Pernilla och Puma

Ni som hänger med här på bloggen har redan fått veta att den hundägande tioåringen blev sjuk i somras. Hon fick diabetes och det blev många, långa veckor på sjukhuset. Nu lever vi en vanlig vardag med många blodprov och sprutor. Man blir snabbt van och lär sig leva med sitt handikapp och tioåringen sköter det med bravur. Självklart är det jobbigt och ibland är hon ledsen. Varför får inte jag äta godis hela lördagseftermiddagen? Varför måste jag anpassa mitt festätande till andra måltider? Varför får inte jag ta en kaka utan att ha planerat ätandet i förväg? Varför hände det här just mej?

Den sista frågan kan man inte svara på. Jag frågade en läkare precis när tioåringen lagts in på intensivvårdsavdelningen. Varför hände det här? Har vi gjort något fel?
Läkaren skakade på huvudet och tittade hjälplöst på mig, "kan du svara på det, då får du Nobelpriset," sa han.

Det är tyvärr ingen tröst, att veta att man trots allt inte gjort något fel. Det är acceptans som gäller. "Gilla läget!"

Igår var vi inbjudna av Visby lasarett på middag och underhållning. Stiftelsen "Din stora dag" har bidragit till en fest för kroniskt sjuka barn och deras familjer. Ett avbrott i vardagen för att tänka på annat och se att det finns många som har det som vi.
Där stötte jag på en gammal klasskamrat vars dotter, nio år också har diabetes. Jag hade ingen aning. Han är fotograf och journalist och skriver idag i en av Gotlands tidningar. Han är duktig och fotograferat har han gjort så länge jag minns.
Jag har läst en krönika som han skrivit vid ett tidigare tillfälle och blev helt betagen. Självklart berättade jag att jag läst hans krönika och munnen råkade också säga att jag själv bloggar. Det är vid sådana tillfällen som min hjärna och mun inte samarbetar. Han ville genast veta mer om min blogg och stoppade sen en lapp i min hand och bad mig maila över adressen.
Kanske gör jag det, kanske inte. Ibland sviker mitt självförtroende.

Jag ljuger, klart jag kommer att maila honom. Ska bara samla lite mod först.