Pernilla och Puma

Nu har den sista skoldagen innan sportlovet avverkats och tioåringen har planer för sitt sportlov. En dag ska tillbringas i sporthall för att heja på klasskompisarna som ska spela fotboll. Något gick snett när info brevet skickades ut och vi har inget fått. Alltså är inte min tioåring anmäld till lagen och det tyckte jag var helt okej, men sa inte det till henne. (Guuu så tråkigt det är med fotboll). Hon var lite besviken först, men i stället för att försöka efteranmäla och krångla har vi nu kommit överens om att åka dit och agera hejarklack.

Tioåringen verkar nöjd. Jag tror inte det är själva fotbollsspelandet som är det viktiga utan det är pauserna som är roligast. Då jagar tjejerna killar eller ännu bättre, killarna jagar tjejerna.

Vår tioåringen har i och för sig sitt förhållande på det torra. Samma kille i flera år. Ingen rår på dem hur många chanser tjejerna än frågar på lilla J. Nix, han har tioåringen trogen och hon känner lika dant. Varje kväll 18.30 är det tid att slå på datorn och så sitter de båda där och snackar med varandra. Gulligt så man får tårar i ögonen.

Lilla J är med och spelar fotboll. En av bästa i laget utom när det går dåligt. Då gråter han ut i mammas knä en stund, sen torkar han irriterat tårarna med ärmen och springer ut mot nästa utmaning. Så har han gjort sen han gick i lekis. Det är väl det som kallas vinnarskalle.

Klassen har två lag med i turneringen och det kommer att spelas matcher hela dagen. Jiipppi!!! Mycket kaffe kommer det att gå åt.