Bakslag!
Det är så löjligt men jag drabbades av ångest och fick svårt att andas. Över en natt kunde jag inte sova, låg och ältade om och om igen precis som då, då när jag mådde som sämst.
Vad hände? Jo, det var så här:
Tolvåringens klubb ska i helgen ordna en tävling och jag fick förfrågan om jag kunde vara funktionär. Vad sa jag då? Jag sa NEJ!!
Duktiga jag! Nej, jag måste finnas tillhands för tolvåringen, sa jag. Men egentligen borde jag ha sagt att jag var en före detta utbränd 40+:are som inte klarar av att lägga på mig ansvar och uppgifter. Men det sa jag inte.
Jag är stolt över att jag ändå sa nej. Sen kom det funktionärslistor. Alla måste hjälpas åt då det är en ganska stor tävling men jag är ändå bara mamma, inte med och tävlar inte med som arrangör. Hm, Ni fattar nog vad jag menar?
Där på listan stod jag uppsatt att stå i kaffet. Det var då jag kände bakslaget som just ett slag i bakhuvudet. Phu så jobbigt det blev. Jag vill ju inte, orkar inte, klarar inte av det. Mer jag tänkt på det, värre blev det.
Självklart måste jag krypa till korset och bekänna. Vad? Att jag är en odugling som inte vill jobba. Att jag är en lat mamma som bara vill åka med. Att jag är vek och låter andra slita.
Det var så det kändes.
I söndags på den vanliga agility-träningen förklarade jag för den stackarn som satt upp mig på listan. Hon ville ju vara snäll och låta mig finnas till hands för min tolvåring genom att finnas i kaffet. Hur skulle hon kunna veta? När jag förklarat hela historien för henne fick hon, den stackarn, dåligt samvete. Det skulle hon ju inte ha. Jag
var så lättad att jag gråt. Om det var för att jag fick en sådan förståelse eller om det var för att var så modig som vågade säga som det var, har jag ingen aning om. Lättad är jag i alla fall och nu känns allt som vanligt igen.
På lördag är det agility tävling och jag finns på läktaren. 100% tillhands för min tolvåring.
Bra att du verkligen stod upp för dej själv, Pernilla! Bra att du sa NEJ!! Hoppas att du kan sova i natt och inte är så hård mot dej själv för att du sa just nej och stod upp för dej själv.
Kram!
Bra att du orkade ta tag i det! Kramar Birgitta
Hallojs kära du! :) Hoppas du får en underbar onsdag. Lust att eventuellt göra ett bloglovinbyte? :):) KRAM.
nojjz.blogg.se
Mamma/Mommo, du är en fantastisk människa och vi sänder dig en bamsekram med styrka! Vi älskar och saknar dig.
Woop woop, du klarar det, de vet vi du är ju släkt med oss :).
Vad skönt att du orkade säga som det är, du ska absolut inte känna dig som en lat mamma, du måste ju hålla dig frisk, om inte annat för att kunna finnas till för din familj, o för din egen skull...Nej stoppa det dåliga samvetet i en låda o njut av din dotters framgångar med hundarna, kramkram
Ja håller med de andra! Bra att du orkade ta tag i det! Jag håller tummarna för Robyn och Nike! :D
Kram på er!
Vet du vad? Du ÄR modig som berättade!
Hejja dig.
Dessutom tycker jag att det är KLOKT att berätta för det är ju då alla andra verkligen kan FÖRSTÅ och inte fantisera ihop någon egen version om att den här mamman är lat, slö och bara vill komma undan. En helt annan förståelse är jag säker på när de andra vet.
