En sårad, förtvivlad mamma som önskar kloka råd
Det är som om det tornar upp sig vid horisonten och sakta tjocknar. Sen rullar det snabbt upp över mig och bryter ut.
Det är likadant varje gång jag besöker äldsta dottern. Om sanningen ska fram har vi inte fått hälsa på förrän nu. Nej, vi har INTE FÅTT!
Mini är snart tre månader och det här var första gången jag fick se henne.
Lilla H har jag inte träffat sen i somras och då såga vi bara en gång.
Äldsta dottern tycker inte om sin mamma och det gör ont i hjärtat.
Först trodde jag att det handlade om att hennes sambo inte ville träffa oss. Han var sällan hemma de gånger vi var på besök. Gick alltid och lade sig tidigt eller stängde in sig.
Samma visa när de besökte Gotland i somras, han ville inte bo hos oss, enligt dottern.
Sen förstod jag att hon inte berättade sanningen.
Maken var över på ett besök hos dem och hör och häpnad, äldsta dottern ville inte berätta om att hennes pappa var där. Hennes sambo jobbade nämligen på annan ort just då.
Varför hon smugglar, ljuger och fifflar är för mej en gåta. Men hon säger att allt är bra i sitt förhållande.
Vad man ska tro på är osäkert.
Varje gång vi reser till henne, tror jag att det ska bli bättre. Jag undviker hennes beska humör och blundar för vassa kommentarer. Hon blir mer och mer irriterad och tillslut bryter det ut.
Självklart skyller hon på att det är jag som gör fel eller klagar. Men exakt vad jag gör för fel, kan hon aldrig förklara.
Hon påstår att hon mår bra och att hon är lycklig. Då blir min slutsats att hon helt enkelt avskyr mig. Alla barn behöver inte älska sina mammor men varför ska det ske mig? Jag känner mig olycklig och så ledsen man kan bli.
Är det på nåder jag får träffa mina barnbarn?
Är det hennes tonår som ännu hänger kvar?
Hon blev ju mamma så tidigt, har det med det att göra?
Låter jag henne vara i fred, blir hon arg för att jag sviker henne.
Bryr jag mig om, tycker hon att jag lägger mig i.
Nu har jag lämnat henne för den här gången. Hon bad mig försvinna, tre gånger! Mysigt värre!
Den lycka jag kände i måndagskväll när vi anlände har bytts ut mot förtvivlan och sorg.
Vad ska jag göra?
ring om du behöver prata! Många kramar och försök härda ut, det kommer en dag då hon upptäcker vad hon missar och då måste du finnas där. Att vara mamma innebär tyvärr mycket att tiga och ta emot. <3
Kära, kära du! Jag skulle så innerligt gärna vilja ge dig en jätte hård kram som jag inte släpper taget om förrän du "ger signal".
Vet i tusan vad jag ska säga men det är så innerligt tragiskt. För mig känns du som en klok, trivsam och innerligt trevlig människa. Att vara mamma är inte lätt och det finns alltid "två håll" på allt men om det ena hållet inte säger ett knyst om vad "felet" är så är det ju stört omöjligt att göra något åt det. Då börjar man ju hitta på egna "lösningar" där man ofta finner att man själv är felet.
Att få "skäll" antingen man bryr sig om eller inte hör av sig alls - det känns ju som en ren och skär "tonårsfason" men att inte vilja säga att pappa/morfar är på besök till sambon, då låter det som något annat "kuckeliku".
Jag har inget råd... Men hur många kramar som helst, jag lovar!
Så tror jag att jag ska passa på att hälsa till "tonåringen" ändå. För jag a n a r att hon läser här "i smyg" för det gör de flesta tonårsdöttrar. ;)
Jag skulle bara påminna om att din mamma och pappa kommer att finnas där för dig, helt villkorslöst, och vad du än gör och vad du än säger så är du deras "lilla flicka" i all evinnerlighet.
Säg som det är till dem om det är något som "trycker" dig, de älskar dig ändå och kommer garanterat att finnas för dig och dina flickor. Ta hjälp av dem. De finns där och du, dina fina små flickor - låt dem för Guds skull inte gå miste om en fin mormor och morfar!
Rätt som det är, när du minst anar, sitter du som jag - med en mamma in himlen. Då finns hon bara i hjärtat så du, kasta inte bort din chans!
Och när hon väl är i himlen då kan jag lova att det är innerligt skönt att inte ha "något gammalt groll" i sinnet.
Kram till dig också!
Jag börjar med en Bamsekram! Och ja, egentligen finns det inga ord för detta. Det ligger antagligen massor av saker bakom hennes agerande, men det hjälper ju inte, det är så hårt att ens barn gör så.
Kan inte ge några råd, men det kan vara en sorts svartsjuka, hur märkligt det än låter. På att du och trettonåringen har varandra i en värld där hon inte längre är med. Hon saknar kanske tiden med dig, där hemma, där det inte var det ansvaret hon har idag.
Ja, det är svårt det där...
Hoppas du får en härlig helg!!!
Kramen till dig <3
Du är inte ensammen som känner sig sviken jag såg mitt barnbarn H (samma barnbarn som du har) sista gången när hon fyllde ett år TRAGIST tycker jag. Men som Farmor har man inget att säga till om.
Åh det var ledsamt att läsa. Jag har heller inga råd att komma med tyvärr men skönt att du har så bra förhållande med din yngsta dotter i alla fall.
Kram
Kramar till dig. Jag tror att när barnen blir vuxna så vill de verkligen vara vuxna och klara sig själva. De vill inte berätta om sina ev problem för föräldrarna för då känner de sig som barn igen och det vill de inte, samtidigt som de så gärna skulle vilja vara barn igen och att mamma och pappa "fixar allt" när det uppstår något jobbigt. Då blir de arga på föräldrarna fast det är egentligen sina känsla att återigen vara barn som de inte gillar. En dag förstår de säkert att även vuxna kan ha jobbiga perioder och att man mår bättre av att prata med någon som kan stödja och hjälpa och ge råd. Då brukar ens mamma och pappa vara bra att vända sig till för vi älskar våra barn och vill göra allt för dem!
Ett hett tips är att bli vuxen och mogen själv, till exempel låta bli att outa såna här privata saker på nätet. Du är inte särskilt snäll mot din dotter som gör såhär!!
Jättetråkigt att ni andra som kommenterat inte har reagerat på detta!!
Det finns två versioner av en berättelse, kom ihåg det kära läsare. Och ingen känner författaren såsom dottern gör. Det är bara dottern som vet hur mamma är, inte ni, inte jag.
