Pernilla och Puma

Mitt liv på väg tillbaka från stress och utbrändhet. Mitt liv med min familj och våra tre underbara hundar.

Hur kunde det bli så här?

Känns tungt idag. Jag ska återigen börja jobba 25% imorgon. Får se hur det går. Det är ju bara 2 timmar per dag men jag vet ju hur mycket jag backade sista jag försökte återgå till jobbet.  Värst är det för min familj. Jag är ju som ett monster när jag går upp (eller vad man ska kalla det) i stress. För det är stress det handlar om i grund och botten, det är jag nu övertygad om. Först hette det utmattningsdepression så trött så att man bara gråter. Sen upptäckte de att jag åt för lite levaxin. Har fel på min ämnesomsättning och har ätit medicin i många år pga underfunktion i sköldkörteln. Nu är orken tillbaka och ämnesomsättningen ok då jag fått rätt inställd medicindos. Då är det bara all stress kvar. Jag har nog levt med min stress under många år men jag har inte förstått det förrän nu. 
Men jag ställer mig ständigt frågan "Hur kunde JAG hamna här"?
Får ständigt höra att det är människor, just som jag, som hamnar här. Vi som är så himla duktiga. Klarar det mesta och det vi inte klarar ordnar vi på annat sätt.  Men jag har ändå svårt att förstå hur jag kunde låta det gå så långt?

Kanske är det så att du inte ska förstå utan bara acceptera att du är där du är och utgå ifrån det. "Vi" behöver inte vara så duktiga. För en del år sedan var jag "DÄR". Med samtalsterapi och byte av jobb så funkade det och jag är tillbaka, dock inte lika ambitiös som tidigare och jag slappar mer, säger nej oftare än tidigare. Ibland "känner jag av " och då måste jag ta en paus från omvärlden.
Lycka till i morgon och du är bra som du är!

Med tiden kommer du förstå varför, det tror jag, men det är som regel så att man greppar det inte fören ett bra tag in i det hela, ofta inte fören man kommit ut på andra sidan. Jag tror det är en del av tillfrisknandet, att man inser på vägen när man blir bättre varför man hamnade där för att man bryter de gamla mönstren och det destruktiva beteendet. Men det är sällan innan man gjort denna förändring som man ser vad det är som fel.

Är det inte så att "gasen är i botten" i hela tiden så att man helt enkelt inte ser/märker att det går för fort?!

Min vovve äter också Levaxin! Det tog lång tid innan jag förstod att något var fel, TUR att jag kom till en kalasbra veterinär som såg direkt.

Det kanske är så som för mej? Min pappa sa till mej: att det berodde på att jag var för duktig, för hjälpsam och för envis. Enda sättet att stoppa såna, sa han, var att de dundrade in i väggen i 180 km/h! Innan jag fattar så måste jag må SKIT! För vi ser inte varningarna innan vi är längst ner...

Låter inget kul det där men jag förstår lite vad du pratar om! Har också alltid varit den som ska orka och vara duktig. Men så en dag gick det inte...det tog stopp! Nu kan jag faktiskt säga nej ..nåja..ibland..