Bloggar, hundar och en Pernilla
Pernilla och Puma. Så heter den här bloggen. Den började för många år sen då Puma var mitt stora stöd. Jobbarkompis i nöd och lust. Rehabiliterings hund och ständigt lyssnande på sin matte.
Många av er läsare var med redan då. Jag var helt slut till kropp och själ. Sjukskriven, sönderstressad och mycket förvirrad.
Sådant händer inte. Det är bara arbetsskygga som säger att de är utbrända. Så tyckte jag då.
Minns att jag inte ville inse att jag "gått i väggen". Då skulle jag försöka mig på någon sorts jämkning och sa att jag sprungit in med axeln i dörrposten. Vilket skämt!
Jag har skrattat åt det många gånger och orden min psykolog sa, satte sina spår.
"Pernilla! Ja, du har " gått i väggen" men du har skjutit den där väggen framför dej väldigt länge, innan du fick den att rasa".
Nu har jag fått ett helt annat perspektiv på allt. På hur jag egentligen mådde då. Hur jag mår nu och att vakta på mig för att inte åka kana till samma ställe igen.
Puma har under den här tiden blivit ensamhund. Fått två nya valpar till flocken och blivit helt döv. Han fyller snart elva år och han gör skäl för att ha fått pension från lydnad och träning.
Min bästa fyrfota vän och vackrare än någonsin.
Det är mer Pernilla än Puma här på bloggen numera. Men så är det väl med bloggar och livet. Det utvecklas i en riktning som inte riktigt går att styra i förväg.
jag tror alla måste passa sig för den där väggen. Min kommer farligt nära ibland. Jag brukar "skoja" på jobbet att "nu är dom nära väggarna".
Vad ska vi göra då, frågar dom. och jag svarar:
Kan jag inte riva nån av dom så får jag bättre plats.
Så det gäller att se upp.
Svar: Jepp bor man i avkroken så.. men det är för tre pers - eller två och en halv ialla fall. Tur och retur - så sååå farligt är det inte.
Ja förhoppningsvis lär man sig av sina misstag och känner igen tecknen så man inte går in i väggen igen. Fin Puma!!
Allt ändrar sig och en del saker är det ju faktiskt BRA att det gör det! Varje tid har sitt också på något vis, pensionärshundar är så fina!!!
Så skönt att du tagit dig vidare och puttat iväg den där väggen. Låt den inte komma i din väg igen!
Puma- en sån underbar gammal man! Gamla hundar är något speciellt ändå...
Ha en bra dag!
Ja bloggen förändras eftersom människan bakom den förändras. Det har du rätt i! Puma kanske inte är med lika ofta, men han anas oftare istället. Härligt med såna vänner!
Även om det är mer Pernilla än Puma i bloggen, så kan man känna kärleken till honom genom dig...
Söta Puma :) Bloggarna förändras med livet och lusten...
jag har följt dej en längre tid nu och det är så underbart att du mår bra nu,va synd att Puma är helt döv nu lider han av det tror du? han verkar va en så goo hund, massor av kramar till dej min fina bloggvän
