Pernilla och Puma

Ibland känner jag mig mycket speciell. Det är tack vare alla underbara människor omkring mig som gör att känner sig så. Det är klart att min egen familj gör att jag känner mig speciell men just nu tänker jag närmast på vänner och kunder.

En kund kom en dag in med en blomma till mej, bara för att jag var jag och tog så väl hand om hennes ögonsten (hunden alltså). Tänk att få uppleva den glädjen! Det gör att jag känner mig speciell. Den fina Pelargonian står nu och pryder fönstret i trimmet och jag blir på så sett påmind om vem jag är.

En annan blomma fick jag av BF när hon var på ön och trimmade sin ögonsten.


Den pryder vårt köksbord och den blommar och blommar. Jag känner mig lika tacksam varje gång jag tittar på den.

En annan överraskning fick jag i förra veckan. Jag stod som så ofta med en hund på trimbordet när jag såg att en bil svängde in. Jag tänkte att det var någon som ville beställa en tid eller bara kolla in mitt hund trim. Men i stället fick jag se ett välbekant ansikte utanför fönstret. Det var U-B och hennes Rolf som kom förbi med en present till mej.



De tyckte att jag inte har nog med hundar så jag fick ännu en. Den här är dock något mer lättskött än de andra tre. Den behöver ingen mat, inte trimmat och inga promenader. Den sitter bara snällt utanför trimmets dörr och är jätte söt.
Man skulle kunna tro att jag fyller år eller så, men det gör jag inte. Jag har bara tur som har underbara vänner.

Hela min känsla har kanske med min fysik att göra efter hela min sjukskrivning. Har man en gång nått väggen och slagit i den ordentligt, lär man sig kanske att uppskatta omgivningen. Att uppskatta små gester, sköna ting och ljuva röster. Så är det i alla fall för mej.

Ofta häpnas jag över hur vackert det är i naturen. Idag har jag svårt att förstå att jag tidigare kunde missa det, eller rättare sagt, jag hade inte tid att se det. Lika så är det med färger. Jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker tillbaka på det, hur upptagen jag var av att ha bråttom, vara duktig och effektiv.