Pernilla och Puma

Jag fick en egendomligt konstig känsla igår. Jag ska ta allt från början.

Jag var på mammografi och det i och för sig, är en konstig känsla. Att stå där och låta en sköterska dra och vrida på ens bröst och sen att platta till dem. Det är konstigt tycker jag. När man, ja, i alla fall jag, har passerat fyrtio, behöver brösten inte plattas mer än vad dem redan är.
Men jag var i alla fall på mammografin och det var där det hände. Jag hade inte hunnit klä av mig än utan hade precis kommit in i rummet och sköterskan frågade efter mitt personnummer. Det rabblade jag utan att tänka. Sen hände det.
Jag ser att sköterskan tittar frågande på mig. "Förlåt, vad sa du?" frågar jag. Jag har hört att hon pratat men har ingen aning om vad hon sagt. Konstig känsla. Jag brukar hänga med.

Då hör jag hur hon upprepar en sifferkombination som jag tycker känns välbekant. Min hjärna jobbar febrilt för att förstå vad hon frågat mig men jag är liksom borta. Men jag funderar några sekunder och sen säger jag "ja" mest för att få henne att säga något mer, så att jag kan förstå sammanhanget. Då säger hon mitt mobil nummer och undrar om det också är rätt?
Jaha! Det var vårt telefonnummer som verkade bekant förut.

Jag funderar fortfarande på vart jag var de sekunderna som jag var helt borta. Borta i tankarna hoppas jag.