Ska det bli en skruttdag?
Igår rasade det ur flera bitar ur min glaskula och det hände utan någon som helst förvarning. Jag står i köket och maten är i det närmaste klar när åttaåringen kommer och undrar men anklagande röst om jag tagit fram "hennes mat". Hon tycker inte om stekt korv och hon var därför lovad pannkaka som fanns i frysen.
Pannkakorna hade jag så klart glömt och maken börjar därför leta i frysen. Han muttrar om att hela frysen är full av majs, majs och majs. Samtidigt kommer tonåringen med sin tallrik och tror att hon ska få äta NU. Maten var ju NÄSTAN klar.
Då, pang, bitarna bara ramlade ut och jag lämnade köket med uppsträckta, avvärjande armar. Jag lämnar stekpannan och den halvskurna salladen.
Det är synd om mej som ska tänka och göra allt. Det är synd om mej som alltid ska passa upp på alla och höra deras klagomur........etc.
Suck, det är klart att det inte är synd om mej, men det är så det känns.
Jag stängde in mig i sovrumment 17.30. Efter ett tag somnade jag. Klockan 21.00 vinglade jag upp på toa, klädde av mig och gick och la mig igen. Nu har jag sovit 12,5 timma men känner inget speciellt. Jag är arg och orättvis mot allt och alla. FÖRSVINN!!
Fogmassan till kulan är slut och jag vet inte vad jag ska göra?
Nu sitter jag här med samvetet som kompis.
Strävt, krokigt och komplicerat och avtrubbad.
Hej!
Förlåt att jag inte svarat. Blev sjuk och jag har fortfarande svårt att sitta framför datorn. Bokstäverna flyger bara omkring...
Hur man gör. Jag vet inte riktigt. Det växer fram samtidigt som man håller på tror jag. Den brun/vita tårtan var menat att det skulle bli en rak kant mellan det bruna och vita. Men jag tyckte det skulle bli tråkigt Därför blev den vågformad. Men jag tror att rak kant skulle bli bättre. Mindre kovarning på det! *L*
Men hur många tårtor har jag inte gjort som jag bara velat kasta i soporna...!!!!
Jag tror att det bara är att sätta fart med en tårta. Ha en bild i huvudet hur man vill att den ska se ut. Sen försöka få verkligheten att stämma överrens med den bilden så mycket som möjligt. Öva, öva, öva! ;-)
Har du några frågor så är det bara att fråga på. Ingen fråga är för dum. Jag har också stått där en gång. Totalt oerfaren och inte fattat ett smack. Bara beundrat andras tårtor och tänkt: Så där kommer jag aldrig kunna göra! Och nu tycker folk att mina är fina! Så något måste jag ju ha lärt mig mellan de tårtor jag slängt... ;-)
Ha en bra dag. Trots ruskvädret!
KRAM!
Och skriver gör jag utan att läsa ditt inlägg! Antar att du inte är ett tugg intresserad av tårtor nu utan det du behöver är en stor KRAM!!!!!!!!!!!
Jag har inte hängt med hela vägen. Men jag förstår att du mår dåligt. Av vilken anledning spelar ingen roll för mig. Har varit och är fortfarande ibland i dina skor.
Det som hjälpte mig var att folk lyssnade på mitt ältande. Att få stöta och blöta. Det var och är min räddnig. Tyvärr är jag rädd för att folk som inte varit i samma sits inte på allvar kan förstå hur och varför man känner som man gör. "Det där var väl ingenting" "Det går över". Jo det vet jag med. Men under tiden man är i detta "minihelvete" så hjälper inte de orden ett smack. Man behöver förståelse, närhet, trygghet. Jag satte upp små "mål" jag skulle klara varje dag. Och gjorde jag inte det så hade jag misslyckats. Enligt mig.... Inte enligt någon annan. Och kom då någon och sa fel sak precis då. Då var det ett helvete att ta sig upp igen.
Åhhh! Jag önskar att jag fanns hos dig nu.Fast jag inte känner dig ett dugg. Men jag känner MED dig. Önskar att jag kunde förmedla min kram och min axel genom dataskärmen.
Hoppas du finner lite styrka i mina ord. Om inte annat. Du är inte ensam. Tillsammans kanske vi kan hjälpa varandra?
KRAM!
Skickar en styrkekram!
O guuu vad jag känner igen mej...Jag tycker inte du ska ha samvetet som kompis utan faktiskt anser jag att familjen som är runt omkring ska inte ta allt för givet utan hjälpa till..klart man glömmer saker det gör alla...stor kram till dej från mej..
Jag tror att samvetet inte är den kompisen som du ska ha just nu! Ta Fröken Utbränd i hand, vägled henne, visa hur illa hon gör dig!
Sen kommer den stor utmaningen:
FAMILJEN!!!
Dom förstår inte hur det känns, för det syns inte på din utsida!
Möjligen säger dom att dom förstår, men det är VI SOM VARIT DÄR MED FRÖKEN UTBRÄND som vet...
Kom hit så ska jag ta hand om dig!
Låta dig sova, du ska bara få göra små lätta ting såsom att gå, äta göra toalettbestyr, njuta av Puma!
komma til dukat bord
När krafterna börjar komma tillbaka, spara på dom. Använd dom inte! Låt dom göra dig stark!
Åh, din berättelse är så lik min!
Mitt hjärta brister...
Jag finns här... Rätt så långt borta, utan att känna dig särskilt väl men ändå så vet jag vad du behöver!
Just nu kan jag bara skicka en bloggkram och hoppas att den värmer DIG!
Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam!
Tack Pernilla för att du finns här!!
Jag har inte varit med fröken utbränd. Jag kan inte säja att jag förstår hur du känner... Men jag förstår att du balanserar nära, alldeles för nära den magiska kanten till det stora svarta hålet.
Så, vän är du fast jag aldrig träffat dej LIVE, så känner jag i mitt hjärta att du är min vän, tack för att du finns och för att du är en så bra vän!
Många varma kramar, en axel att gråta mot och öron till ditt förfogande. Ös ur dej!Spara inget! Jag kommer inte att döma någon eller något!
Varför skulle det inte vara synd om dig? Varför ska du inte få känna att det är jobbigt med tre personers klagande? Varför ska du inte få känna att det är jobbigt att hålla ordning på allt och alla och ha koll på allt? Det är helt rimligt att tycka att det blir förmycket, speciellt när man har det som du. Du har all rätt att känna så! Att känna sina känslor, låta dem få finnas och leva runt i en är viktigt. Annars blir de bara instängda och gör att man banne mig ruttnar innifrån. Man kan inte gå runt och inte känna det man känner. Naturligtvis ska man inte gå ner i spriralen och bara tänka negativt, men det vet jag å andra sidan att du inte gör. Du har dåliga dagar, du har bra dagar. De dagar du har dåliga dagar och det blir förmycket måste du ju säga det. Du måste visa vad som är okej för dig och inte, annars kan ju familjen inte lära sig känna igen signalerna, lära sig att ta ansvar för sig själva (det är ju eg bara en du numera måste ha fullt ansvar för, den ena är vuxen och den andra är allt stor nog att fixa sig lite käk om det är så). Om du hela tiden ursäktar och slätar över ditt eget beteende, då förändras aldrig dynamiken i familjen på det sätt som jag tror den behöver för att du ska må bra.
Vet precis hur det känns... luften bara tar skut, och man orkar inte längtre. Skönt att iaf kunna ta err break som du gjorde... hoppas det känns bättre snart, KRAM!
