Pernilla och Puma

Jag har en dold svaghet. Det är att komma iväg och klippa mitt eget hår. Det blir liksom aldrig av. Tiden går och jag döljer det risiga Swintoruffset i en hästsvans. Hundarna är mycket mer välfriserade än vad jag är. Det beror ju på att det är jag som ser till att de är snygga. Med mig själv är det värre. Skulle jag kunna klippa mitt hår själv, hade det nog sett annorlunda ut. I viss mån klipper jag det själv också. Det är vid de tillfällen som det är absolut krisläge. Topparna MÅSTE av och då klipper jag till själv. Tror Ni det blir snyggt? Neeej, självklart inte!

I början av sommaren bestämde jag mig för att jag skulle se till att komma iväg till frissan, innan Midsommar. Min kära vän Tina har en salong, Stil och henne sviker jag inte. Det är till henne jag ska gå och ingen annan har någon möjlighet att få sätta saxen i mitt hår. Hon är bäst, (även om man inte kan se det på mitt ovårdade hår).
Det blev Midsommar och jag hade naturligtvis inte tid för någon frisörbesök. Två veckor efter Midsommar ringde jag, en gång. Telefonsvarare. Aj, da! Det går ytterligare några veckor, sen ringer jag igen. Telefonsvarare, Ajaj da. Semester kan hända?
Sen gick det mer än några veckor men till slut ringde jag igen. Japp, svar den här gången. Nu är det ju så, att Tina är precis lika fullbokad som jag, eller mer. Att få till en bra tid som passar henne och mej var inte lätt. Men idag ska jag äntligen iväg och träffa henne. Nu sitter jag här med mitt Swintohår och kommer skämmas som bara denn. Tina kommer att skratta för hon vet att det inte kommer att hjälpa med att försöka påverka mig att komma oftare. Det är ju det jag redan gör, förr var det nämligen ännu värre.


Swintofrisyren var ett faktum redan i Maj när den här bilden togs. Men mina pojkar är fina i håret.