Att se det vackra
Jag har inte alltid kunnat se det vackra i saker och ting. Det fanns en tid, en ganska lång tid, då jag inte hade tid att se, höra eller känna. 
Visst är det hemskt?
Vi människor har så bråttom att vara duktiga och effektiva så vi glömmer att vi är mänskliga varelser med behov. 
Vi har behov av att se små obetydliga ting, att höra obetydliga ljud, att känna vinden mot kinden och se ljuset som skiftar i färg. 
Jag tror att många som varit på brantens kant av utbrändhet, har en extra stor förmåga att känna glädje i att våra sinnen har vaknat. Mitt i all stress har man inte förmågan att orka låta sinnena spela. Man stänger av. 
Jag var avstängd under en mycket lång period. Jag förstod det inte då, men jag har förstått det i efterhand. Sakta, sakta har allt kommit tillbaka. 
En annan sak som börjar komma tillbaka för mej, är förmågan av att stressa och sen känna att jag har stressat. Låter det konstigt?
En psykolog sa till mej en gång, "det är inte farligt att stressa, bara man stressar av i mellan".
Så klokt! Och det är det jag menar, jag KÄNNER att jag är stressad och ser till att jag stressar av. 
Samtidigt som jag är stolt över mig själv för att jag kommit så långt i min bearbetning är jag livrädd att jag ska glömma mig och ramla tillbaka. Det har tagit mig tre och ett halvt år att komma hit, där jag är idag. Hur lång tid kan det ta innan man ramlar tillbaka? 
Jag inser att jag inte vill vara den, jag en gång var. Jag ska göra allt för att inte bli, den jag en gång var. Jag ska inte tävla med mig själv i att bli bäst. Jag ska inte sätta upp mål för att hinna mer.
Jag vill aldrig mera stressa men det går inte alltid att undvika. Hur gör jag då för att komma ihåg att stressa av? 
tyvärr är det nog så för många de bara rusar genom livet och stressar så de glömmer bort allt fantastiskt som vi har runt oss,
va bra skrivet och vilka fantastiska bilder,
kram
Underbara bilder och mycket kloka ord mellan. Mest fastnade jag för bild 5 och sista bilden, även om alla bilder var jättefina. De var rofyllda.
För det blir jag, rofylld, av att se de små detaljernas skönhet. Att promenera lugnar mej med. Och som du säjer, det går inte att undvika stress HELT, men man kan hitta kanaler att varva ner emellan.
Jag lever med stressen inbyggd under huden, sedan maken blev sjuk. För jag vet att den cancersorten KAN komma tillbaka och då blir den ettrigare. Fast jag inte tänker på det särskilt ofta, så finns det där och triggar stressen. Jag tål inte ytterligare stress på samma sätt som innan. Man kan nog säja att jag har en stressallergi.
När det är extra jobbigt på jobbet och jobblivet blir ett kaos, som det varit sedan den 17 september, så reagerar jag med extrem trötthet. Jag drar mej innanför mitt skal, som skalman. Någonstans tror jag att alla som blivit stressallergiker, gör på samma sätt. Det är nog det som gör att vi inte kan halka tillbaka, för vi numera kan läsa kroppens signaler. Det kunde vi inte förrut...
Vackra bilder och mycket kloka ord! Njut nu och ha en härlig helg med dina nära och kära. Kram på dig
Så vackra foton, och så kloka ord!
Har själv varit där,
och fortfarande efter 8 år,
lider jag av stressallergi,
blir oerhört trött och får extrem värk
efter stunder av stress.
Och stress för mig kan vara att umgås med
nära och kära en lite för lång tid.
Det kan vara att vistas i stimmig miljö en kort stund.
Det kan vara ett besök på ICA.
Osv osv...
Ändå vill jag absolut inte vara utan erfarenheten
av utbrändhet.
Inte lika kraftigt kanske, men ändå...
Utan den smällen hade jag kanske inte ens varit
i livet idag.
Och mina barn säger att idag går det ju att faktiskt
prata med mig, jag lyssnar och svarar.
Förr var jag alltid på väg någon annanstans...
Tufft att höra, men tyvärr sant!
Egentligen blir jag stressad av att bara tänka på
det just nu, minns hur det var när livet rusade.
Och jag såg inte de vackra saker som omger oss!
Det gör jag nu, och är så tacksam över det!
Tack för att du påminde mig om vad som är viktigt!!
Kramar!!
Otroligt vackra bilder och många tänkvärda ord.
Må gott!
Kram Marie
