Pernilla och Puma

I helgen har Gotlands Vackraste hund, Gotlands Vackraste veteran och Gotlands Bäste Juniorhandler korats. Det är Gotlands Kennel klubb som ordnar med jippot och det är hundar som blivit BIR, BIM, fått Cert eller Championat under 2010 som får vara med. Juniorerna kvalar in under vår- och höst utställningarna och min elvaåring var bland de som kom med under höstens utställning (om Ni kommer ihåg?).

När jag timmat färdigt de tre hundar som jag skulle ha med mig, var jag först tvungen att lägga mig i en snabb men intensiv influensa. Phu!!

När lördagen kom räknade jag timmarna som var kvar att vila tills det var dags för avfärd. Jag intalade mig om att två varv i ringen, det skulle jag klara av. Det var nämligen två hundar jag skulle visa. Tävlingen går till så att man bedöms två och två. En går vidare och en åker ut. Slutligen finns en kvar och det är vinnaren. Som Ni förstår hade jag inte så stora förväntningar på kvällen. Men ack, så jag bedrog mig.  

Först var det elvaåringen och Nikes tur. Matt och slapp, med sminkade kinder, stod jag och såg på. Jag orkade inte ens vara nervös. När domaren Torbjörn Skaar utsåg min alldeles egen elvaåring som vinnare med sin för dagen, något bångstyriga Nike, då höll mamma på att brista i gråt.



Sen var det veteranernas tur. Hundar över åtta år och där hade Puma kvalificerat sig. Jag stoppade två av elvaåringens Dextrosol i munnen och sprang in i ringen......och blev vinnaren. Vilade en stund, drack vatten och in i ringen igen mot nästa.......och vann igen!
Slutligen blev vi tvåa, då var jag så glad så jag hade glömt det där med att känna efter. Just då hade den gamla Pernilla tagit över. Hon som säger "det ska bara GÅ, GÅ, GÅ!"



Nu var det dags för mamma Stella. Mamma till våra Nike och Benji. När jag blev tillfrågad om jag ville visa henne på tillställningen svarade jag snabbt JA. Det är en ära att få vara handler och allra helst åt en så vacker hund.

Vi gick också vidare i fler steg. Inte förrän i näst sista uttagningen åkte vi ut och det av hela 37 hundar. För varje gång som vi utsågs som vinnare höll jag på att bryta ihop. Inte på grund av Dextrosolbrist utan för att U-B, hennes matte och vår kära Kennelmamma så gärna hade velat vara med. För att jag inte kunde glädjas med henne eller i alla fall få skicka massor med sms om hur det gick, så som jag gjort så många gånger när hon inte orkat vara med.
Men jag bet ihop och.....visst var hon med. Hon vakade nog över mig så att jag inte skulle snubbla på den smala mattan eller halka i glädjen.



När vi slutligen satt i bilen på väg hem strömmade tårarna tyst på mina kinder. Jag var så trött och matt, så glad och lycklig, så ledsen och sorgsen.

Tack snälla Ni i hejarklacken, Kennelpappa Rolf (jag är så himla glad att du var med), Susanne (jag är så glad att du ringde och frågade mej), Maken (tur du var med och bar bur och körde bilen), tonåringen, elvaåringen, Gammelhusse Rolf och alla Ni andra som höll en tumme för mej.