i sakta skritt och blir sakta bättre och bättre men inte kommer han att vara bra till på lördag inte.

Födelsedagar och uppträdande hopar sig tillsammans med alla andra aktiviteter samtidigt. Varför ska allt ske på en och samma gång, samma dag och nästan samma tid? Dessutom har jag så full upp i veckorna att jag inte orkar ägna söndagar åt att sitta i KYRKAN och lyssna på sång, även om det är vackert så det gör ont i mig. Jag är ju nästan tillbaka i ett normalt arbetsliv och vill bara ta det lugnt på helgerna. Nästa utmaning är att få elvaåringen att förstå att hon inte kan vara på flera ställen samtidigt. Dansen slutar kl 14.00 på söndag. Uppträdandet i kyrkan börjar kl 14.00 några mil ifrån dansskolan. Vill hon dansa? Svar JA. Då väljer hon bort kyrkan? Svar Nej! Ja ha?
Då bestämmer jag att det inte blir någon kyrka (Yes!!).
- Men guuu va dum du är.

Nej, inte dum, bara otroligt lättad över att slippa ägna min söndag eftermiddag i kyrkan.
Elvaåringen meddelar att detta inte är slutdiskuterat.

Det börjar bli kallt ute. Ordentligt kallt ute. Självklart startar inte vår luftvärmepump. Maken tittade trött på den blinkande röda lampan, slog av pumpen med en djup suck, slängde en blick över axeln på apparaten och gick sedan och lade sig utan ett ord. Jag tror jag gör samma sak. I sovrummet finns ett element så vi slipper i alla fall att frysa.