Pernilla och Puma

Man kan vara blåst på många sett, tro mig. Jag är inte dum i huvudet (ha, det gäller att ha bra självförtroende) men jag har blivit rejält urblåst, genom blåst och nästan bort blåst i helgen. Det har ryckt och slitits i tältdukarna. Ett och annat tält har till och med slitits sig. 


Vi, jag och tolvåringen vågade inte låta vårt utställningstält stå kvar från lördag till söndag. De varnade att det skulle blåsa änn värre så vi monterade ner det, släpade det och burar, stolar och allt annat till bilen. Efter en hel dag med vinden vinande runt öronen och solen gassande var vi helt slut men begav oss ändå, något försenade till släktträff.

På väg hem från träffen konstaterade vi att det hade mojnat ut lite. Blåste inte alls så mycket längre. Ska vi sätta upp tältet igen, så att vi har det klart med bra plats till söndag morgon?
Japp! In till utställningsområdet och släpa in igen. Upp med tältet och sen hem och stupa i sängen.

Jag vaknar på natten av att det blåser, åskar och regnar så det heter duka. Kunde inte somna om då jag bara låg och tänkte på tältet. Försökte trösta mig med att, om det fortfarande regnade på morgonen så var det ju jättebra att tältet stod på plats, om det stod kvar vill säga. Efter någon timma hade ovädret lugnat sig och jag somnade om.


Tältet stod kvar, solen lyste igen men hjälp så det blåste. Stackars alla som åkte med båten, det måste ha gungat rejält.

Hur det gick på utställningen. Nej, det behöver vi inte tala om. Det gick väl inte direkt dåligt men jag har lite högre förväntningar. Bättre lycka nästa gång, säger jag till mig själv.

Tolvåringen däremot, hon kan hon. Första gången i ett så här stort sammanhang och hon är så duktig och proffsig i utställningsringen.